(
la journée des barricades, "barrikadernas dag") 12 maj 1588,
hvarefter H. nödgades erkänna Karl af Bourbon
som tronföljare samt utnämna Henrik af Guise
till befälhafvare öfver armén. Nu fann dock
H. måttet af sina förödmjukelser rågadt. Under
riksdagen i Blois, som ytterligare förödmjukade
honom, lät han i sitt eget palats mörda hertig
Henrik och hans broder, kardinal Ludvig
(dec. s. å.). Långt ifrån att förbättra H:s
ställning bragte dessa illgärningar en
stor del af det katolska Frankrike i uppror,
och H. måste sluta sig till sin gamle fiende,
konung Henrik af Navarra (april 1589), samt
försona sig med hugenotterna. I spetsen för
en hugenotthär ryckte H. mot Paris, ligans
högkvarter, men blef under belägringen dödligt
sårad, 1 aug. 1589, af en fanatisk jakobinmunk,
Jacques Clément, och afled dagen därefter. Han
var den siste konungen af huset Valois.
<img l>
4.
H. IV, konung af Frankrike och Navarra, den
förste franske konungen af huset Bourbon, f. 14
dec. 1553 i Pau, var son till Anton af Bourbon
och Johanna af Navarra samt egde som ättling i
rätt nedstigande led af Ludvig den heliges sjätte
son, Robert af Clermont, efter huset Valois
arfsrätt till franska tronen. Af sin utmärkta
moder uppfostrades han i den protestantiska
läran, och i sitt fäderneslands inbördes krig
lärde han krigskonsten under sin farbroders,
prinsens af Condé, ledning. Vid Condés död (1569)
blef han de för sin tro kämpande hugenotternas
öfverhufvud, och efter sin moder (d. 1572)
fick han konungariket Navarra i arf. För att
befästa den genom freden i S:t-Germain-en-Laye
1570 verkställda försoningen mellan katoliker
och hugenotter ingick han äktenskap med franske
konungen Karl IX:s syster, Margareta af Valois
(18 aug. 1572). Bröllopshögtidligheterna
erhöllo 23—24 aug. en sorglig afslutning i
den fasansfulla
Bartolomeinatten (se d. o.),
och H. själf kunde endast genom att afsvärja
sin protestantiska tro rädda lifvet. De följande
åren tillbragte han under ett ystert nöjeslif vid
franska hofvet, där han var tvungen att vistas. I
febr. 1576 lyckades han fly från Paris, omfattade
ånyo protestantismen och ställde sig i spetsen
för hugenotterna. Vid Coutras vann han en lysande
seger öfver katolska ligan (1587). Då huset
Valois 1589 utgick på svärdssidan med Henrik III,
utropades H. af sina anhängare efter åtskillig
tvekan till Frankrikes konung, medan den
rojalistiska katolska adeln och borgarna endast
villkorligt erkände honom och ligan hyllade
hans farbroder, kardinal Karl af Bourbon, såsom
konung ("Karl X"). I fem år måste H. strida för
vinnandet af sitt rike. Trots segrarna vid Arques
(1589) och Ivry (1590), hvilka förvärfvade honom
namn som en af sin tids utmärktaste fältherrar,
var utgången länge oviss. H. understöddes
af engelsmän, holländare och tyskar, ligan af
spanjorer och italienare. Trots flera framgångar
för H., skulle han väl knappt ha nått sitt mål,
om han ej genom att öfvergå till katolska
läran (1593) gjort det möjligt för de
rojalistiske katolikerna att sluta sig till
honom. En mängd städer och provinser underkastade
sig nu, och sedan han 28 febr. 1594 blifvit krönt
i Chartres, öppnade Paris utan strid sina portar
(22 mars s. å.). Påfven erkände honom (1595);
ligans hufvudman, hertigen af Mayenne, försonade
sig med honom (1596), och Spanien, som understödt
ligan, slöt fred i Vervins (2 maj 1598),
där villkoren från freden i Cateau-Cambrésis
bekräftades. H. visade en för den tiden
ovanlig mildhet mot sina motståndare. Endast
omkr. 140 af dem blefvo landsförvista. Genom det
s. k. Nantesiska ediktet (13 april 1598) erhöllo
hugenotterna nästan fullständig religionsfrihet
och lika medborgerliga rättigheter med
katolikerna. H. grundlade härigenom religionsfred
i Frankrike, som blef det första land, där olika
trosbekännare egde full samvetsfrihet och lika
rätt att bekläda offentliga ämbeten. För att
lugna hugenotternas fruktan gaf H. dem också
politiska och rättsliga garantier. Med kraftig
hand bröt han det motstånd, som prästerskapet
samt universitetet och parlamentet i Paris
sökte höja mot ediktet. Kort efteråt skilde
han sig från sin första gemål och gifte sig
med Maria af Medici (9 dec. 1600). En del
sammansvärjningar bland högadeln krossade han
med eftertryck och lyckades komma på vänskaplig
fot med Rom, hvars strid med Venezia han som
medlare bilade 1607. H:s politik var med fast
målmedvetenhet riktad på att hela Frankrikes
sår från inbördeskrigen samt att trygga och
stärka dess makt utåt. Genom sin sträfvan att
opartiskt ställa sig öfver partierna återställde
han konungamaktens prestige. Hans segrar,
hans lyckosamma underhandlingar med somliga
stormän och hans rättvisa straffande af andra
(särskildt under "de stora dagarna" i Limousin
1606) samt hans förmåga att hålla de pockande
parlamenten i schack bidrogo därtill. Han
lyckades ordna de dittills ohjälpliga finanserna
med tillhjälp af hertigen af Sully, som alltsedan
1595 var finansminister ("surintendent des
finances"). Genom sträng sparsamhet och noggrann
kontroll vid redovisningen af statsmedlen
lyckades H. betala landets stora skulder, minska
skatterna och likväl hopspara en för den tiden
storartad reserv i statskassan. Han understödde
och uppmuntrade "franska åkerbrukets fader",
Olivier de Serres, i dennes sträfvanden att
höja jordbruket samt lät inkalla flamländska
och holländska nybyggare för att torrlägga
sumptrakter i landet o. s. v. H. sökte
äfven uppamma en nationell industri. 1597
utfärdade han, en föregångare till den store
Colbert, förbud mot import af vissa utländska
varor. Han lät plantera mullbärsträd och
anlägga sidenfabriker samt sökte på allt sätt
uppmuntra sidenindustrien trots motstånd från
många håll. Äfven gobelängfabrikationen gynnades,
grufarbetet reglerades, och handeln med spannmål
och vin inom landet befriades från förut hämmande
skrankor (1601). En af H. inkallad handelsriksdag
("assemblée du commerce") genomförde också
en del reformer till handelns fromma; präktiga
vägar anlades, och en storartad plan uppgjordes
till landets kanalisering, som också delvis
realiserades; gynnsamma handelsfördrag ingingos
med England och Holland. Själf erfaren krigare,
ifrade H. varmt för arméns utveckling och
disciplinering, och Sully samlade stora förråd
för dess räkning. Sina flottplaner
