motiv, såsom maskaroner och hermer, användas med förkärlek på såväl byggnadskonstens som konstslöjdens område. Däremot inskränkes bruket af växtformer, särskildt af de löpande fris- eller stigande pilasterorneringar, hvilkas sirliga, gratiösa böjningar äro så betecknande för den tidiga renässansen. I deras ställe träda festoner, imiterade draperier samt konstrikt ordnade monogram (mycket karakteristiska för stilen), stundom med smärre inflätade kvistar, vapensköldar och kartuscher (jfr fig.). Inom vissa grenar af konstslöjden användes därjämte en smakfull arabeskornering af symmetriskt ordnade bandlika delar, lagda öfver eller genomflätade med ornament af förut skildradt slag. För den inre rumsdekorationen upptages stundom grotteskornering efter italienskt mönster, måhända mindre naivt lekande och mera uppfylld af direkta symboliska antydningar. Som utmärkta ornamentskompositörer från denna tid nämnas Jacques Androuet Ducerceau, Étienne Delaulne och Pierre Woeiriot. Den tongifvande skulptören var Jean Goujon, hvars smärta, långsträckta, eleganta, något konventionella kvinnogestalter ännu spela en roll i den franska konsten. Upk.*

Porträtt (af Ludvig af Gonzaga, hertig af Nevers), emaljmålning af L. Limousin med emaljmålad ram i Henri-deux-stil.

Henri d'or [ãri' då̄r; "Henrik i guld"], num., franskt guldmynt, som slogs under Henrik II, från 1547, och inpå 1600-talet samt gällde 50 sols (sous), = 2 1/2 livres = omkr. 8 kr. 65 öre. Henrietta, astron., en af småplaneterna. <img l>

Henriette [ãriä't]. 1. H. Marie (Henriette de France), drottning af England, dotter till Henrik IV af Frankrike och Maria af Medici, f. 1609 i Paris, d. i Colombes vid Paris 1669, förmäldes med konung Karl I af England 1 maj 1625. Af engelska folket blef H. hatad, dels som katolik, dels emedan hon misstänktes förleda sin gemål att styra oinskränkt och gynna katolikerna. I själfva verket motsatte hon sig Lauds åtgärder mot dessa och understödde sin gemål med penningar vid striderna 1639. Vid inbördeskrigets utbrott 1642 begaf hon sig till Holland och värfvade där en liten här, med hvilken hon 1643 återvände till England, till sin gemåls bistånd. 1644 måste hon fly till Frankrike, där hon fåfängt sökte verka till Karls förmån till hans afrättning 1649. Efter sin son Karl II:s tronbestigning 1660 besökte hon åter England, men återvände till Frankrike 1665. — Jfr Mrs Green, "Life and letters of queen Henrietta Maria" (1857), Baillon, "Henriette-Marie de France, sa vie et ses lettres" (1877, 2:a uppl. 1884), och Taylor, "Life of queen Henrietta Maria" (1905). <img l>

2. H. Anne (Henriette d'Angleterre), hertiginna af Orléans, den föregåendes och Karl I:s yngsta dotter, f. 1644 i Exeter, d. 1670 i S:t Cloud, fördes kort efter födelsen af sin moder till Frankrike, där hon 1661 förmäldes med sin kusin hertig Filip af Orléans (Ludvig XIV:s broder). Hon utöfvade genom sitt goda hufvud och sin älskvärdhet ett betydligt inflytande vid franska hofvet och begagnades af Ludvig XIV som mellanhand vid hans underhandlingar 1670 med hennes broder Karl II af England i Dover (se d. o.). Några dagar efter sin återkomst från England afled hon plötsligt, såsom hon själf trodde, af gift. Jfr Baillon, "H.-A. d'Angleterre, sa vie et sa correspondance avec son frère Charles II." (1885, 2:a uppl. 1887), och Ady, "Life and letters of H., duchess of Orleans" (1894). Henrik den helige, biskop i Uppsala, Finlands apostel och skyddspatron, var, liksom flera af de i Sverige under brytningen mellan hedendom och kristendom verkande missionärerna, till börden engelsman. När han kommit till Sverige är obekant; man vet blott, att han i midten af 1100-talet var biskop i Uppsala (nuv. Gamla Uppsala), där han skall ha invigt den nya, af Erik IX den helige fullbordade, domkyrkan. Han följde sedermera konung Erik på det korståg, som denne omkr. 1157 företog till Finland, och kvarstannade där, då konungen efter finnarnas besegrande återvände hem. H:s första förrättning efter sin ankomst till det hedniska landet skall, enligt folktraditionen, ha varit att vid Kuppis utanför Åbo stad belägna källa döpa de öfvervunne infödingarna. Om hans missionsverksamhet för öfrigt känner man föga. Sägnen vet förtälja, att han skall ha kommit ända till Ylistaro by i Kumo socken, där man ännu visar en gammal byggnad, som skall ha varit S:t Henriks predikohus. Redan första vintern efter sin ankomst