ock däruti, att hans verksamhet utgjorde en
eggelse till de stora upptäcktsfärder,
som företogos efter hans död.
(J. F. N.)
Henrik (ty.
Heinrich), prinsar af
Preussen.
<img l>
1.
Fredrik H. Ludvig, Fredrik Vilhelm
I:s trettonde barn, Fredrik II:s broder, f. 18
jan. 1726, d. 3 aug. 1802, deltog med utmärkelse
i de båda schlesiska krigen (1740—42 och
1744—45) och förde under sjuåriga kriget (1756—63)
från 1758 med stor framgång öfverbefälet
öfver en af de mot Österrike kämpande preussiska
härafdelningarna. Hans seger öfver österrikarna
vid Freiberg 1762 påskyndade fredsslutet i
Hubertsburg. Fredrik II sade om honom, att han
var den ende general, som ej under kriget begått
något fel. H. användes äfven af sin broder, som
hade synnerligt förtroende till honom, i flera
diplomatiska uppdrag. 1770 företog H. en resa
till Stockholm för att söka förmå sin svåger
och syster, Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika,
att bryta med Frankrike och hattpartiet för att i
stället taga råd af Ryssland och Preussen. Från
Sverige begaf han sig till Petersburg, där han
underhandlade om Polens delning. Under bajerska
tronföljdskriget ryckte han 1778 med 80,000 man
in i Böhmen, men måste af brist på lifsmedel
draga sig tillbaka. 1784 besökte han på sin
broders befallning, ehuru utan framgång, Paris
för att motverka det österrikiska inflytandet
därstädes. Efter Fredrik II:s död (1786)
spelade H. icke vidare någon politisk roll.
2.
Albert Vilhelm H., kejsar Vilhelm II:s
yngre broder, f. 14 aug. 1862 i Potsdam, har egnat
sig åt flottans tjänst och är sedan 1901 amiral.
1888 förmälde han sig med prinsessan Irene af Hessen
(f. 1866) och har med henne två söner.
1. (L. S.)
Henrik (ty.
Heinrich),
romerska kejsare och
tyska konungar.
<img l>Henrik I:s sigill.
1. H. I, tysk konung, hertig Ottos af Sachsen
son, f. omkr. 876, efterträdde 912 sin fader
som hertig. Ehuru H. legat i strid med konung
Konrad I (se d. o.), skall denne, när han
kände sitt slut nalkas, ha gifvit anvisning på
honom som sin efterträdare samt uppdragit åt
sin broder Eberhard att till honom öfverbringa
kronan (918). I maj 919 hyllades H. i Fritzlar
af Frankens och Sachsens stormän som konung,
och efter hand erkändes han äfven af Schwaben
(920), Bajern (921) och Lothringen (925). Så
förenades de tyska stammarna under hans spira
till ett rike. Men riket oroades vid denna tid
af magyarer, slaver och danskar. För att
vinna tid att sätta sig i försvarstillstånd
afslöt H. 924 ett nioårigt stillestånd med
magyarerna, befäste därefter en mängd orter samt
utbildade sin härs krigsduglighet genom flera
fälttåg mot slaverna, hvarunder han eröfrade
Brennabor och gjorde Böhmen skattskyldigt
(929). Sedan stilleståndstiden utgått, slog
han magyarerna 933 i trakten af Merseburg
så grundligt, att Tyskland under en följd af
år var förskonadt från deras härjningar. 934
tillfogade H. konung Gnupa (se d. o.) i Slesvig
ett stort nederlag och återställde gränsen vid
Slien. Mot slutet af sitt lif umgicks H. med
planer på ett tåg till Rom, men afled, innan
han hunnit sätta dem i verket, i Memleben
2 juli 936 och begrofs i Quedlinburg. Att
H. under en fågeljakt påträffats af Eberhard
vid utförandet af hans ofvannämnda uppdrag och i
följd däraf erhållit tillnamnet "fågelfängaren"
(ty.
Finkler) är en först på 1100-talet uppdykande
tendentiös sägen. Om H:s gemål se
Matilda,
tyska furstinnor, 1.
<img l>Henrik II:s sigill.
2. H. II, kallad
den helige, romersk kejsare,
den föregåendes sonsons son, son till hertig
Henrik II af Bajern, f. 6 maj 973, d. 13 juli 1024,
ärfde efter faderns död (995) hertigdömet Bajern
och blef efter Otto III:s (se d. o.) död (23 jan. 1002)
i Mainz vald till tysk konung (7 juni s. å.). I
början hyllad endast af franker och bajrare,
tvang han efter hand äfven öfriga landsdelar
att erkänna valet. H. arbetade för att i
dess gamla glans återställa det under hans
fantastiska företrädares regering alltmer i
upplösning stadda riket och vände sig särskildt
mot Boleslav af Polen, som tagit i besittning
vissa af dess östliga delar, och Harduin af
Ivrea, som tillryckt sig Italiens krona. Den
förre lyckades efter långvariga strider behålla
Lausitz. Mot Italien tågade H. första gången
1004 och kröntes då till lombardisk konung. På
sitt andra tåg (1013—14) lyckades han störta
Harduins tron och kröntes till kejsare (14
febr. 1014). Ännu ett tredje tåg till Italien
företog H., ehuru med måttlig framgång (1021),
för att stödja Syd-Italiens uppror mot kejsaren
i Bysans. I den inre styrelsen följde H. sina
företrädares politik, nämligen att gentemot de
världslige furstarna stödja sig på biskoparna och
taga dem i anspråk för rikets förvaltning. Med
hänsyn till klostren var H. en ifrig befordrare
af kluniacensernas reformidéer. H. blef 1146
af Eugenius III kanoniserad; äfven hans gemål
Kunigunda (d. 1038) kom i åtnjutande af samma ära.
3. H. III, romersk kejsare, kejsar Konrad II:s
och Giselas ende son, f. 28 okt. 1017, valdes
1026 och kröntes 1028 till tysk konung, erhöll
af sin fader Bajern (1027), Schwaben (1038) och
Kärnten (1039) samt tillträdde omedelbart efter
faderns död (4 juni 1039) regeringen. Härsklysten
och lidelsefull, hade H. i Tyskland en stormig
och i det hela ej synnerligen framgångsrik regering.
