och "Historische zeitschrift", bd 76 (1896), där Dietrich Schäfer häfdar, att H:s uteblifvande från fälttåget 1176 icke spelat någon roll i processen mot honom. 2. (G. W—k.) Henrik (eng. Henry), engelska konungar. 1. H. I, yngste son till Vilhelm Eröfraren och Matilda af Flandern, f. 1068, d. 1 dec. 1135 nära Rouen, erhöll i arf efter fadern (d. 1087) inga landområden, utan i stället reda penningar och köpte för dessa af sin äldste broder Robert, hertig af Normandie, distrikten Avranchin och Côtentin samt borgen Mont S:t Michel därstädes. Hans andre broder, konung Vilhelm Rufus, innehöll H:s mödernegods i England, hvarför denne 1090 understödde hertig Robert under den begynnande brödrastriden. Då Vilhelm och Robert vid sin förlikning 1091 sinsemellan delade hans område, växlade H. snart parti och erhöll af Vilhelm 1096 förläningar i den del af Normandie denne eröfrat. H. befann sig vid Vilhelms död (2 aug. 1100) i omnejden, skyndade omedelbart till Winchester, bemäktigade sig den där förvarade kungaskatten och lyckades följande dag med undanträngande af sin äldre broder Robert bli vald till Englands konung samt kröntes 5 aug. i Westminster. Om hans för Englands förvaltning och rättskipning grundläggande inre styrelse se England, sp. 609. Sina angelsaxiska undersåtars kärlek vann han genom att skydda dem mot normandiska öfvergrepp, hvarjämte han 1100 förvärfvade sin ätt ökad legitimitet genom sitt äktenskap med Eadygyth (Matilda), f. 1080, d. 1118, dotter till konung Malcolm Canmore af Skottland och sondotters dotter till den angelsaxiske konungen Edmund Järnsida. Genom segern vid Tinchebrai (1106), där hertig Robert togs till fånga, frånryckte H. denne äfven Normandie, och han höll sedan Robert fången till dennes död (1134). H:s ende äktafödde son Vilhelm drunknade jämte två af hans många oäkta barn vid en öfverfart från Normandie till England ("Hvita skeppets" undergång, 1120). H. lät sedermera, 1126, erkänna sin dotter Matilda som arfvinge till England och Normandie. H. sörjdes af sina undersåtar, hvilka han styrt med stränghet, men också med orubblig rättvisa. Hans bokliga lärdom förskaffade honom, först i långt senare tid, tillnamnet Beauclerc. Jfr Freeman, "The norman conquest", vol. IV—V, och K. Norgate, "England under the angevin kings", I (1887). <img l>Henrik II:s bild (skadad) från hans grafmonument i klostret Fontevrault (se d.o.)

2. H. II, den föregåendes dotterson, son till Matilda och Gottfrid Plantagenet, grefve af Anjou, f. 5 mars 1133 i Le Mans, d. 6 juli 1189 i Chinon, öfversändes 1142 till England för att uppfostras under uppsikt af sin lärde morbroder, earl Robert af Gloucester, en af Henrik I:s oäkta söner. Från 1147 biträdde H. sin fader i kampen för Matildas rätt till Englands krona mot hennes medtäflare Stefan af Blois. 1151 erhöll han Normandie i län af franske konungen, tillträdde 1152 vid faderns död Anjou och Maine samt fick s. å. genom gifte med Eleonora af Akvitanien (se Eleonora) Poitou, Guienne och Gascogne. Han företog 1153 ett härnadståg till England och aftvang Stefan förlikningen i Wallingford, hvarigenom han adopterades af Stefan och som dennes främste rådgifvare erhöll den väsentliga regeringsmakten. Vid Stefans död (24 okt. 1154) blef H. äfven till namnet Englands konung. Om H:s för Englands hela samhällsutveckling ytterst betydelsefulla regering, hvarunder han från den rådande anarkien återupprättade konungamakten, ordnade förvaltning, rättskipning och försvarsväsen samt i öfrigt fullkomnade morfaderns verk se England, sp. 610—611. Hans försök att stadga statens makt öfver kyrkan invecklade honom i en våldsam strid med ärkebiskopen af Canterbury (se Becket) och ledde visserligen till dråpet på denne (1170), men förskaffade H. endast partiella framgångar öfver hierarkien. Då engelska riddare mot 1160-talets slut inblandat sig i de inre striderna på Irland och Richard Strongbow (de Clare) där hotade upprätta ett oberoende välde, företog H. (okt. 1171) ett eröfringståg dit och hade innan sin återresa våren 1172 tilltvungit sig hyllning nästan från hela ön (jfr Irland, historia). Skotske konungen Vilhelm Lejonet togs 1174 till fånga vid Alnwick och måste köpa sin frihet genom att hylla H. som länsherre, och till Wales företog han flera eröfringståg. Hans sista regeringstid fördystrades genom upprepade upprorsförsök af hans utaf franske konungen mot fadern uppeggade söner Henrik, Geoffrey och Rikard. Redan 1173 hade tronarfvingen Henrik lockats till uppror, och drottning Eleonora hölls efter dess kufvande för sin delaktighet i stämplingarna i fängelse ända till H:s död. Prins Henrik afled 1183, Geoffrey 1186, och stridigheterna med Rikard utjämnades för en kort tid genom underrättelsen om Jerusalems fall (1187) och däraf framkallade korstågsförberedelser både i England och Frankrike. De uppblossade ånyo hösten 1188. H. nödgades, bruten af sorg och sjukdom, ingå en skymflig fred (i Colombières 4 juli 1189) med Rikard och dennes bundsförvant konung Filip August af Frankrike. Harmen däröfver och allra mest öfver upptäckten, att älsklingssonen Johan förrädiskt sällat sig till faderns fiender, nedbröt H. fullständigt, och han afled två dagar efter förlikningen. H. var en passionerad kraftnatur och därjämte en af Englands statsklokaste monarker; endast i förhållandet till sönerna förde han genomgående en af personliga tycken bestämd, nyckfull och olycklig politik. Jfr Stubbs, "The early Plantagenets" (1876, 5:e uppl. 1886), och mrs A. Stopford Green, "Henry the second" (1888). 3. H. III, den föregåendes sonson, son till Johan utan land och Isabella af Angoulême, efter födelseorten stundom kallad H. af Winchester, f. 1 okt. 1207, d. 16 nov. 1272, efterträdde 1216 sin fader och tillträdde efter en af strider med Frankrike oroad förmyndarstyrelse själf regeringen 1227. Hans engelsksinnade äldre rådgifvare Hubert de Burgh och ärkebiskop Stephen Langton sattes nu tillbaka för hofgunstlingar från Poitou, hvilkas inflytande nådde sin höjdpunkt 1232, men bröts 1234, då deras främste man, Peter des Roches, biskop af Winchester, aflägsnades från hofvet och flertalet