Henrik III, efter hans bild i brons å grafmonumentet i Westminster abbey.

"poiteviner" måste lämna England. Som regent var H. svag och slösaktig samt lika eftergifven för påfvemaktens öfverdrifna anspråk som för gunstlingars inflytelser. Hans giftermål 1236 med Eleonora af Provence (d. 1291) åtföljdes af en ny invandring af för de engelske stormännen misshagliga utlänningar, bland hvilka drottningens onkel, biskop Vilhelm af Valence, behärskade konungen till sin död, 1239. H:s dynastiska utrikespolitik framkallade 1258 ett utbrott af det jäsande missnöjet, och de följande tio åren upptogos af en oafbruten strid med stormännen, hvilka under ledning af Simon af Montfort (se d. o.) sökte starkt inskränka konungamakten och tidvis alldeles tillvällade sig styrelsens utöfvande (se härom närmare England, sp. 612). Efter Simons och baronernas seger vid Lewes (14 maj 1264), då H. togs till fånga, upphörde han för en tid att regera annat än till namnet, och när konungamakten ånyo gjorde sig gällande genom hans son Edvards seger öfver Simon vid Evesham (4 aug. 1265), så hade H. däri föga andel samt öfverlät sedermera det mesta af den faktiska regeringsmakten åt Edvard. Under H:s långa regering vunno de garantier rotfäste och styrka, som man redan under faderns tid (genom Magna charta) börjat skapa mot konungamaktens missbruk, och den svage H:s regeringstid har däri sin främsta betydelse för Englands konstitutionella utveckling. Bäst skildras hans person och regering hos Stubbs, ""Constitutional history of England", vol. II. <img l>Henrik IV, efter hans bild i alabaster å grafmonumentet i katedralen i Canterbury.

4. H. IV, son till Edvard III:s yngre son Johan (John of Gaunt) och Blanche af Lancaster (sonsons dotter till Henrik III:s andre son Edmund, earl af Lancaster), f. 3 april 1367 på slottet Bolingbroke. Han kallades stundom efter födelseorten H. af Bolingbroke, men oftast H. af Lancaster, fick 1377 titeln earl af Derby och blef 1397 hertig af Hereford, H. deltog 1387 i en resning mot Rikard II ("de fem appellerande lordernas resning"), men försonade sig 1389 med konungen och företog 1390—92 ett korståg till Preussen, där han bistod ordensriddarna i deras strider mot litauerna, samt 1393 en vallfärd till den heliga grafven. Under de följande årens inre strider i England stod han jämte fadern i det hela på Rikards sida och biträdde 1397 verksamt konungen mot sina forna partivänner Gloucester, Arundel och Warwick. Rikard begagnade emellertid 1398 en tvist mellan H. och hertigen af Norfolk till att "för fredens bevarande" landsförvisa dem bägge, just då de skulle mötas i tvekamp. H. begaf sig till Paris, men då han där erhöll underrättelse om, att Rikard vid hans faders död (febr. 1399) konfiskerat arfvegodsen, vidtog han förberedelser för ett härnadståg under konungens frånvaro på Irland och landsteg (juli s. å.) vid Ravenspur. Rikard öfvergafs af sin egen här, måste (aug.) gifva sig fången och afsade sig kronan (29 sept.). Följande dag erkändes H. af parlamentet som konung (om hans arfsanspråk se England, sp. 614), kröntes 13 okt. och kväfde i jan. 1400 ett till Rikards förmån anstiftadt uppror. Ända till 1408 oroades sedan hans regering af upprepade upprorsförsök, bl. a. af Henry Percy (Hotspur), som besegrades och stupade vid Shrewsbury (1403), och af ärkebiskop Scrope i York, hvilken hängdes i full ornat (1405). Med den walesiske fursten Owen Glendower fördes 1401—08 ständiga strider (se närmare Glendower), hvilka mest genom tronarfvingen Henriks tapperhet slutade med fullständig seger för konungamakten. H. var liksom hela den lancasterska släkten strängt kyrkligt sinnad och sökte äfven af politiska skäl stöd hos prästerskapet, som förmådde honom till grymma förföljelser mot lollardernas sekt. Parlamentets stöd vann han genom att åt detsamma inrymma betydande nya rättigheter. Åt skotska sidan erhölls trygghet genom tronföljaren Jakobs (sedermera konung Jakob I:s) tillfångatagande (under en resa till Frankrike 1406). De många upproren och krigstågen togo hårdt på H:s kroppskrafter, och från 1408 var han tidvis nödsakad att lägga en stor del af regeringsbördan på sin son Henrik, med hvilken han för öfrigt icke lefde i bästa förhållande. Sonen öfvertalade honom att 1411 ingå förbund med hertigen af Burgund mot partiet Armagnac i Frankrike, men året därpå aflägsnade H. sonen ur rådet och skiftade parti i den franska inbördesstriden. Hans sjukdom — enligt samtida krönikor spetälska, men sannolikt valvelfel i hjärtat och herpes labialis — förvärrades, i febr. 1413 fick han i Westminster abbey ett slaganfall och afled, utan att ha kunnat flyttas därifrån, 20 mars 1413. Han var klok och beslutsam, tapper och uppriktigt from; af bitter erfarenhet blef han misstänksam och visade sig stundom uppbrusande och grym. — H. var två gånger gift, först (1380) med Mary Bohun, därefter (1402) med. Johanna af Bretagne, d. 1437. Hans dotter Filippa var förmäld med den skandinaviske unionskonungen Erik af Pommern. Shakspere har dramatiskt skildrat H. i skådespelen "Rikard II" och "Konung Henrik IV" (2 dlr). Jfr Wylie, "History of England under Henry the fourth" (4 bd, 1884—98). 5. H. V, den föregåendes son med Mary Bohun, f. 19 aug. 1387 på slottet Monmouth, d. 31 aug. 1422 i Vincennes, kallades efter födelseorten ofta H. af Monmouth och fick vid faderns tronbestigning 1399 titeln prins af Wales. Han deltog sedan 1401 kraftigt i de walesiska upprorens kufvande och kämpade 1403 mot släkten Percys resning vid Shrewsbury. Under sin faders senaste år var H. tidtals den egentligen ledande i regeringen och hade därvid stundom rätt starka slitningar med denne. Den af Shakspere populariserade traditionen om H:s utsväfvande lefverne är emellertid i allt