och sitt under förberedelserna till resningen aftalade äktenskap (ingånget 18 jan. 1486) med Elisabet af York, Edvard IV:s dotter och de Yorkska tronanspråkens innehafvarinna. H:s tron hotades emellertid af ständiga uppror till förmån för verkliga eller förmenta York-ättlingar. Bedragaren Lambert Simnel gaf sig ut för hertigens af Clarence, Edvard IV:s broders, faktiskt i Tower inspärrade son, earl Edvard af Warwick, vann understöd på Irland, men besegrades och tillfångatogs vid Stoke-upon-Trent i grefsk. Stafford (16 juni 1487). Farligare var den falske pretendenten Perkin Warbeck (se d. o.), som utgaf sig för Edvard IV:s yngre son Rikard, vann erkännande af kejsar Maximilian och konungarna af Frankrike och Skottland, men till sist efter en misslyckad landstigning i Cornwall måste gifva sig fången (sept. 1497) och afrättades (nov. 1499) jämte Warwick, hvilken han i Tower förledt till rymningsplaner (jfr Edvard, eng. prinsar, 3). Om H:s strid mot andra tronkräfvare se De la Pole 4—6. H. dref en mycket invecklad utländsk allianspolitik, i hvilken giftermålsförbindelser och förslag därtill spelade en framträdande roll. Mot Frankrike förband han sig bl. a. med Ferdinand af Aragonien, hvars dotter Katarina förmäldes först (1501) med H:s äldste son Arthur och efter dennes död (1502) med H:s andre son Henrik (1509); hellre än att återlämna hemgiften tillbjöd sig H. att själf äkta sin unga svärdotter (Elisabet af York hade dött 1503). Med Skottland gjorde han för en tid slut på gränsstriderna genom en ett århundrade senare till de båda kronornas förening ledande giftermålsförbindelse mellan H:s dotter Margareta och konung Jakob IV (1503). H. var en sträng rikshushållare och blef med åren ganska girig; af parlamentet gjorde han sig småningom nästan oberoende (jfr om H:s inre styrelse England, sp. 616—617). Handeln gynnade han bl. a. genom det förmånliga handelsfördrag ("Intercursus magnus") han 1506 aftrugade Flanderns behärskare Filip af Österrike, och han understödde Cabot d. ä:s upptäcktsfärder. Jfr biografier öfver H. af lord Bacon (1622, omtryckt i hans "Works") och J. Gairdner (1889) samt hos Stubbs, "Lectures on the study of mediæval and modern history" (1886, 2:a uppl. 1896).

Henrik VIII. Målning af H. Holbein d. y. (Windsors slott.)

8. H. VIII, den föregåendes och Elisabets af York son, f. 28 juni 1491 i Greenwich, d. 28 jan. 1547 i Westminster, erhöll en förträfflig, t. o. m. lärd uppfostran och var vid sin tronbestigning, apr. 1509, en ståtlig, i kroppsliga idrotter väl förfaren och ganska bildningsintresserad renässansädling. Kort efter tronbestigningen gifte sig H. med sin äldre broder Arthurs änka, Katarina af Aragonien (11 juni 1509). Ett prålande hoflif, torneringar och fester, upptogo hans första regeringsår. I Europas invecklade diplomatiska fejder inblandades han genom sitt inträde i heliga ligan (nov. 1511), och med arffienden Frankrike kom han 1512 i krig. Hans egen seger öfver fransmännen i "sporrslaget" vid Guinegate (16 aug. 1513) och earlens af Surrey nedgörande af den med Frankrike förbundne skotske konungen Jakob IV och hela hans riddarhär vid Flodden (9 sept. 1513) bragte ej H. några varaktiga fördelar. Med Frankrike slöt han fred i London (7 aug. 1514), som beseglades genom hans syster Marias giftermål med konung Ludvig XII (okt. s. å.). I den långa täflingskampen mellan Frans I af Frankrike och kejsar Karl V stod H. först på sin frände Karls sida, men sökte under påverkan af sin statskloke kansler, kardinal Wolsey (se d. o.), senare intaga en medlande ställning, som skulle kunna bringa honom personlig fördel. H:s impulsiva natur gaf dock ofta åt hans utrikespolitik en prägel af hållningslöshet. De kostsamma krigen (bl. a. fälttåget mot Frans i norra Frankrike 1522—23 och senare 1543—46), förhandlingarna och rustningarna gjorde England till en beaktansvärd maktfaktor i Europas internationella politik, men inbragte aldrig H. några varaktiga landvinningar. Afgörande betydelse för både hans inre och yttre politik fick H:s beryktade skilsmässa från sin gemål Katarina, hvilken han ville bli kvitt för att i stället äkta sin älskarinna, Anna Boleyn, och möjligen erhålla en manlig tronarfvinge. (Se rörande de vidlyftiga förhandlingarna härom artiklarna Cranmer och Katarina, eng. drottningar 2.) Dessa skilsmässosträfvanden ledde efter hvartannat till Wolseys fall (1529), en afgjord brytning med påfven, som 1534 bannlyste H., och i samband därmed en omfattande kyrkoreformation i England (se England, sp. 617—618, och Episkopalkyrkan, sp. 710—711) samt spändt förhållande till den förskjutna Katarinas systerson, kejsar Karl V. H. förklarades 1531 af prästerskapet för den engelska kyrkans öfverhufvud och reducerade genom parlamentet (från 1536), till sin egen och hofadelns ekonomiska förmån, klostergodsen i riket. Han gifte sig, sedan ärkebiskop Cranmer förklarat hans första äktenskap ogiltigt, 25 jan. 1533 med Anna Boleyn, lät (1 juni s. å.) kröna henne till drottning, men