Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 431-432 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Lejonet - Henrik I - Henrik II - Henrik III

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och "Historische zeitschrift", bd 76
(1896), där Dietrich Schäfer häfdar, att H:s uteblifvande
från fälttåget 1176 icke spelat någon roll i processen mot honom.
2. (G. W—k.)

Henrik (eng. Henry), engelska konungar.

1. H. I, yngste son till Vilhelm Eröfraren och
Matilda af Flandern, f. 1068, d. 1 dec. 1135
nära Rouen, erhöll i arf efter fadern
(d. 1087) inga landområden, utan i stället
reda penningar och köpte för dessa af sin
äldste broder Robert, hertig af Normandie,
distrikten Avranchin och Côtentin samt borgen
Mont S:t Michel därstädes. Hans andre
broder, konung Vilhelm Rufus, innehöll H:s
mödernegods i England, hvarför denne 1090 understödde
hertig Robert under den begynnande
brödrastriden. Då Vilhelm och Robert vid sin
förlikning 1091 sinsemellan delade hans område,
växlade H. snart parti och erhöll af Vilhelm 1096
förläningar i den del af Normandie denne eröfrat.
H. befann sig vid Vilhelms död (2 aug. 1100)
i omnejden, skyndade omedelbart till Winchester,
bemäktigade sig den där förvarade kungaskatten
och lyckades följande dag med undanträngande af
sin äldre broder Robert bli vald till Englands
konung samt kröntes 5 aug. i Westminster.
Om hans för Englands förvaltning och rättskipning
grundläggande inre styrelse se England, sp.
609. Sina angelsaxiska undersåtars kärlek
vann han genom att skydda dem mot normandiska
öfvergrepp, hvarjämte han 1100 förvärfvade
sin ätt ökad legitimitet genom sitt
äktenskap med Eadygyth (Matilda),
f. 1080, d. 1118, dotter till konung Malcolm
Canmore af Skottland och sondotters dotter till
den angelsaxiske konungen Edmund Järnsida.
Genom segern vid Tinchebrai (1106), där
hertig Robert togs till fånga, frånryckte
H. denne äfven Normandie, och han höll sedan
Robert fången till dennes död (1134). H:s ende
äktafödde son Vilhelm drunknade jämte två af
hans många oäkta barn vid en öfverfart från
Normandie till England ("Hvita skeppets"
undergång, 1120). H. lät sedermera, 1126,
erkänna sin dotter Matilda som arfvinge till
England och Normandie. H. sörjdes af sina
undersåtar, hvilka han styrt med stränghet,
men också med orubblig rättvisa. Hans bokliga
lärdom förskaffade honom, först i långt senare
tid, tillnamnet Beauclerc. Jfr Freeman,
"The norman conquest", vol. IV—V, och K. Norgate,
"England under the angevin kings", I (1887).

Henrik II:s bild (skadad) från hans grafmonument i klostret Fontevrault (se d.o.)

2. H. II, den föregåendes dotterson,
son till Matilda och Gottfrid Plantagenet,
grefve af Anjou, f. 5 mars 1133 i Le Mans, d. 6
juli 1189 i Chinon, öfversändes 1142 till
England för att uppfostras under uppsikt af
sin lärde morbroder, earl Robert af Gloucester,
en af Henrik I:s oäkta söner. Från 1147
biträdde H. sin fader i kampen för Matildas
rätt till Englands krona mot hennes
medtäflare Stefan af Blois. 1151 erhöll han
Normandie i län af franske konungen, tillträdde
1152 vid faderns död Anjou och Maine samt
fick s. å. genom gifte med Eleonora af
Akvitanien (se Eleonora) Poitou, Guienne
och Gascogne. Han företog 1153 ett härnadståg
till England och aftvang Stefan förlikningen
i Wallingford, hvarigenom han adopterades af
Stefan och som dennes främste rådgifvare erhöll
den väsentliga regeringsmakten. Vid Stefans död
(24 okt. 1154) blef H. äfven till namnet
Englands konung. Om H:s för Englands hela
samhällsutveckling ytterst betydelsefulla
regering, hvarunder han från den rådande
anarkien återupprättade konungamakten, ordnade
förvaltning, rättskipning och försvarsväsen
samt i öfrigt fullkomnade morfaderns verk se
England, sp. 610—611. Hans försök att stadga
statens makt öfver kyrkan invecklade honom i en
våldsam strid med ärkebiskopen af Canterbury
(se Becket) och ledde visserligen till
dråpet på denne (1170), men förskaffade H. endast
partiella framgångar
öfver hierarkien. Då engelska riddare
mot 1160-talets slut inblandat sig i de inre
striderna på Irland och Richard Strongbow
(de Clare) där hotade upprätta ett oberoende
välde, företog H. (okt. 1171) ett eröfringståg
dit och hade innan sin återresa våren 1172
tilltvungit sig hyllning nästan från hela ön
(jfr Irland, historia). Skotske konungen Vilhelm
Lejonet togs 1174 till fånga vid Alnwick och
måste köpa sin frihet genom att hylla H. som
länsherre, och till Wales företog han flera
eröfringståg. Hans sista regeringstid fördystrades
genom upprepade upprorsförsök af
hans utaf franske konungen mot fadern uppeggade
söner Henrik, Geoffrey och Rikard. Redan
1173 hade tronarfvingen Henrik lockats till
uppror, och drottning Eleonora hölls efter dess
kufvande för sin delaktighet i stämplingarna
i fängelse ända till H:s död. Prins Henrik
afled 1183, Geoffrey 1186, och stridigheterna
med Rikard utjämnades för en kort tid genom
underrättelsen om Jerusalems fall (1187) och
däraf framkallade korstågsförberedelser både i
England och Frankrike. De uppblossade ånyo
hösten 1188. H. nödgades, bruten af sorg och
sjukdom, ingå en skymflig fred (i Colombières 4
juli 1189) med Rikard och dennes bundsförvant
konung Filip August af Frankrike. Harmen
däröfver och allra mest öfver upptäckten, att
älsklingssonen Johan förrädiskt sällat sig till
faderns fiender, nedbröt H. fullständigt, och
han afled två dagar efter förlikningen. H. var
en passionerad kraftnatur och därjämte
en af Englands statsklokaste monarker;
endast i förhållandet till sönerna förde han
genomgående en af personliga tycken bestämd,
nyckfull och olycklig politik. Jfr Stubbs, "The
early Plantagenets" (1876, 5:e uppl. 1886),
och mrs A. Stopford Green, "Henry the second"
(1888).

3. H. III, den föregåendes sonson, son
till Johan utan land och Isabella af Angoulême,
efter födelseorten stundom kallad H. af
Winchester, f. 1 okt. 1207, d. 16 nov. 1272,
efterträdde 1216 sin fader och tillträdde
efter en af strider med Frankrike oroad
förmyndarstyrelse själf regeringen 1227. Hans
engelsksinnade äldre rådgifvare Hubert de
Burgh och ärkebiskop Stephen Langton sattes nu
tillbaka för hofgunstlingar från Poitou, hvilkas
inflytande nådde sin höjdpunkt 1232, men bröts
1234, då deras främste man, Peter des Roches,
biskop af Winchester, aflägsnades från hofvet
och flertalet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>