Därjämte har han, dels i Uppsala läkarförenings förhandl., dels i utländska tidskrifter meddelat ett antal smärre afhandlingar berörande olika områden af den invärtes medicinen. Äfven bör nämnas hans skrift Om äktenskaps ingående från hälsans synpunkt (1904, tysk öfv. 1907). Därjämte har H. redigerat sammelverket "La lutte contre la tuberculose en Suède" (1905) och däri själf skrifvit ett par afhandlingar. Slutligen har han sysselsatt sig äfven med botaniska studier och som frukt af sådana forskningar i Brasilien (1867—69) utgifvit Études sur le genre Peperomia comprenant les espèces des Caldas (i "Nova acta reg. soc. sc. Ups.", ser. III, tom VII), prisbelönt af Vet. soc. i Uppsala, af hvilken H. 1892 blef led. Han är led. äfven af Vet. akad. (1897) och af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1906). Han kreerades 1900 till filos. hedersdoktor i Uppsala, och då han fyllde 60 år (1907), hedrades han med en af kolleger och lärjungar honom tillegnad festskrift, utgörande ett band af "Zeitschrift für klinische medicin". R. T—dt. Hensel, Wilhelm, tysk målare, f. 1794, d. 1861, studerade i Italien och egnade sig företrädesvis åt historiska framställningar, mestadels af bibliskt innehåll. Hans första betydande arbete var Kristus och den samaritanska kvinnan (1826), målad för konungen af Preussen, och hans förnämsta verk är Kristus inför Pilatus (1834, i Garnisonskyrkan i Berlin). Dessutom bidrog han att smycka Berlins Schauspielhaus med väggmålningar, framställande scener ur tragiska skalders verk. Han var ock tecknare och etsare samt skald och teaterförfattare. — H:s maka, Fanny H. (f. 1805, d. 1847), var syster till Felix Mendelssohn-Bartholdy och gjorde sig känd genom religiösa sånger och goda musikkompositioner, bl. a. en förträfflig trio. Jfr Sebastian Hensel, "Die familie Mendelssohn 1729—1847" (12:e uppl. 1904). C. R. N.* <img l>

Henselt, Adolf, tysk pianist, f. 1814 i Schwabach, d. 1889 i Warmbrunn, erhöll sin musikaliska undervisning af Hummel (piano) och Sechter (teori) samt gjorde därefter (1836) inom Tyskland utomordentligt framgångsrika konsertresor, hvarunder han likväl mest uppträdde i trängre privatkretsar. 1838 kallades han till Petersburg, där han blef kammarvirtuos hos kejsarinnan och de kejserliga barnens musiklärare, senare äfven inspektor för musikundervisningen i rikets kvinnliga uppfostringsanstalter. "H. sjunger vid pianot som Thalberg, diktar och drömmer som Chopin, frambryter Herkuleslikt som Liszt". I tekniken bildade han sig ett eget maner, grundadt på strängt legato och handens spännfärdighet. Bland hans kompositioner framstå mest hans konsertetyder, hvilka räknas till de bästa i pianolitteraturen. A. L.* Hensen, Viktor, tysk biolog, f. 10 febr. 1835 i Schleswig, sedan 1868 professor i fysiologi i Kiel, är en af vår tids mest mångsidiga och på samma gång grundligaste biologer. Han har med stor framgång bearbetat hörselsinnets anatomi och fysiologi samt däröfver skrifvit en monografi i Hermanns "Handbuch der physiologie", där han också på ett framstående sätt behandlat fortplantningens fysiologi. Hans undersökningar i experimentell fonetik höra till samtidens mest betydande alstring på detta område. Därjämte har han bearbetat åtskilliga histologiska och embryologiska frågor samt äfven inom andra delar af fysiologien än de ofvannämnda gjort viktiga experimentalundersökningar. Han är ledare af den tyska kommissionen för planktonforskning, och honom tillkommer förtjänsten af att ha inom vetenskapen infört läran om plankton. R. T—dt. Hentsjak (armen., "klockan"), armenisk tidning, som gifvit namn åt en revolutionär sammanslutning, hentsjakisterna. Se Armenien, sp. 15-16. Henwoodit Collins, miner., turkosliknande mineral, bestående af vattenhaltigt koppar- och aluminiumfosfat. A. Hng. Henzekokaren [he'ntse-]. Se Brännvinsbränning, sp. 430--431. Henzen [-tsen], Wilhelm, tysk filolog, f. 1816 i Bremen, d. 1887 i Rom, 1844 andre, 1856 förste sekreterare (chef) vid tyska (preussiska) arkeologiska institutet i Rom, inlade genom flera afhandlingar betydande förtjänster särskildt om den romerska epigrafiken och utgaf som Mommsens medarbetare flera delar af "Corpus inscriptionum latinarum". E. N—n. Heortologium, lat. (af grek. heorte, fest, och logos, lära), festkalender. Hepar, lat., lefver. — H. sulfuris. Se Svafvellefver. Hepaticæ, bot. Se Lefvermossor. Hepatisation (af lat. hepar, lefver), med., benämnes det stadium vid akut lunginflammation, i hvilket den i normalt tillstånd lufthaltiga och luckra lungväfnaden genom exsudats (se d. o.) stelnande, koagulation, antagit en så tät och fast konsistens, att den liknar lefversubstansen. Det hepatiserade området är till en början rödt på grund af närvaron af röda blodkroppar i stort antal (röd hepatisation), sedan blir det genom invandring af hvita blodkroppar grått (grå hepatisation) och till sist genom fettdegeneration af dessa gulaktigt (gul hepatisation). G. F—r. Hepatit (af lat. hepar, lefver). 1. Med., inflammation i lefvern. — 2. H. Karsten, miner., lefversten (lapis hepaticus), en af bituminösa ämnen genomdränkt varietet af tungspat, anträffad t. ex. vid Kongsberg i Norge och, i form af svarta, kristalliniska bollar, i alunskiffern vid Andrarum. 2. P. T. C.* Hepatogen (af lat. hepar, lefver, och grek. genein, födas), med. Se Gulsot. Hepatopexi (af lat. hepar, lefver, och grek pexis, hopfästning), kir., fastsyning af den nedsjunkna eller förskjutna lefvern. J. Å. Hepatoptos (af lat. hepar, lefver, och grek. ptosis, fall), kir., nedsjunkning af lefvern. J. Å. Hepatotomi (af lat. hepar, lefver, och grek. tome, snitt), kir., insnitt i lefvern för att uttaga dit inträngda främmande kroppar eller för att uttömma där bildade bulnader. J. Å. Hepburn [he'pbə̄n], gammal skotsk adelssläkt, hvars rikedom och politiska inflytande grundlades