deras omfattande och epokgörande astrofotografiska arbeten, hvilka bl. a. föranledde det stora internationella kartläggningsarbetet på fotografisk väg af himmeln, se Astrofotografi, sp. 281. Genom talrika teoretiska och experimentella specialundersökningar bidrogo bröderna H. till fullkomnandet af de astrofotografiska metoderna. Äfven på andra områden af astronomien utförde de värdefulla arbeten, såsom observationer af Uranus- och Neptunusmånarna, teckningar i stor skala af planeterna Mars, Jupiter, Saturnus och Uranus m. m.; under sina arbeten med ekliptikalkartorna upptäckte de 14 nya småplaneter. Bland deras arbeten må nämnas Mesure de la dispersion atmosphérique (1892) och Mesure et réduction des clichés photographiques du catalogue de la carte du ciel, à l’observatoire de Paris (1895). B--d. Henry [ãrī], Victor, fransk språkvetenskapsman, f. 1850 i Kolmar, d. 1907 i Paris, verkade sedan 1872 som lärare i lagkunskap, politisk ekonomi och handelsgeografi vid handelsskolan i Lille, men han drefs af lifligt intresse till själfstudier i språkvetenskap, och från 1877 till början af 1880-talet offentliggjorde han en rad af uppsatser och studier på olika icke indoeuropeiska språkområden samt öfvergick med ett arbete om afganskan (1881--82) till den indoeuropeiska språkvetenskapen. 1883 förvärfvade han sig doktorat och förordnades till lärare i klassisk filologi vid filosofiska fakulteten i Douai (från 1887 i Lille). 1888 efter Bergaignes död delades dennes läroområde vid Sorbonne så, att H. öfvertog den jämförande grammatiken, S. Lévi sanskrit. Då emellertid denne öfvergick till Collège de France, öfvertog H. båda facken och utnämndes till titulär professor i sanskrit och jämförande grammatik. H:s arbeten rörde sig därefter på dessa båda områden, mest refererande och sammanfattande, sällan grundade på egna källforskningar; men hans verksamhet anses ha haft en synnerligen stor betydelse för ifrågavarande studier i Frankrike. Här må nämnas Esquisses morphologiques (5 art., 1882--89), Antinomies linguistiques (1896), Précis de grammaire comparée du grec et du latin (1888, 6:e uppl. 1908), Précis de grammaire comparée de l’anglais et de l’allemand (1893, 2:a uppl. 1906), Lexique étymologique des termes les plus usuels du breton moderne (1900), Le dialecte alaman de Colmar (s. å.) och, på det indologiska området, Bhāminī-Vilasā (1885), ”Mudrārākṣasa” (öfv. 1888), Agnimitra et Malāvikā (1889), ”Atharvaveda”, (öfv. af 7:e--13:e böckerna, 1891--96), Littératures de l’Inde (1904), Éléments de sanscrit classique (1902), Précis de grammaire pâlie (1904), Le parsisme (s. å.) och Magie dans l’Inde antique (1905). Han utgaf ett par af Bergaignes (se denne) arbeten samt en hel mängd mest refererande uppsatser i tidskrifter. Af ett stort tillsammans med Caland utarbetadt verk om det indiska somaoffret, Agniṣṭoma, var vid hans död 1:a delen färdig. K. F. J. Henry [he′nri], George, engelsk målare, f. 1860 i Ayrshire, studerade vid akademien i Glasgow, debuterade 1881 med två stämningslandskap, målade 1886 Audrey med sina getter (ur Shaksperes ”Som ni behagar”), öfvergick till dekorativa figurmålningar, bland dessa Druiderna (1890, utförd gemensamt af H. och hans studiekamrat E. A. Hornell). I början af 1890-talet gjorde de båda en resa till Japan. H. har sedan mest målat porträtt och interiörer med figurer (Guldfiskar, Östern och västern — en dam betraktande en japansk statyett — Den bruna kimonon o. a.). Han målar mycket elegant och säkert i stark och fulltonande kolorit. G—g N. Henry [ãrī], fransk öfverste, invecklad i Dreyfus-processen (se d. o., sp. 852). Henry Gréville [ârī grevi′l], pseudonym för franska författarinnan Alice Durand. Henry-Martini-geväret. Se Martini-Henry-geväret. Henrys lag [he′nris], fys., uppkallad efter engelske kemisten William Henry (f. 1774, d. 1836). Se Gas 1, sp. 772. Henryson [he′nrisən], Robert, skotsk skald, f. omkr. 1425 i Skottland, d. omkr. 1600, en tid lärare i Dunfermline, har blifvit kallad Chaucers bäste lärjunge. Hans ungdomsdiktning, t. ex. Garmond of gude ladies, The bludy serk, herdespelet Robene and Makyne, är mera själfständig, medan däremot Orpheus and Eurydice och i ännu högre grad The testament of Cresseid (en fortsättning af Chaucers ”Troylus and Cryseyde”) och The moral fables of Esope, H:s båda viktigaste arbeten, visa, hur den skotska litteraturen påverkades af Chaucer och hans skola. En upplaga af H:s dikter utkom 1865; fablerna senast i ”Anglia”, VIII och IX. Henschel, Johann Werner, tysk skulptör, f. 1782, d. 1850 i Rom, fick sin utbildning i sin födelsestad, Kassel, och studerade 1805—10 i Paris. Återkommen till Kassel, var han 1832—43 professor vid därvarande akademi. I Rom utförde han senare fontängruppen Hermann och Dorotea (i marmor i Potsdam). Hans förnämsta arbete är Bonifatius-monumentet i Fulda (1836). C. R. N.* Henschel, Georg, tysk musiker, f. 1850 i Breslau, lärjunge af Götze och Richter vid Leipzigs konservatorium 1867—70, senare af Schulze och Kiel, var 1881—84 dirigent för symfonikonserterna i Boston och lefver sedan 1885 i London. H. är en aktad kompositör och framför allt utmärkt vis- och romanssångare (basbaryton). A. L.* Henschen, Salomon Eberhard, läkare, universitetslärare, f. 28 febr. 1847 i Uppsala, blef student där 1862, med. kandidat 1873, med. licentiat i Stockholm 1877 samt promoverades 1880 till med. doktor i Uppsala, sedan han 1879 utgifvit en experimentell afhandling Om indigosvafvelsyradt natrons afsöndring i njurarna, för hvilken han erhöll Sv. läkarsällskapets pris. Han utnämndes 1880 till laborator i experimentell patologi och patologisk anatomi i Uppsala, speciminerade 1881 för professuren i praktisk medicin därstädes med en afh. Studier öfver hufvudets neuralgier och utnämndes till ifrågavarande professur 1882. År 1900 blef han professor i invärtes medicin vid Karolinska institutet i Stockholm. H. har med stor framgång egnat sig åt studier öfver nervsystemets sjukdomar och nedlagt dessas resultat dels i flera smärre afhandlingar, dels i det omfattande arbetet Klinische und anatomische beiträge zur pathologie des gehirns (4 bd, 1890—1903), som förskaffade honom Letterstedtska priset och Sv. läkarsällskapets årspris. I Penzoldts och Stintzings ”Handbuch der therapie” har H. skrifvit afdelningen Behandlung der erkrankungen des gehirns (1896, 3:e uppl. 1903).