De segrar, som gifvit honom namn af Tysklands mäktigaste kejsare, falla inom kyrkopolitikens område. Han bekrigade hertig Břetislav i Böhmen, som 1042 tvangs att taga sitt hertigdöme såsom län. För att återuppsätta sin af magyarerna fördrifne skyddsling, konung Peter af Ungern, företog han flera krigståg mot detta land, eröfrade Pressburg, framträngde mot Gran (1042) och Wien (1043) och lyckades följande år återvinna kronan åt Peter, som erkände honom såsom sin länsherre. Peter störtades emellertid åter redan 1047, och hans medtäflare Andreas förmådde H. ej besegra. I det inre sträfvade H. att inom sin familj behålla hemfallna hertigdömen eller att lämna dem åt obetydliga furstar liksom ock att hindra, att flera hertigdömen förenades på en hand. Härigenom råkade han i en långvarig strid med hertig Gottfrid af Nedre Lothringen. H. var strängt kyrkligt sinnad, en varm vän af de kluniacensiska reformidéerna. För att göra slut på en utbruten schism lät han på synoder i Rom och Sutri afsätta tre påfvar (Benedikt IX, Silvester III och Gregorius VI) och insatte till påfve under namn af Klemens II biskop Suitger af Bamberg, som 25 dec. 1046 krönte honom till kejsare. Ur romarnas händer mottog H. patriciatet, som vid påfvevalet medförde en ledande ställning. De tre följande påfvarna (Damasus II, Leo IX och Viktor II) insattes ock af H., och man kan säga, att under hans tid påfven var föga annat än en tysk biskop. H. var en ifrig befordrare af konst och vetenskap, inrättade många skolor och lät utföra storartade kyrkobyggnader. Han afled i Bodfeld vid Harz 5 okt. 1056. H. var gift första gången med Gunnhild, dotter till Knut den store, andra gången med Agnes af Poitou, med hvilken han hade sonen Henrik. <img l>Henrik IV:s sigill.

4. H. IV, romersk kejsare, den föregåendes son, f. 11 nov. 1050, på riksdagen i Tribur 1053 vald, 1054 krönt till tysk konung, efterträdde 1056 vid ej fyllda sex år sin fader. Förmyndare för den unge konungen var från början hans moder, kejsarinnan Agnes, men redan 1062 bemäktigade sig ärkebiskop Anno af Köln den unge fursten och tog regeringen i sin hand. Han undanträngdes dock redan året därpå af Adalbert af Bremen, hvilken genom eftergifvenhet förvärfvade sig sin myndlings tillgifvenhet. Äfven sedan H. förklarats myndig (1065), kvarstod Adalbert som den ledande rådgifvaren, tills H. på en riksdag i Tribur 1066 tvangs att skilja honom från sig. S. å. förmåddes H. att mot sin vilja äkta markgrefvinnan Berta af Susa, men hängaf sig åt en tygellös lefnadsvandel. Från 1070 började H. göra sin egen vilja gällande inom styrelsen: Adalbert återkallades; Otto af Nordheim, hertig af Bajern, beröfvades sitt län, och hertig Magnus af Sachsen fängslades. H:s hårda framfart i Sachsen och Thüringen framkallade en resning, och slagen måste H. i freden i Gerstungen (1074) göra stora eftergifter. I juni 1075 besegrade H. emellertid sachsarna vid Hohenburg vid Unstrut, tvang dem att underkasta sig på nåd och onåd och bestraffade strängt de furstar och andliga, som deltagit i upproret. Samtidigt med dessa tilldragelser uppväxte småningom den konflikt med Gregorius VII (se d. o.) och kurian, som skulle räcka H:s regering ut och leda honom till de djupaste förödmjukelser. Den första konflikten, ärfd från Alexander II, bilades (maj 1074) genom H:s underkastelse. Tills på hösten 1075 var nu förhållandet mellan H. och påfven i det hela tillfredsställande, ehuru den senare på fastesynoden 1075 utfärdade ett förbud mot lekmannainvestitur, som förr eller senare måste leda till en sammanstötning mellan påfvedöme och kejsardöme. Genom H:s ingripande mot patarenerna i Milano, genom hans utnämning af ärkebiskop i nämnda stad och genom hans försök att draga normanderna i Syd-Italien på sin sida framkallades brytningen på hösten 1075. Gregorius tillställde H. ett ultimatum under hot om bannlysning och afsättning. H. svarade med att på en synod i Worms (jan. 1076) förklara Gregorius afsatt. Denne bannlyste nu konungen och förklarade hans undersåtar lösta från sin trohetsed, och de tyske furstarna förklarade omsider, att om H. ej inom ett år blifvit löst från bannet, skulle man skrida till val af ny konung. För att förekomma detta företog nu H. sin berömda färd till Canossa, där han efter flera dagars underhandlingar och efter en botgöring i tidens vanliga former af påfven löstes från bannet (28 jan. 1077). Den moderna forskningen har — från vissa synpunkter med rätta — i H:s färd till Canossa sett ett mästerligt schackdrag, som för kurian medförde ett diplomatiskt nederlag. Men det torde å andra sidan knappast kunna förnekas, att denna episod betydde ett ännu större moraliskt nederlag för det tysk-romerska kejsardömet. H. återvände omedelbart till Tyskland, där, trots bannlysningens upphäfvande, furstarna (15 mars 1077) valt Rudolf af Schwaben till tysk konung. Trots flera nederlag lyckades H. häfda sin ställning i Tyskland och stod efter Rudolfs fall vid Hohenmölsen 1080 som ensam härskare. Han beslöt nu att vända sig mot Gregorius, som 1080 ånyo bannlyst honom. Redan i juni 1080 hade H. i Brixen låtit välja ärkebiskop Wibert af Ravenna till påfve under namn af Klemens III. 1081 tågade han öfver Alperna, kröntes till lombardisk konung i Milano och lyckades 1084 eröfra Rom, där Klemens III introniserades och krönte H. till kejsare (31 mars 1084). Normanderna tvungo honom emellertid snart åter att utrymma Rom, och han återvände till Tyskland, där furstarna under hans frånvaro hyllat Herman af Luxemburg (1081). Henrik lyckades i det hela häfda sin ställning, ehuru, sedan Herman 1088 trädt tillbaka, de upproriske som konung hyllade Ekbert af Meissen, som dock redan 1089 blef mördad. 1090 företog H. ett nytt tåg till Italien. Under hans frånvaro höjde hans son Konrad upprorsfanan; äfven lombarderna reste sig, och H. måste draga sig undan till trakterna ö. om Adige och där förbli i overksamhet. Först 1097 blef han i stånd att återvända till Tyskland, där han redan följande år lyckades genomdrifva, att hans son Henrik valdes till hans efterträdare. Denne reste sig emellertid efter några år trolöst emot fadern och tvang honom slutligen