väsentligt grundlös; missämjans orsaker voro af politisk art. H. kröntes 9 apr. 1413 till konung. Hans regeringstid kom mest att upptagas af det stora eröfringskriget mot Frankrike (se England, sp. 614). Under sin första härfärd dit (aug.—nov. 1415) intog H. (sept.) Harfleur och vann (25 okt.) sin lysande seger vid Azincourt. Hans andra stora expedition till Frankrike (juli 1417—febr. 1421) utmärktes af än större framgångar: eröfringen af Rouen efter en lång belägring (jan. 1419), förbundet med hertig Filip af Burgund och det med dennes hjälp konung Karl VI afpressade fördraget i Troyes (21 maj 1420), enligt hvilket H. erkändes som fransk tronarfvinge och regent samt fick till äkta Karls dotter Katarina, med hvilken han firade sitt bröllop 2 juni s. å. Det fransk-nationella partiet samlade nu sina krafter till motvärn under dauphin Karl, som besegrade H:s i Frankrike som härens befälhafvare kvarlämnade broder, hertig Tomas af Clarence, vid Beaugé (22 mars 1421), men H. återvände i juni s. å. till Frankrike och vann där nya framgångar, afbrutna genom hans död efter en kort sjukdom följande sommar. H. var oerhördt älskad af sitt folk och prisades som högsint, enkel och uppriktig i sitt personliga uppträdande, strängt rättvis, en skicklig diplomat och lysande fältherre. Hans kyrkliga fromhet dref honom att utan tvekan fortsätta faderns kättarförföljelser mot lollarderna, och ett stort korståg föresväfvade honom som slutsyftet med de många allianser han ingick eller sökte inleda. — Shakspere har behandlat H:s lif i skådespelen "Konung Henrik IV" (2 dlr) och "Konung Henrik V". Jfr biografier öfver H. af Church (1889) och Kingsford (1902) samt Luders, "Character of Henry V when prince of Wales". <img l>

6. H. VI, den föregåendes och Katarinas af Frankrike son, f. 6 dec. 1421 i Windsor, utropades i vaggan till Englands konung efter fadern (1 sept. 1422) och till Frankrikes efter morfaderns död (21 okt. s. å.). Under hans minderårighet fördes regeringen i England mestadels af hans farbroder, hertigen af Gloucester, under ständiga tvister med konungahusets frände på sidolinjen, kardinal Henry Beaufort, biskop af Winchester, medan ledningen i Frankrike innehades af en annan konungens farbroder, hertigen af Bedford, till dennes död 1435. Jungfruns af Orléans uppträdande (1429) och Burgunds affall från förbundet med England {1435) betecknade vändpunkten i kriget, och vid dess upphörande, 1453, voro så godt som alla H:s franska besittningar förlorade. H. hade 1442 förklarats myndig och förmäldes, apr. 1445, med Margareta af Anjou, dotter till René, titulärkonung af Sicilien och hertig af Lothringen. Den svage H. förmådde aldrig göra sin personliga vilja gällande, utan den verkliga regeringsmakten kom att utöfvas af drottningen och maktlystna stormän i konungaparets omgifning, först af Suffolk (se De la Pole 2) till 1450, sedan omväxlande af konungens fränder, hertigarna af Somerset (se Beaufort 5) och York. H. blef sommaren 1453 plötsligt mållös och fullständigt sinnesrubbad, hvadan hertigen af York i mars 1454 som protektor öfvertog regeringens utöfvande, men på nyåret 1455 hade konungen tillfrisknat. Då York nu aflägsnades af drottningen och Somerset, öfvergingo partitvisterna i öppet inbördeskrig, kändt under namnet "Rosornas krig". (Om dess växlingar se England, sp. 615—616.) H. tillfångatogs flera gånger under dessa strider, vistades 1461—64 som landsflyktig i Skottland och inspärrades 1465 af Yorks son, Edvard IV, i Tower, där han snart försjönk i obotlig sinnesslöhet. I okt. 1470 befriades han och uppsattes för några månader ånyo på tronen, men föll i april 1471 åter i Edvards händer. Då hans son, Edvard af Wales, dödats vid Tewkesbury (4 maj s. å.), hade Yorkpartiet ej mera något intresse af att låta H. längre behålla lifvet, och han dog i Tower natten efter Edvards återkomst till London (21 maj 1471), troligen mördad. — H. var mild och välmenande, uppriktigt from och en ifrig främjare af vetenskap och undervisningsväsen; hans svaghet och lättleddhet gjorde honom emellertid äfven under hälsans dagar oduglig till regent under denna stormiga tid. Han är hjälten i Shaksperes skådespel "Konung Henrik VI" (3 dlr). Jfr Gairdner, "The houses of Lancaster and York" (6:e uppl. 1886). <img l>

7. H. VII, grundläggaren af Tudordynastien, f. 28 jan. 1457 på Pembroke castle, var postum son till en walesisk adelsman, Edmund Tudor, earl af Richmond, och Margareta Beaufort (se Beaufort 6). Hans farfar, Owen Tudor, d. 1461, var gift med Henrik V:s änka, Katarina, och hans moder var sondotter till Johans af Gaunt legitimerade son, Johan Beaufort, Henrik IV:s halfbror. Efter Henrik VI:s död ansågs därför H. representera huset Lancasters tronanspråk och sattes under Edvard IV:s förföljelser i säkerhet i Bretagne, där under Rikard III:s tyranniska regering äfven missnöjda af Yorkpartiet samlades kring honom. En resning till hans förmån utbröt 1483 i södra England, men kufvades snart af Rikard. H. landsteg emellertid i aug. 1485 i Milford haven i Wales, slog 22 aug. Rikard vid Bosworth, utropades på själfva slagfältet till konung och kröntes 30 okt. Sin och sina efterkommandes rätt till kronan stadgade H. sedan genom parlamentets erkännande (nov.)