anklagade henne några år senare för otrohet och lät afrätta henne (19 maj 1536). Dagen därpå trolofvade han sig med Jane Seymour, som han äktade 30 maj s. å. Hon afled i barnsäng 24 okt. 1537 efter att ha födt honom sonen Edvard (med Katarina hade han dottern Maria och med Anna Boleyn dottern Elisabet, hvilka nu bägge förklarades illegitima och gjordes arflösa). Faran för ett förbund mot H. mellan Frans I och Karl V förmådde honom att söka stöd hos Tysklands protestantiska furstar, och på sin nye kanslers, Thomas Cromwells (se d. o.), råd äktade han (6 jan. 1540) Anna af Kleve. Då faran gick öfver genom utbrottet af krig mellan Frans och Karl, försköt H. sin nya gemål (juli s. å.), och Cromwell, som tillställt detta äktenskap, störtades. H. hade redan tidigare, för att lugna den genom klostrens indragning uppkomna oron bland befolkningen, åter närmat kyrkobekännelsen till den romersk-katolska läran, och nu fick det katolska elementet med hertigen af Norfolk fullständigt öfverhand vid hofvet. H. äktade dennes brorsdotter, Katarina Howard (aug. 1540), men äfven hon föll offer för anklagelser rörande äktenskaplig otrohet och afrättades (13 febr. 1542). Med H:s sista gemål, Katarina Parr, hvilken han äktade 12 juli 1543 och som öfverlefde honom, fingo reformationens vänner åter större inflytande, men för H. själf var under alla växlingar den kungliga suprematiens erkännande hufvudsyftet i hans kyrkopolitik, och han förföljde med lika blodig stränghet mot densamma motsträfviga katoliker och protestanter (det ädlaste offret var hans forne kansler, sir Thomas More, afrättad 1534). H:s krig med Skottland 1542—46 kännetecknas mest af gränsstrider; H. sökte efter Jakob V:s död få till stånd giftermål mellan sin son Edvard och den späda skotska tronarfvingen Maria Stuart, men planen strandade på motstånd af det franska partiet i Skottland under kardinal Beaton. H:s sista lefnadsår oroades af stämplingar om regentskapet för den sjuklige konungens minderårige son Edvard. Hertigen af Norfolk och dennes son, earlen af Surrey, fängslades som invecklade däri (dec. 1546); den senare afrättades, men den förre räddades genom H:s plötsliga död. — H. var impulsiv ända till nyckfullhet, sinnlig och grym, men egde jämväl mycken statsklokhet och en hänsynslös kraft, som satte honom i stånd att med anlitande af lagliga former göra den kungliga viljan nära nog allrådande i England. Ett vittnesbörd om hans teologiska lärdom är hans försvarsskrift mot Luther för de sju sakramenten, Assertio septem sacramentorum (1521), som af påfven förskaffade honom titeln "trons försvarare". Litt.: Froude, "History of England from the fall of Wolsey" etc. (1856 ff., 5:e uppl. 1893, del I—IV), Brewer, "The reign of Henry VIII from his accession to the death of Wolsey" (2 bd, 1884), Gasquet, "Henry VIII and the english monasteries" (2 bd, 1888—89), Stubbs, "Lectures on the study of mediæval and modern history" (1886; 2:a uppl. 1896), Hall, "Henry VIII" (2 bd, 1904), och Hume, "The wives of Henry VIII" (1905). 1—8. V. S—g. Henrik (eng. Henry), engelska prinsar. 1. H., andre son till konung Henrik II, f. 1155, d. 1183, blef vid sin äldre broders död 1156 tronföljare och förmäldes vid fyra års ålder 1160 med Ludvig VII:s af Frankrike dotter Margareta. Han kröntes 1170 och eggades sedan af baronerna att framställa anspråk på delaktighet i den kungliga myndigheten. Understödd af sin svärfader, gjorde H. uppror 1172, försonades hösten 1174 med fadern, men gjorde ånyo uppror 1182, belägrades en tid af denne i Limoges, men bortdrefs därifrån af de öfver hans plundringar förbittrade borgarna. Under ett nytt plundringståg drabbades H. af en häftig febersjukdom och afled 11 juni 1183 i Martel, bittert ångrande sin trolöshet mot fadern. 2. H. af Cornwall, son till Henrik III:s broder earl Rikard af Cornwall, som 1257 valts till romersk konung, föddes 1235 och kallades vanligen till följd af faderns tyska förbindelser Henry of Almaine. Han deltog i 1260-talets strider först på Simons af Montfort sida och från hösten 1263 som trogen bundsförvant åt sin farbroder konungen. 1270 begaf han sig på korståg till Tunis och blef på hemfärden, 13 mars 1271, mördad vid altaret i en af Viterbos kyrkor af earl Simons söner Guy och Simon af Montfort, hvilka med orätt misstänkte honom för andel i faderns död. Dante försätter mördaren Guy of Montfort i Infernos sjunde krets, omgifven af en flod af sjudande blod. 3. Henrik af Lancaster, son till Henrik, earl af Lancaster, Henrik III:s sonson (f. omkr. 1281, d. 1345), föddes omkr. 1299, lär i sin ungdom ha stridt som korsriddare i Preussen, på Rhodos och Cypern samt i Granada, deltog i Edvard III:s fälttåg till Skottland (1336) och Flandern (1338—39) samt upphöjdes 1337 till earl af Derby och 1351 till hertig af Lancaster. Han var Edvard III:s förtrognaste rådgifvare och främste militäre medhjälpare, anförde de kungliga trupperna vid många härnadståg i Frankrike och Skottland, utförde flera viktiga diplomatiska uppdrag och var bl. a. den främste engelske underhandlaren vid fredsslutet i Bretigny 1360. H. ansågs för en af sin samtids ädlaste riddare; hans dotter Blanche förmäldes 1359 med Edvard III:s fjärde son, Johan af Gaunt, och blef stammoder för huset Lancaster (se d. o.). 1—3. V. S—g. Henrik (fr. Henri), franska konungar. 1. H. I, konung Roberts andre son och Hugo Capets sonson, f. omkr. 1005, d. 1060, blef 1026 sin faders medregent, kröntes 1027 och blef vid faderns död, 1031, ensam konung. Strider med adeln och prästerskapet, i början ledda af hans moder Constance, som ville ha sin tredje son Robert till konung, upptogo hela hans regeringstid. Åt Robert gaf han det af honom själf som tronföljare innehafda hertigdömet Bourgogne, hvarigenom den äldre burgundiska hertigsläkten grundlades. Han förmäldes 1051 med ryske storfursten Jaroslavs af Kiev dotter Anna, Olof Skötkonungs dotterdotter. Efter tidens sed lät han i Reims 1059 kröna sin då sjuårige son Filip (I) till konung. Litt.: F. Sœhne, "Étude sur la vie et le règne de Henri I:er" (i "Positions des thèses de l'École des chartes", 1891). 2. H. II, andre son af Frans I och hans första gemål, Claude de France, f. 31 mars 1518 i S:t Germain-en-Laye, blef konung 1547. Rikt begåfvad, men nöjeslysten och utsväfvande, lät han sig helt ledas af sina manliga och kvinnliga gunstlingar. Bland de förre märkas hertigarna af Guise och konnetabeln Anne de Montmorency, bland de senare