Då det snart visade sig, att detta ej skulle lyckas, måste han stödja sig på de förre, under det guelferna funno hjälp hos konung Robert af Neapel. Under förberedelserna till ett fälttåg mot honom afled H. i Buonconvento 24 aug. 1313 så plötsligt, att snart rykten spridde sig, att han blifvit förgifven. Litt.: Gebhardt, "Handbuch der deutschen geschichte" (2:a uppl. 1901), "Jahrbücher der deutschen geschichte": Henrik I. af G. Waitz (3:e uppl. 1885), Henrik II. af S. Hirsch, R. Usinger, H. Paps och H. Bresslau (3 bd, 1862—76), Henrik III af E. Steindorff (2 bd, 1874—81); Richter, "Annalen des deutschen reiches im zeitalter der Ottonen und Salier" (2 bd, 1890), Meyer von Knonau, "Jahrbücher des deutschen reiches unter Heinrich IV. und V." (6 bd, 1890—1907). (Jfr ock den under art. Gregorius VII anförda litteraturen); "Jahrbücher der deutschen geschichte" (Henrik VI. af T. Toeche, 1867), Jastrow och Winter, "Deutsche geschichte im zeitalter der hohenstaufen" (2 bd, 1897—1901), Wenck, "Klemens V. und Heinrich VII." (1882), Lindner, "Deutsche geschichte unter den habsburgern und luxemburgern" (1890). 1—9. T. H—r. Henrik den svarte (ty. Heinrich der schwarze), grefve af Schwerin tillika med sin broder Gunzel (d. 1221), tvangs 1214 att erkänna Valdemar Sejr som länsherre och drog 1220—21 till Heliga landet. Under hans frånvaro gaf Valdemar halfva Schwerin till Gunzels dotter Ida, som gifte sig med konungens oäkta son Nils. Af harm däröfver tog H. 1223 med list Valdemar och hans äldste son till fånga på Lyö samt tvang konungen, efter att vid Mölln ha besegrat den danska hären 1225, till en hård förlikning. H. deltog äfven i slaget vid Bornhöved 1227 och dog 1228. E. Ebg. Henrik, hertig af Sönderjylland, den siste ättlingen af konung Abels släkt, hertig Valdemar V:s son, blef hertig 1364 och deltog i förbundet mot Valdemar Atterdag 1368, men slöt sig senare till konungen af fruktan för de holsteinske grefvarnas makt. Han dog barnlös 1375, ett par månader före Valdemar. Hans änka, Kunigunda, dog omkr. 1385. E. Ebg. Henrik Hartmanni, biskop i Åbo 1366—67, nämnes tidigast, 1340, som kyrkoherde i Sääksmäki socken, sedermera, 1353, som domprost i Åbo. När biskop Hemming 1366 aflidit, skall H. af domkapitlet enhälligt blifvit vald till dennes efterträdare. Påfven hade dock, redan under Hemmings lifstid, förbehållit sig rätten att vid inträffande ledighet själf besätta Åbo biskopsstol, hvarför H. begaf sig till påfvens residens i Avignon; han fick påfvens stadfästelsebref 5 okt. 1366, men dog på återvägen till hemlandet, 1367. Två genom honom utverkade bullor, bägge af 22 okt. 1366, tillförsäkra den finska kyrkan åtskilliga förmåner. I den ena tar nämligen påfven den finske biskopen, kyrkan äfvensom hela prästerskapet i sitt synnerliga skydd och bekräftar dem i besittningen af all deras närvarande och framtida med rätta förvärfvade egendom. I den andra bullan tillerkänner påfven biskopen rättighet att efter eget godtfinnande besätta vissa gäll, hvilkas bortgifvande dittills varit påfven ensam förbehållet. R. H. Henrik Johansson från Norge. Se Henricus Johannis Norvegus. Henrik Julius, hertig af Braunschweig-Wolfenbüttel, tysk dramatisk författare, f. 1564, d. 1613, skref under de s. k. engelske komedianternas inflytande tolf skådespel (utg. af Tittmann 1880), som han lät uppföra på sin teater i Wolfenbüttel. De äro hemska, anlagda på sceneffekt och i motsats mot Hans Sachs' skrifna på prosa. Se Ludewigs skrift om H. (1833). Henrik Karlsson (lat. Henricus Caroli), ärkebiskop i Uppsala, var bördig från Åbo stift. Han säges länge ha tillhört Birgittas umgänge i Rom och tillhörde sålunda, liksom hans företrädare Birger Gregersson och många andra af kyrkans styresmän i den tidens Sverige, den af den ryktbara sierskan företrädda religiösa riktningen. Efter att flera år som kanik ha tillhört Uppsala domkapitel valdes han 1383 till ärkebiskop, slöt sig vid brytningen efter Bo Jonssons död till det nationella partiet och deltog i de viktigaste uppgörelserna med drottning Margareta, åt hvilken han äfven kunde försträcka en summa penningar mot inkomsterna af Jämtland som pant. Likaså var han med om det ryktbara unionsmötet i Kalmar 1397 och Eriks af Pommern kröning samt var en af de tio svenskar, som satte sina sigill under det tillämnade unionsdokumentet. Han åtnjöt stort anseende hos drottningen, utan att dock kraftigare deltaga i sin tids politiska lif; i stället synes han med intresse egnat sig åt sin ekonomi, var en förmögen man och god hushållare, låg i ganska stora affärer och lade under ärkebiskopsbordet många gårdar. Han dog i mars 1408. I sitt testamente insatte han domkyrkan som universalarfvinge, men drottning Margareta säges ha satt sig i besittning af hans skatter, och hans död betecknar inbrottet af en period af strider mellan Uppsala domkyrka och unionsregenterna, hvilka försökte intränga sina gunstlingar på ärkebiskopsstolen. Ebd. Henrik Lejonets orden (Braunschweigsk orden). Se Ordnar. Henrik Raspe, landtgrefve af Thüringen, tysk motkonung, son till landtgrefven Herman I, blef vid sin brorson Herman II:s död 1241 landtgrefve. På påfvens befallning och af det påfliga partiet bland furstarna valdes han 1246 i Veitshöchheim (nära Würzburg) till tysk konung och lyckades s. å. mellan Main och Nidda besegra kejsar Fredrik II:s son konung Konrad. Därmed voro emellertid hans framgångar slut, och redan 16 febr. följande år afled han på Wartburg. Med "prästkonungen", såsom H. kallades, utdog den thüringska landtgrefvesläkten på manssidan. (T. H—r.) Henriksen, Henrik. Se Hjelmstjerne. Henrik Skatelar (Skadelår), dansk prins, son till konung Sven Estridssons son Sven, äktade drottning Margareta Fredkullas brorsdotter, Ingerid Ragnvaldsdotter. Hat och afund mot kusinen Knut Lavard dref honom att upphetsa först kung Nils och sedan dennes son Magnus emot Knut, och han var otvifvelaktigt upphofsmannen till och verksam deltagare i mordet på denne 1131. Då han senare öfvertalade Nils att återkalla Magnus från landsflykten, framkallade han därigenom det inbördeskrig, som slutade med slaget vid Foteviken (se d. o.) 1134, där både han själf och Magnus stupade. Hans lättfärdiga hustru, som en gång flydde från honom, äktade senare konung Harald Gille i Norge och blef moder till den beryktade biskop