Diana af Poitiers (se dessa). Stort inflytande utöfvade också hans gemål, den begåfvade, men ränkfulla Katarina af Medici, med hvilken H. förmäldes 1533. Den pågående reformationsstriden i Tyskland satte honom i tillfälle att föra en på det hela taget lycklig utrikespolitik. Genom ett fördrag med England 24 mars 1550 återfick Frankrike mot en obetydlig lösepenning det viktiga Boulogne. Med hertig Morits af Sachsen och en del andra protestantiska tyska furstar afslöt han i Chambord 15 jan. 1552 ett fördrag "till återvinnande af det tyska fäderneslandets frihet", som i gengäld för franska subsidier tillförsäkrade honom besittningen af biskopsstiften och städerna Metz, Toul och Verdun. Efter ett kort krig, hvarunder bl. a. fransmännen med framgång försvarade Metz, måste kejsar Karl V i stilleståndsfördraget i Vaucelles (15 febr. 1556) lämna dessa åt Frankrike. Påfven Paul IV förmådde dock H. att inom kort börja krig med Karls son Filip II af Spanien. Härunder besegrades fransmännen vid Saint-Quentin (10 aug. 1557) och Gravelines (13 juli 1558). I freden i Cateau-Cambrésis (3 april 1559) fick H. dock behålla de tre biskopsstiften samt Calais, som tagits från det med Spanien förbundna England. H:s inre politik utmärktes mest genom den oreda, som härskade i finanserna, till stor del på grund af Diana af Poitiers' slöseri. Misshushållningen föranledde åtskilliga blodigt undertryckta resningar inom landet. Medan H. slöt förbund med de tyske protestanterna, förföljde han häftigt protestantismen inom landet, därtill förmådd af Guiserna och Montmorency. Genom de stränga edikten i Châteaubriant (1551) och i Écouen (1559) förbjödos hugenotterna vid dödsstraff att utöfva sin religion. H. dog 10 juli 1559 af ett sår, som en ung grefve Montgommery af våda tillfogat honom under en tornering, som gafs till firande af H:s dotter Elisabets förmälning med Filip II af Spanien och hans syster Margaretas med hertigen af Savojen. H. hade med sin gemål 10 barn, af hvilka sönerna Frans II, Karl IX och Henrik III efter hvarandra bestego tronen och dottern Margareta blef gift med Henrik IV. Litt.: Fr. Decrue, "Le connétable de Montmorency sous Henri II, François II et Charles IX" (1889), och de Ruble, "Le traité de Cateau-Cambrésis" (s. å.). <img l>

3. H. III, den föregåendes tredje son, konung af Polen och Frankrike, f. 19 sept. 1551 i Fontainebleau, förde till en början titeln hertig af Anjou. Han var ganska rikt utrustad, men hans goda anlag fördärfvades i grund genom den klemiga uppfostran han erhöll af sin moder, Katarina af Medici, hvilkens älsklingsbarn han var. 1567 blef han efter Anne de Montmorency rikets "lieutenant-général", och 1569 erhöll han befälet öfver den kungliga hären, som skulle kämpa mot hugenotterna. Han vann sina första segrar vid Jarnac (mars s. å.) och Moncontour (okt. s. å.), men fläckade sin ära genom att deltaga i Bartolomeinattens våldsgärningar (1572). Den franske statsmannen Charles Dançay underhandlade 1572 med Charles de Mornay och några missnöjda svenskar om att uppsätta H. på Sveriges tron, men denna plan förföll, då det lyckats Katarina af Medici att genom sina intriger åt sin son förvärfva Polens krona (1573). Knappt hade H. blifvit krönt i Krakau, förrän han vid underrättelsen om sin broders, Karl IX:s, död i hemlighet (natten mellan 18 och 19 juni 1574) öfvergaf sitt nyförvärfvade rike för att taga Frankrikes ledigblifna krona i besittning. H. blef en af Frankrikes ömkligaste regenter. Hans högmod och otillgänglighet stötte ifrån honom flera af konungadömets naturliga anhängare och vänner. Han var visserligen högt begåfvad och lärd samt uppmuntrade litteratur och vetenskap, men försjunken i laster och njutningar, hyste han mest ett perverst intresse för sina gunstlingar ("mignons") och älskarinnor samt lämnade regeringen vind för våg, ehuru landet sönderslets af inbördes strider mellan ultrakatoliker å ena sidan, hugenotterna och "les politiques", d. v. s. de moderate katolikerna, å den andra. Äfven mellan de senares ledare, konungens yngre broder, hertigen af Alençon, och H. utbröt öppen strid, som Katarina af Medici förgäfves sökte bilägga, och landet hotades af en invasion af tyskar, understödda från England. Häraf nödgades H. ingå på fördraget i Beaulieu (6 maj 1576), där hugenotterna tillerkändes fri religionsutöfning, åtta fasta platser som säkerhet och vissa politiska friheter. Ultrakatolikerna med hertigarna af Guise i spetsen bildade då den s. k. ligan, hvars mål var protestantismens utrotande i Frankrike samt H:s störtande. Förgäfves sökte denne genom att förklara sig för ligans öfverhufvud försona sig med katolikerna; den eftergifvenhet, som han fortfarande visade hugenotterna, i förening med hans oduglighet och osedlighet, gaf näring åt hatet och oviljan; t. o. m. de 1576 inkallade riksständerna gjorde skarp opposition mot honom. När hertigen af Alençon 1584 afled och hugenotternas ledare, konung Henrik af Navarra, blef närmaste tronarfvinge, uppbjödo Guiserna och deras anhang hela sin styrka för att öfverflytta tronföljden på den narraktige kardinalen Karl af Bourbon. De afslöto fördrag med Spanien (31 dec. 1584 i Joinville) till skydd för den katolska religionen och utrotande af kätteriet i Frankrike och Nederländerna. De erhöllo rikliga subsidier af Filip II och började öppet krig. Saknande vilja eller mod att försvara sig mot ligans anfall, ingick H. i stället genom Katarinas af Medici medling på fördraget i Nemours (7 juli 1585) och utfärdade ett strängt edikt mot hugenotterna, men framkallade därigenom ett nytt religionskrig, som efter anförarna kallades "de tre Henrikarnas krig". Då emellertid konungen vägrade att helt och hållet omfatta ligans sak, tillställdes i Paris ett folkupplopp