till landet skall H. ha lidit martyrdöden. En
inföding, Lalli, hvilken H. lär ha pålagt
något slags kyrkoplikt för ett begånget mord,
berättas i vredesmod ha med en yxa ihjälslagit
biskopen på Kjulo träsk (i socknen af samma
namn). Detta dråp utsmyckades af legenden med
flera underbara omständigheter. Sålunda skulle
Lalli med det dödande hugget tillika ha afslitit
biskopens tumme med därpå sittande signetring. Om
våren hade fingret med ringen hittats på ett
flytande isstycke, och folktraditionen tillägger,
att en blind man, som omedelbart därefter med
detsamma bestrukit sina ögon, genast fått sin
syn igen. Åbo domkapitel upptog sedermera och
nyttjar ännu bilden af det ringprydda fingret
i sitt sigill. H. skall ha förutsagt tiden för
sin död och ålagt sina följeslagare att för
den liflösa kroppen spänna ett par unga oxar,
som ännu ej gått under oket, samt därefter låta
dem gå, hvart de ville. Där dessa ök slutligen
stannade och lade sig ned, skulle hans lik
begrafvas och en kyrka uppbyggas. Så skedde
äfven, och öfver martyrens graf restes Nousis'
åt honom helgade tempel. Sedan Åbo domkyrka
(omkr. 1300) fullbordats, blefvo H:s kvarlefvor
förda dit och inlagda i ett skrin. I domkyrkan
förblefvo de ända till 1720, då de på tsar
Peter I:s befallning togos af befälhafvaren
för de då i landet stående ryska trupperna,
furst Golitsin. Hvar de sedan hamnat, är
obekant. Emellertid blef H:s graf i Nousis'
kyrka, äfven efter innehållets bortflyttning,
ansedd som ett heligt ställe. Biskop Johannes
II Petri lät öfver densamma uppföra en grafvård,
hvilken biskop Magnus Tavast sedan prydde
med fem stycken graverade mässingsplåtar,
framställande martyren själf äfvensom scener
ur hans lif. — Såvidt man vet, har H. aldrig
blifvit kanoniserad. Det oaktadt åtnjöt hans
minne under medeltiden ett anseende, större än
månget helgons. Till hans namn fogades också
merendels (äfven i påfliga bref) ordet
helig
(sanctus). Han dyrkades som landets skyddshelgon,
och särskilda fester (19 — i Finland 20 —
jan. och 18 juni) firades till hans ära, ej
blott i Finland, utan äfven i Skandinavien. Hans
bild fanns uppställd i många kyrkor; Stockholms
Storkyrka egde en sådan af rent silfver, vägande
9 1/2 mark. Om det s. k. S:t H:s monument i Kumo
socken se
Kumo 2.
R. H.
Henrik (ty.
Heinrich),
hertigar af
Bajern och
Sachsen.
1.
H. den stolte (ty.
Der stolze), Henrik
den svartes af Bajern son, f. omkr. 1108,
d. 1139, blef 1126 hertig af Bajern och förmälde
sig 1127 med Gertrud, dotter till tyske
konungen Lothar (1125—37), som han troget
bistod i dennes strid mot hohenstauferna.
H:s makt ökades genom nya förläningar, och
då Lothar kort före sin död 1137 gaf honom
hertigdömet Sachsen, var han obestridligen
Tysklands mäktigaste furste. Vid Lothars död
gjorde H. anspråk på tyska konungakronan,
men af fruktan för hans stora makt förbigingo
furstarna honom och valde i stället Konrad
af Hohenstaufen (1138). Denne förklarade det
olagligt, att en person innehade två hertigdömen,
och då H. vägrade att lämna ifrån sig Sachsen,
fråndömde Konrad honom både Sachsen och Bajern
(s. å.). Därmed började den långvariga striden
mellan hohenstaufer (ghibelliner) och welfer
(guelfer), hvilken under århundraden störde
Tysklands och Italiens lugn.
<img l>Henrik Lejonet. Efter stenreliefen å hans
grafvård.
2.
H. Lejonet (ty.
Der löwe), den föregåendes
son, f. 1129, d. 1195 i Braunschweig, kom
genom uppgörelse på riksdagen i Frankfurt
a. M. (1142) i besittning af sitt arfland
Sachsen, hvaremot han erkände Henrik af Österrike
som hertig i Bajern. Hunnen till myndig ålder,
gjorde H. anspråk äfven på Bajern (1147),
men återfick det först 1156 af sin kusin
konung Fredrik Barbarossa, hvilken han 1154
understödt på hans tåg till Italien. Under de
närmast följande åren var H. sysselsatt med
eröfrings- och omvändelsetåg mot slaverna i östra
Holstein, Mecklenburg och Vorpommern, där han
anlade kyrkor, kloster och tyska kolonier. Han
utrustade med stora privilegier det kort förut
anlagda Lybeck och afslöt för dess räkning
handelsfördrag med bl. a. svenske konungen
Knut Eriksson (den första kända svensk-tyska
traktat). Hans sträfvan att öka sin myndighet
inom Sachsen dref detta lands andliga och
världsliga stormän, ärkebiskoparna af Magdeburg
och Bremen, Albrekt Björnen af Brandenburg
m. fl., till förbund mot honom 1164—67, men H.,
som nu erkände obotriten Pribislav som länsfurste
i Mecklenburg, vann under kejsarens medling en
gynnsam fred (1169). Upptagen af att stärka sin
egen makt, deltog han ej i kejsarens tåg till
Italien 1174 och vägrade bistånd 1176, hvarpå
denne af lombarderna blef slagen vid Legnano
(s. å.) och slöt fred med påfven (1177). De
sachsiske stormännen återupptogo nu striden
mot H., som med kraft bekämpade dem, afvisade
Fredriks försoningsförslag och slutligen,
sedan han fyra gånger uteblifvit från utlysta
riksdagar, förklarades i akt och fråndömdes sina
län (1180). Han besegrade ännu sina fiender vid
Weissensee och Halrefeld (s. å.), men måste 1181
underkasta sig kejsaren. På riksdagen i Erfurt
s. å. återfick han sina arfvegods Braunschweig
och Lüneburg, men sändes i landsflykt och begaf
sig till sin svärfader, Henrik II i Normandie och
England. Sedan han 1185 med kejsarens tillstånd
återkommit, måste han åter lämna Tyskland vid
Fredriks korståg 1189, men återvände s. å.,
förstörde staden Bardowiek och intog Lybeck och
Lüneburg. Fredriks son, konung Henrik VI, tvang
honom emellertid till fred 1190, hvarvid han fick
behålla föga af det eröfrade; fåfängt förnyade
han striden 1192 vid en furstesammansvärjning
och dog förlikt med hohenstauferna. — H:s äldste
son,
Henrik den långe, blef pfalzgrefve vid Rhen,
hans andre son, Otto IV, tysk kejsare, och från
den tredje sonen, Vilhelm, härstammar huset
Lüneburg-Hannover i Tyskland och England. H:s
dotter, Gertrud, änka efter hertig Fredrik
af Rotenburg, blef 1177 förmäld med Knut VI af
Danmark. — Jfr Prutz, "Heinrich der löwe" (1865),
Philippson, "Geschichte Heinrichs des löwen"
(2 bd, 1867—68),
