Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 441-442 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik II - Henrik III

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Diana af Poitiers (se dessa). Stort inflytande
utöfvade också hans gemål, den begåfvade,
men ränkfulla Katarina af Medici, med
hvilken H. förmäldes 1533. Den pågående
reformationsstriden i Tyskland satte honom i
tillfälle att föra en på det hela taget lycklig
utrikespolitik. Genom ett fördrag med England 24
mars 1550 återfick Frankrike mot en obetydlig
lösepenning det viktiga Boulogne. Med hertig
Morits af Sachsen och en del andra protestantiska
tyska furstar afslöt han i Chambord 15 jan.
1552 ett fördrag "till återvinnande af det
tyska fäderneslandets frihet", som i gengäld
för franska subsidier tillförsäkrade honom
besittningen af biskopsstiften och städerna Metz,
Toul och Verdun. Efter ett kort krig, hvarunder
bl. a. fransmännen med framgång försvarade Metz,
måste kejsar Karl V i stilleståndsfördraget
i Vaucelles (15 febr. 1556) lämna dessa åt
Frankrike. Påfven Paul IV förmådde dock H. att
inom kort börja krig med Karls son Filip II af
Spanien. Härunder besegrades fransmännen vid
Saint-Quentin (10 aug. 1557) och Gravelines
(13 juli 1558). I freden i Cateau-Cambrésis
(3 april 1559) fick H. dock behålla de tre
biskopsstiften samt Calais, som tagits från det
med Spanien förbundna England. H:s inre politik
utmärktes mest genom den oreda, som härskade i
finanserna, till stor del på grund af Diana af
Poitiers’ slöseri. Misshushållningen föranledde
åtskilliga blodigt undertryckta resningar
inom landet. Medan H. slöt förbund med de
tyske protestanterna, förföljde han häftigt
protestantismen inom landet, därtill förmådd
af Guiserna och Montmorency. Genom de stränga
edikten i Châteaubriant (1551) och i Écouen
(1559) förbjödos hugenotterna vid dödsstraff
att utöfva sin religion. H. dog 10 juli 1559 af
ett sår, som en ung grefve Montgommery af våda
tillfogat honom under en tornering, som gafs till
firande af H:s dotter Elisabets förmälning med
Filip II af Spanien och hans syster Margaretas
med hertigen af Savojen. H. hade med sin gemål
10 barn, af hvilka sönerna Frans II, Karl IX och
Henrik III efter hvarandra bestego tronen och
dottern Margareta blef gift med Henrik IV. Litt.:
Fr. Decrue, "Le connétable de Montmorency sous
Henri II, François II et Charles IX" (1889),
och de Ruble, "Le traité de Cateau-Cambrésis"
(s. å.).


3. H. III, den föregåendes tredje son, konung
af Polen och Frankrike, f. 19 sept. 1551 i
Fontainebleau, förde till en början titeln
hertig af Anjou. Han var ganska rikt utrustad,
men hans goda anlag fördärfvades i grund genom
den klemiga uppfostran han erhöll af sin moder,
Katarina af Medici, hvilkens älsklingsbarn han
var. 1567 blef han efter Anne de Montmorency
rikets "lieutenant-général", och 1569 erhöll han
befälet öfver den kungliga hären, som skulle
kämpa mot hugenotterna. Han vann sina första
segrar vid Jarnac (mars s. å.) och Moncontour
(okt. s. å.), men fläckade sin ära
genom att deltaga i Bartolomeinattens
våldsgärningar (1572). Den franske statsmannen
Charles Dançay underhandlade 1572 med Charles
de Mornay och några missnöjda svenskar om att
uppsätta H. på Sveriges tron, men denna plan
förföll, då det lyckats Katarina af Medici
att genom sina intriger åt sin son förvärfva
Polens krona (1573). Knappt hade H. blifvit
krönt i Krakau, förrän han vid underrättelsen
om sin broders, Karl IX:s, död i hemlighet
(natten mellan 18 och 19 juni 1574) öfvergaf
sitt nyförvärfvade rike för att taga Frankrikes
ledigblifna krona i besittning. H. blef en af
Frankrikes ömkligaste regenter. Hans högmod
och otillgänglighet stötte ifrån honom flera
af konungadömets naturliga anhängare och
vänner. Han var visserligen högt begåfvad och
lärd samt uppmuntrade litteratur och vetenskap,
men försjunken i laster och njutningar,
hyste han mest ett perverst intresse för
sina gunstlingar ("mignons") och älskarinnor
samt lämnade regeringen vind för våg, ehuru
landet sönderslets af inbördes strider mellan
ultrakatoliker å ena sidan, hugenotterna och "les
politiques", d. v. s. de moderate katolikerna,
å den andra. Äfven mellan de senares ledare,
konungens yngre broder, hertigen af Alençon, och
H. utbröt öppen strid, som Katarina af Medici
förgäfves sökte bilägga, och landet hotades
af en invasion af tyskar, understödda från
England. Häraf nödgades H. ingå på fördraget
i Beaulieu (6 maj 1576), där hugenotterna
tillerkändes fri religionsutöfning, åtta
fasta platser som säkerhet och vissa politiska
friheter. Ultrakatolikerna med hertigarna af
Guise i spetsen bildade då den s. k. ligan,
hvars mål var protestantismens utrotande
i Frankrike samt H:s störtande. Förgäfves
sökte denne genom att förklara sig för ligans
öfverhufvud försona sig med katolikerna;
den eftergifvenhet, som han fortfarande visade
hugenotterna, i förening med hans oduglighet
och osedlighet, gaf näring åt hatet och oviljan;
t. o. m. de 1576 inkallade riksständerna gjorde
skarp opposition mot honom. När hertigen af
Alençon 1584 afled och hugenotternas ledare,
konung Henrik af Navarra, blef närmaste
tronarfvinge, uppbjödo Guiserna och deras anhang
hela sin styrka för att öfverflytta tronföljden
på den narraktige kardinalen Karl af Bourbon. De
afslöto fördrag med Spanien (31 dec. 1584 i
Joinville) till skydd för den katolska religionen
och utrotande af kätteriet i Frankrike och
Nederländerna. De erhöllo rikliga subsidier af
Filip II och började öppet krig. Saknande vilja
eller mod att försvara sig mot ligans anfall,
ingick H. i stället genom Katarinas af Medici
medling på fördraget i Nemours (7 juli 1585)
och utfärdade ett strängt edikt mot hugenotterna,
men framkallade därigenom ett nytt religionskrig,
som efter anförarna kallades "de tre Henrikarnas
krig". Då emellertid konungen vägrade att helt
och hållet omfatta ligans sak, tillställdes i
Paris ett folkupplopp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>