hann H. ej fullborda. Däremot understödde han lifligt de franska kolonisationsföretagen i Amerika, särskildt Champlains i Akadien (1605) och Quebec (1609). H:s utrikespolitik var konsekvent riktad på brytandet af habsburgarnas hotande öfvermakt i Europa. Förbund med Holland, England, Tysklands protestantiska furstar och äfven Sverige utgjorde dess grundlinjer. Dock understödde han äfven i samma syfte bildandet af den tyska katolska ligan. Teorien om Frankrikes naturliga gränser egde i honom en anhängare. Hans utrikespolitik var lyckosam; han förmådde efter ett kort krig hertigen af Savojen till vissa för Frankrike förmånliga medgifvanden (1601); sedan Jakob I i England närmat sig Spanien, lyckades han 1609 åstadkomma ett stillestånd mellan detta och Holland på 12 år. H. stod just i begrepp att inrycka i Tyskland för att tillsammans med dess protestanter bekämpa kejsaren, då han 14 maj 1610 i Paris mördades af fanatikern Ravaillac, dagen efter drottningens ända till dess af ekonomiska skäl uppskjutna kröning. Ehuru jesuiterna icke ansetts främmande för de många attentaten mot hans lif, återinkallades de i Frankrike 1603. De troddes ha satt dolken i Ravaillacs hand. Äfven drottningen anklagades för delaktighet i mordplanen, men, som det tyckes, med orätt. — Med H. föll en af Frankrikes största, mest framsynta och populäraste regenter. Liflig och gladlynt, tillgänglig för alla sina undersåtar och varmt ömmande för deras lidanden samt tillika tapper ända till öfverdåd och besjälad af ett brinnande intresse för landets välgång, var han öfvermåttan älskad af folket, som kallade honom "den gode H." (le bon Henri). I humanitet och fördragsamhet mot olika tänkande stod han vida öfver sina samtida. Deras böjelse för spel och lättsinnigt lefverne delade han dock. Hans älskarinnor voro många, m:lle de Rebours, Diana d'Andouins och framför allt Gabrielle d'Estrées (1590—98) äro särskildt namnkunniga. Ingen af dem fick dock tillfälle att utöfva något skadligt inflytande på statsangelägenheterna. Med sin andra gemål, som icke heller gjorde honom lycklig, hade han sönerna Ludvig (XIII) och Gaston af Orléans samt tre döttrar, af hvilka Elisabet förmäldes med Filip IV af Spanien och Henrietta Maria med Karl I af England. Genom Gabrielle d'Estrées blef han stamfader för det ryktbara hertigliga huset Vendôme. H. är hjälten i Voltaires episka dikt "La Henriade". Litt.: Philippson, "Heinrich IV und Philipp III" (3 bd, 1870—76), Guadet, "Henri IV" (1876), Zeller, "Henri IV et Marie de Medicis" (1877) och "Henri IV et Biron" (1888), samt Lavisse, "Histoire de France" (delarna V och VI, 1904—05), där rikhaltig bibliografi finnes. 5. H. V. Se Chambord. 1—4. E. A—t. Henrik (fr. Henri), franska prinsar. 1. H., hertig af Bordeaux, grefve af Chambord. Se Chambord. — 2. H., hertig af Aumale. Se Aumale 4. <img l>

3. H., prins af Orléans, upptäcktsresande, äldste son af hertigen af Chartres och sonsons son till konung Ludvig Filip af Frankrike, f. 16 okt. 1867 i Ham (England), var elev vid krigsskolan i Saint-Cyr, då dekretet om de franske prinsarnas uteslutning ur den aktiva armén (1883) beröfvade honom hans militära framtid. Han beslöt då att blifva forskningsresande och företog 1889—91 under ledning af Bonvalot en expedition öfver Tibet till Tonkin samt anställde 1894—96 forskningar på Madagaskar och i Bortre Indien, hvarunder han bl. a. upptäckte Iravadis källor. De lysande resultaten af hans resor förskaffade honom ett storartadt mottagande af Europas vetenskapsmän och geografiska sällskap samt hederslegionen. Hans från en senare resa i Abessinien i "Le Figaro" 1897 publicerade resebref innehöllo förnärmande utlåtelser angående de italienske officerarnas uppträdande i kriget mot detta land. Detta ledde 17 aug. s. å. till en uppseendeväckande duell med grefven af Turin (konung Umbertos brorson), i hvilken H. lätt sårades. Efter en ny resa till Abessinien, hvarifrån han hade för afsikt att möta major Marchand vid Nilen (jfr Fashoda), hvilket gick om intet, återvände han till Frankrike. 1901 företog han ännu en forskningsresa till sydöstra Asien, men dog i Saigon 9 aug. s. å. 3. E. A—t. Henrik den järnhårde (ty. Heinrich), grefve af Holstein, f. omkr. 1317, d. omkr. 1386, son af grefve Gerhard den store, öfvertog tillsammans med sina bröder, Nikolaus (Klaus) och Johan, regeringen vid faderns död (1340) och låg ständigt i strid med Valdemar Atterdag. Äfven deltog han i kriget mellan England och Frankrike samt medverkade till engelsmännens seger vid Crécy, 1346. H. var förmäld med en dotter till Albrekt af Mecklenburg och var fader till Gerhard VI. E. Ebg. Henrik, konung af Jerusalem, f. omkr. 1150, d. 1197, blef grefve af Champagne 1180. Han utmärkte sig i det tredje korståget (1189—92) och valdes till konung af Jerusalem 1192 efter sitt giftermål med konung Konrads änka Elisabet, men kom blott i besittning af några spillror af riket, städerna Tyrus, Akka, Joppe m. m. Henrik (sp. Enrique), konungar af Kastilien: 1. H. I, Alfons VIII:s son, f. 1203, blef konung 1214, men dog redan 1217 (dödad af ett nedfallande taktegel). <img l>Henrik II:s bild på hans grafmonument i Toledos katedral.

2. H. II, grefve af Trastamara, den förste konungen af huset Trastamara, oäkta son till Alfons XI och hans älskarinna Eleonora de Guzman, f. 1333, d. 1379, flydde till Portugal efter sin faders död 1350, då hans halfbroder, Peter den grymme, uppsteg på tronen. Denne lät afrätta Eleonora och gjorde sig genom sin despotiska regering inom kort så hatad, att en stor del af adeln slöt sig till H., då han 1354 höjde