Henriade [ãria'd], La (Henriaden), titeln på ett epos af Voltaire (1728). Henrichssen, Johan Georg, kopparstickare och emaljmålare, f. 1707, sannolikt i Sverige, d. 1779 i Stockholm. Om hans tidigare konstnärsbana är intet kändt. Man vet blott, att han 1734 graverade titelplanschen i den då utgifna "Vapenboken", och äfven från de följande sju åren finnes ett och annat kopparstick af hans hand. Jämväl öfver det följande af hans lif hvilar mycket dunkel. Han egnade sig, utom åt kopparstickarkonsten, äfven åt emaljmålning, blef längre fram hofemaljmålare och 1773 led. af Målarakademien. Af H:s arbeten äro ej många med säkerhet kända. Hans receptionsstycke i Målarakademien, Venus och Adonis, är måladt i hans sista lefnadsår. Åtskilliga porträtt af de kungliga personerna på hans tid, utförda i emalj, måste härröra från hans hand. Helt säkert kunna också emaljer å urboetter, åtskilliga emaljdosor o. d. tillskrifvas honom. Hans maner är flärdlöst och behagligt; i skuggorna röjer han förkärlek för violett, och karnationen visar stundom en dragning åt gulbrunt. —rn.* Henricus Caroli. Se Henrik Karlsson. Henricus Johannis Norvegus (Henrik Johansson från Norge), biskop i Västerås stift, d. 24 jan. 1556, var född i Norge och tillhörde en frälsesläkt, som i sitt vapen förde en kanna och äfven säges ha burit tillnamnet Kanne. Han var prior i Västerås dominikankloster vid tiden för Västerås recess (1527), slöt sig då till den reformerade läran, förordnades till domkyrkopredikant och omnämnes 1529 som "vicarius af predikarorden". 1535 kallades han till biskop öfver Västerås stift. Såväl i detta ämbete som eljest visade han sig som en trogen medarbetare i reformationsverket och var bl. a. på 1540-talet medhjälpare åt Georg Norman vid dennes visitationsresor i flera stift. <img l>Henri-deux-fajans, vigvattenskärl. (Louvre.)

Henri-deux-fajans [ãri'-dō-] l. Oiron-fajans [ωarå̃'-] kallas en del keramiska alster, som under den andra fjärdedelen af 1500-talet som ett slags husslöjd tillverkades på slottet Oiron, nära staden Thouars i det gamla Poitou i Frankrike, sannolikt under ledning af en viss François Charpentier, som vid denna tid som krukmakare var anställd i slottets dåv. egarinnas, m:me Helène de Hengest de Genlis', tjänst. Ifrågavarande arbeten — kannor, flaskor, skålar, saltkar, ljusstakar, rökelsekärl —, af hvilka blott ett mindre antal (70—80 stycken) är kändt och hvilka sannolikt aldrig tillverkats i större myckenhet, äro utförda i en fin, hvitgul massa med genomskinlig blyhaltig glasyr (den vanliga, äldre fajansen har ogenomskinlig, tennhaltig glasyr). Formerna äro högst omväxlande, stundom fantastiska. De runda, ihåliga delarna ha utförts med tillhjälp af formar, som tyckas ha utgjorts af olika slags bords- och kökskärl, bakelseformar o. d. De stödjande eller framspringande delarna, pilastrar, konsoler, maskaroner, människogestalter m. m., äro modellerade på fri hand i den samtida renässansens anda. Orneringen utgöres f. ö. till en väsentlig del af eleganta, bandlika arabeskmönster, påminnande om dekorationen af samtida metallarbeten och bokband, utförda i rödbrunt mot den fina gulhvita bottenfärgen. Därjämte förekomma adliga vapensköldar (föremålen ha troligen varit ämnade till gåfvor), det hopbundna H och C (Henrik II och Katarina af Medici: däraf namnet Henri-deux-fajans, "Henrik II:s fajans") samt tre sammanflätade halfmånar, hvilka anses vara Dianas af Poitiers, Henrik II:s älskarinnas, tecken. Sällsyntheten hos dessa först sedan några årtionden kända föremål, deras smakfulla, rika ornering samt det gåtfulla i deras härkomst och tillverkning ha gjort dem i högsta grad eftersökta af museer och samlare, och prisen kunna numera beräknas i 10,000-tals frcs. En mängd mer eller mindre lyckliga försök att imitera dem ha blifvit gjorda, jämväl i Sverige vid Gustafsberg och vid Rörstrand. Tre föremål af Gustafsbergs tillverkning finnas i Karl XV:s f. d. samling, ett af Rörstrands i Svenska slöjdföreningens museum. Något original finnes veterligen ej i Sverige. Upk.* Henri-deux-stil [ãri'-dō-], fr. Style Henri deux (d. v. s. Henrik II:s stil), kallas efter franskt bruk, i analogi med Style Louis XIII, Style Louis XIV o. s. v., den stilriktning, som omkr. midten af 1500-talet, d. v. s. samtidigt med Henrik II:s regering (1547—59), framträdde i Frankrike och där fortlefde till inemot århundradets slut. Henri-deux-stilen eller franska högrenässansen aflöste den tidigare riktning, som, uppkallad efter Frans I (1515—47), utgjorde Frankrikes tidiga renässans, kännetecknad af sträfvandet att lämpa en från Nord-Italien införd sirlig renässansdekoration och ornamentik på äldre nationell, d. v. s. vid denna tid sengotisk, stomme och grundplan. Under den därefter följande perioden (Henrik II:s tid) genomfördes däremot fullständigt och följdriktigt renässansens former, ehuru på ett fullt själfständigt sätt i förhållande till utvecklingen uti Italien. På arkitekturens område kännetecknas Henri-deux-stilen genom den regelbundna och öfverskådliga anordningen af såväl grundplan som resning; de från medeltiden härstammande tornen utbytas mot kvadratiska eller polygona hörn- och midtpaviljonger, som afbryta de öfriga murräckorna; taken äro höga, rikt fördelade, med särskilda tältformiga betäckningar af paviljongerna och fönster i framspringande kupor (s. k. lucarnes); rundfönster, s. k. oxögon (oeils-de-boeuf), förekomma ofta; antikens kolonnordningar användas på mera lagbundet och så att säga vetenskapligt sätt än under närmast föregående period. Bland märkligare arbeten kunna nämnas Louvre (hufvudsakligen ett verk af P. Lescot) samt Tuilerierna och slottet Anet (båda af Philibert de l'Orme). Den dekorativa behandlingen i denna stil är fylligare och kraftigare än i Frans I:s, reliefen högre, målning och förgyllning starkare. Människogestalten jämte från densamma hämtade