att i Ingelheim abdikera (31 dec. 1105). H. dog 7 aug. 1106 i Liège. I öfver fem år fick hans lik hvila obegrafvet i ett oinvigdt sidokapell i Speiers domkyrka, tills 1111 bannlysningen öfver honom upphäfdes. H. var efter sin första makas död, 1087, förmäld med Adelheid (Praxedis), en dotter till ryske fursten Vsevolod. 5. H. V, romersk kejsare, den föregåendes son, f. 1081, 1098 vald och 6 jan. 1099 krönt till tysk konung, höjde i strid mot edlig förpliktelse 1104 upprorsfanan mot sin fader, tvang honom (31 dec. 1105) att abdikera, men blef allmänt erkänd först efter faderns död. H. återställde snart freden i Tyskland, men misslyckades, då han sökte göra gällande sin länsöfverhöghet öfver Böhmen, Ungern och Polen. Ehuru H. under faderns lifstid uppträdt som påfvens anhängare, upptog han snart med kurian den gamla striden om investituren. 1110 tågade han mot Rom, tog, sedan en föregående uppgörelse (det s. k. konkordatet i Sutri) visat sig outförbar, påfven till fånga och tvang honom att medgifva investiturrätten och att (13 april 1111) förrätta kröningen. Det påfliga partiet upptog emellertid kampen på nytt; H. bannlystes, och i Tyskland reste sig mot honom Adalbert af Mainz och hertig Lothar af Sachsen, mot hvilken H. 1115 förlorade slaget vid Welfesholz. 1116—18 företog H. ett nytt tåg till Italien, bemäktigade sig de matildiska arfvegodsen och fördref påfven från Rom. 1121 återställdes freden inom Tyskland, och följande år kom det till den stora uppgörelsen med kyrkan, det s. k. konkordatet i Worms (23 sept. 1122). Det blef en kompromiss: påfven medgaf, att i Tyskland biskopsvalen skulle ega rum i kejsarens närvaro och den valde före sin vigning förmedelst en spira förlänas med de världsliga rättigheterna (regalierna), i rikets öfriga delar skulle dylik beläning ega rum inom sex månader efter vigningen, kejsaren åter medgaf kyrklig investitur med ring och staf samt kanoniskt val och fri vigning. H. afled i Utrecht 23 maj 1125 barnslös; han var gift med Matilda, dotter till Henrik I i England. 6. H. VI, romersk kejsare, äldste son till kejsar Fredrik I och Beatrix af Burgund, f. 1165, d. 28 sept. 1197, valdes 1169 till tysk konung och förmäldes 1186 med Konstantia, dotter till konung Roger II af Sicilien. Då Fredrik I 1189 drog på korståg, förde H. regeringen i Tyskland och blef efter faderns död 1190 tysk konung. 14 april 1191 kröntes han i Rom till kejsare. Däremot misslyckades hans s. å. gjorda försök att eröfra Sicilien, till hvilket rike hans gemål efter Vilhelm II:s död (1189) var närmaste arfvinge; en ättling på sidolinjen af den gamla kungaätten, Tancred, som i stället blifvit vald till Siciliens konung, lyckades häfda sin ställning. Sedan H. i Tyskland bragt till slut striden med Henrik Lejonet och genom att utpressa en stor lösepenning af den år 1192 på återvägen från sitt korståg tillfångatagne Rikard Lejonhjärta skaffat sig erforderliga penningmedel, företog han ett nytt tåg till Italien och lyckades nu eröfra Sicilien, till hvars konung han kröntes 25 dec. 1194. H. stod nu på höjden af sin makt och uppgjorde omfattande planer: mot erkännande af länens ärftlighet sökte han förmå furstarna att göra kronan ärftlig inom hans hus, hvarjämte Sicilien skulle förenas med Tyskland. Furstarnas bifall till dessa förslag vann han ej, men hans son valdes till tysk konung. H. förmälde sin broder Filip med en bysantinsk prinsessa och hyste tankar på att göra bysantiska riket skattskyldigt, liksom han äfven förberedde ett korståg. Midt under alla dessa högtflygande planer nåddes han af döden. 7. H. (VII), tysk konung, den föregåendes sonson, son till kejsar Fredrik II och Konstantia af Aragonien, f. 1211, kröntes 1212 till konung af Sicilien och blef på en riksdag i Frankfurt i april 1220 vald till tysk konung. Då Fredrik II s. å. drog till Italien, blef H. till namnet Tysklands styresman under förmynderskap först af ärkebiskop Engelbert af Köln (d. 1225) och sedan Ludvig af Bajern. Sedan H. 1228 frigjort sig från den sistnämnde förmyndaren, hvilken stått i hemlig förbindelse med påfven, sökte han styra på egen hand. I följd af sin mot städerna gynnsamma politik kom han emellertid snart på spänd fot med sin fader. 1231 var öppen strid nära att utbryta, men då de tyske furstarna ställde sig på kejsarens sida, måste H. 1232 göra afbön. 1234 rustade han sig ånyo till strid med fadern, men nödgades redan följande år åter underkasta sig. Den återstående delen af sin lefnad tillbragte H. i fängelse och afled 12 febr. 1242 af ett fall från hästen på sin väg till borgen Martirano i Kalabrien. 1225 hade H. blifvit förmäld med Margareta af Österrike. 8. H. Raspe, tysk motkonung. Se denne, sp. 456.

Henrik VII:s bild, från hans marmorsarkofag i Pisas Camposanto.

9. H. VII, romersk kejsare, såsom grefve af Luxemburg den fjärde af namnet, stamfader för luxemburgska kejsarhuset, f. 1262, son till grefve Henrik III af Luxemburg och Beatrix af Avesnes, valdes genom sin broder ärkebiskop Baldewins af Trier bedrifvande 27 nov. 1308 till tysk konung samt kröntes 6 jan. 1309 i Aachen. H. återupptog de hohenstaufenske kejsarnas politik, sträfvade efter kejsardömets återställande i dess forna glans och planlade ett korståg, under det att förhållandena i Tyskland fingo träda i bakgrunden. H:s förnämste rådgifvare var ärkebiskopen af Mainz Peter von Aspelt. Förmodligen gaf denne uppslaget till de förhandlingar med Böhmen, som 1310 resulterade i, att H:s son Johan belänades med Böhmen och äktade den bömiska prinsessan Elisabet. S. å. företog H. ett tåg till Italien, kröntes 6 jan. 1311 i Milano till lombardisk konung och 29 juni 1312 till kejsare. Från början hälsad med de gladaste förhoppningar, sökte han ställa sig öfver partierna och bemedla en försoning mellan ghibelliner och guelfer.