upprorsfanan. Sedan H. efter växlande öden 1365 till sitt bistånd erhållit en fransk här under Bertrand du Guesclin, lyckades han eröfra nästan hela riket och fördrifva Peter, men denne återkom 1367 med en engelsk här, anförd af Svarte prinsen, slog H. vid Najera (Navarrete) och tvang honom att fly till Frankrike. Snart inföll dock H. ånyo i Kastilien, slog och tillfångatog med du Guesclins hjälp Peter vid Montiel (mars 1369) och mördade honom. H. hyllades nu i hela landet som konung och försvarade sig med framgång mot konung Ferdinand I af Portugal och hertig Johan af Lancaster, som uppträdde med arfsanspråk på kronan. 3. H. III den sjuklige (sp. El doliente), den föregåendes sonson, Johan I:s son, f. 1379, d. 1406, erhöll som tronföljare 1388 titeln prins af Asturien och blef 1390 konung. Då riket under hans förmyndare råkade i anarki, öfvertog han med riksständernas bifall själf vid 14 års ålder regeringen (1393) samt återställde konungamakten och rikets anseende. Han förmäldes redan 1388 med Johans af Lancaster dotter Katarina. 4. H. IV den vanmäktige (sp. El impotente), den föregåendes sonson, son af Johan II och Maria af Aragonien, f. 1425, d. 1474, blef konung 1454. Han var en utsväfvande och oduglig furste, under hvilkens regering den adliga oron tog öfverhand. Då hans gemål, Johanna af Portugal, 1462 födde en dotter, Johanna, drogs dennas äkta börd i tvifvelsmål, och däraf begagnade sig den missnöjda adeln för att 1465 utropa H:s broder Alfons till konung. Ett inbördes krig utbröt, och först efter Alfons' död (1468) kom H. i okvald besittning af sin krona, sedan han genom fördraget i Toros de Guisando (5 sept. s. å.) med förbigående af Johanna utnämnt sin syster Isabella till tronarfvinge. Denna efterträdde honom också 1474, ehuru H. 1470 ånyo insatt Johanna till arfvinge och vid sin död lämnade tronfrågan oafgjord. V. K—r.* Henrik, kejsare i Konstantinopel, grefve af Flandern och Hainaut, kejsar Balduin I:s yngre broder, f. omkr. 1174, d. 1216, åtföljde sin broder på det s. k. fjärde korståget till Konstantinopel (1203—04) och blef vid dennes fångenskap och död hos bulgarerna först regent (1205) och sedan kejsare (1206). Han förvärfvade sig genom mildhet och försonlighet grekernas tillgifvenhet, på samma gång som han med framgång bekämpade rikets fiender. Henrik II Lejonet (ty. Heinrich der löwe), furste af Mecklenburg, f. omkr. 1266, d. 1329, efterträdde 1302 sin fader, Henrik I, och utvidgade 1304 sitt välde med Stargard (större delen af nuv. Mecklenburg-Strelitz). Såsom konung Erik Menveds af Danmark vasall deltog han 1309 i dennes tåg till Sverige för att återuppsätta på tronen konung Birger Magnusson, och följande år afslöt han på fredsmötet i Hälsingborg ett försvarsförbund med dessa båda konungar. 1323 mottog han som ärftligt danskt län staden Rostock, som han redan 1314 hade förvärfvat. 1317 tvang han till fred markgrefve Valdemar af Brandenburg, mot hvilken han, i förening med Danmark m. fl., 1315 börjat krig och som han 1316 slagit vid Gransee. — H. trolofvade 1321 sin äldste son, Albrekt, med den då fyraåriga prinsessan Eufemia, syster till Sveriges och Norges konung, Magnus Eriksson. Henrik (holl. Hendrik), Vladimir Albert Ernst, prins af Nederländerna. Se Vilhelmina, drottning af Nederländerna. Henrik I (port. Henrique), konung af Portugal, tredje son af konung Emanuel den store, f. 1512 i Lissabon, d. 1580, bestämdes för andliga ståndet (1532 blef han ärkebiskop i Braga och 1542 kardinal), men besteg tronen 1578 som ende mansättling af konungahusets efter sin brors sonson Sebastians död. Han var en from, enkel och bildad man, men för svag att styra ett rike. Med honom utslocknade burgundiska huset i Portugal. Henrik (port. Henrique), portugisiska furstar. 1. H. af Burgund, grefve af Portugal, stamfader för det äldsta portugisiska konungahuset, var sonson till Robert, franske konungen Robert I:s son, och stamfader för det äldre hertigliga burgundiska huset (se Burgund 11). Han kämpade med utmärkelse i kastiliansk tjänst, fick konung Alfons VI:s dotter Teresia till äkta och erhöll 1095 som grefskap Portugal, hvilket han eröfrat från morerna. H. stupade i strid mot morerna vid belägringen af Astorga, 1112. Hans son Alfons antog titeln konung af Portugal. <img l>

2. H. Sjöfararen (Dom Henrique el Navegador), infant af Portugal, konung Johan I:s tredje son, f. 1394, d. 1460, visade tidigt prof på utmärkta anlag och egnade sig med sådan framgång åt studiet af matematik, astronomi och geografi, att han blef ansedd för sin tids störste matematiker. I sin faders krig mot morerna i Afrika utmärkte han sig, i synnerhet vid Ceutas eröfring (1415). Under dessa fälttåg väcktes hans intresse för undersökningen af Afrikas kuster, och redan före Ceutas eröfring började han för detta ändamål utsända den ena expeditionen efter den andra, hvartill han som Kristusordens stormästare använde denna ordens rika inkomster, som voro bestämda till den kristna trons utbredning. H., som representerade sin tids högsta bildning, delade den uppfattningen, att Afrika kunde kringseglas, äfven om expeditionerna hade till närmaste uppgift att uppsöka guldlandet Guinea och den kristne prästkonungen Johannes, som troddes lefva där. Sålunda återupptäcktes Porto Santo (1418) och Madeira (1419) samt upptäcktes Kap Bojador (1434), Kap Blanco (1441), Kap Verde (1445), Sierra Leone (1446), Kap Verde-öarna (1456), Senegal och Gambia (1455). Som ståthållare i Portugals sydligaste provins, Algarve, förlade H. för flera årtionden sitt residens till Sagres-udden nära Europas sydvästligaste punkt kap S. Vicente, där han sysselsatte sig hufvudsakligen med förbättrandet af de astronomiska instrumenten, sjökorten och skeppsbyggeriet samt med upprättandet af skolor för utbildande af skickliga sjömän och matematiker. H:s betydelse för de geografiska kunskapernas tillväxt ligger icke endast däruti, att 4,000 km. af Afrikas kust upptäcktes under hans medverkan, utan