af Patrick H. (d. 1508) under den oroliga tiden närmast efter Jakob III:s död (1488), då H. bl. a. blef skotsk storamiral och earl af Bothwell. Hans sonson, Patrick H., 3:e earl af Bothwell, f. omkr. 1512, d. 1566, tog liflig del i de politiska striderna under Maria Stuarts minderårighet och sökte förgäfves vinna änkedrottning Marias (af Guise) hand. Hans son var Maria Stuarts tredje gemål. <img l>

James H., 4:e earl af Bothwell, f. omkr. 1536. H. deltog, ehuru protestant, på änkedrottning Marias af Guise sida i striderna i Skottland under Maria Stuarts minderårighet. När efter Maria Stuarts återkomst till Skottland från Frankrike hennes halfbroder James Stuart, earl af Moray, H:s fiende, befäst sitt inflytande i landet, begaf sig H. till Frankrike 1562, men kom på vägen i engelsk fångenskap, hvarur han först efter ett år på Maria Stuarts anhållan befriades. Kort efter Marias giftermål med Darnley (1565) återkallades han af henne för att hjälpa till att kufva Morays uppror. Från denna tid egde H. stort inflytande hos drottningen och åtnjöt hennes särskilda förtroende; hon tilltalades af hans hänsynslösa djärfhet, kraft och beslutsamhet, som stodo i skarp motsats till Darnleys svaghet. Efter Rizzios mord 1566 var det till stor del tack vare H:s understöd, som hon blef sina motståndare öfvermäktig. Darnleys mord, 10 febr. 1567, skedde under H:s uppsikt, hvarvid drottningen enligt de s. k. "Casket letters" (schatullbrefven) skall ha varit hans verktyg under inflytande af sin kärlek till honom; därefter bortförde H. henne till Dunbar, till skenet med våld, lät en kyrklig domstol förklara sitt äktenskap med lady Jane Gordon upplöst och firade en vecka därefter, 15 maj 1567, sitt bröllop med Maria Stuart i Holyrood palace, sedan han tre dagar förut upphöjts till hertig af Orkney och Shetland. Emellertid reste sig lorderna mot H., som mötte dem med en här vid Carberry hill, men måste lämna Maria i deras våld, 15 juni 1567, då det visade sig, att icke ens drottningens vänner ville strida för hans sak. H. flydde till Orkneyöarna och dref därifrån sjöröfveri, men jagades af skotska krigsfartyg mot Norges kust, där han måste gifva sig åt ett danskt örlogsskepp. Återstoden af sitt lif tillbragte han som fånge i Danmark, först i Köpenhamn och Malmö, sedan på Dragsholm, där han dog 1578, enligt flera uppgifter vansinnig. Hans äktenskap med Maria Stuart hade 1570 upplösts af påfven. — Litt. se Maria Stuart. Från H. själf stammar berättelsen i Les affaires du comte de Boduel (tryckt först 1829). Af vikt för kunskapen om hans öden i Danmark är Schiern, "James H., jarl af Bothwell" (1863, ny uppl. 1875, eng. öfv. 1880). — H:s systerson Francis Stewart H., son till priorn John Stewart (en oäkta son till Jakob V och bror till regenten Moray), blef 1576 earl af Bothwell, fruktades mycket af Jabok VI såsom möjlig tronpretendent, men måste efter flera misslyckade upprorsförsök fly ur landet 1595 och dog utfattig i Neapel 1624. H. A—n.* Hepburn [he'pbə̄n], sir John, skotsk krigare, f. omkr. 1600, var katolik, men tog detta oaktadt 1620 tjänst bland de värfvade trupper, som tjänade konung Fredrik af Böhmen. Sedan denne genom slaget på Hvita berget 8 nov. 1620 förlorat sitt rike, öfvergick H. liksom de andre skottarna till Ernst af Mansfeld, i hvars här han kämpade, till dess äfven den upplöste sig (1623). Då begaf sig H. till Gustaf II Adolf, som gjorde honom till öfverste för ett skotskt regemente i svensk tjänst. I de preussiska fälttågen hade han tillfälle att flera gånger utmärka sig, och under tyska kriget erhöll H. i mars 1631 befälet öfver den af skottar bildade gröna brigaden. Vid stormningen af Frankfurt an der Oder 3 april 1631 inlade han stor förtjänst, och som befälhafvare för reserven bidrog han till den lyckliga utgången i slaget vid Breitenfeld 7 sept. Sedan München fallit i svenskarnas händer (maj 1632), blef H. guvernör därstädes. Från München följde han Gustaf Adolf till Nürnberg, men råkade där af okänd orsak i tvist med konungen och lämnade sin tjänst. Han begaf sig till Frankrike och mottog i början af 1633 befälet öfver ett skotskt regemente i fransk sold. Året därefter utnämndes han till fransk maréchal de camp (ung. brigadgeneral). Då Bernhard af Weimar 1635 efter sitt nederlag vid Nördlingen (1634) kastade sig i Frankrikes armar, blef H. befälhafvare öfver resterna af gröna brigaden och andra skottar, som tillhörde hertigens armé. 1636 upphöjdes H. till marskalk af Frankrike; men innan han mottagit marskalksstafven, hade han vid belägringen af Saverne 8 juli s. å. slutat sin skiftesrika lefnad. H:s lif har James Grant, på ett icke fullt tillfredsställande sätt, tecknat i "Memoirs and adventures of sir John H." (1851, sv. öfv., "Konung Gustaf Adolfs skottska krigare", 1853). V. K—r.* Hephæstiades. Se Lipariska öarna. Hephæstio, lat. Se Hefaistion. Hep, hep!, hånligt tillrop till judarna. Det har förklarats dels som förkortning af hebré, dels som sammanställning af begynnelsebokstäverna i Hierosolyma est perdita, Jerusalem är förstördt. Hephthalitai (Ephthalitai) är den af bysantinska författare ur det armeniska namnet hephthal (plur. hephthalkh) bildade benämningen på de österländske l. hvita hunnerna. Jfr Hajatila. Se E. Drouin i "Le Muséon", XIV (1895). Hepialus, zool. Se Rotfjärilar. Heppe, Heinrich Ludwig Julius, tysk teologisk skriftställare, f. 1820, d. 1879 som professor i teologi i Marburg, författade ett stort antal arbeten, af hvilka särskildt de, som behandla reformationstiden, äro förtjänstfulla, Geschichte der hessischen generalsynoden von 1568—82 (1847—48), Geschichte des deutschen protestantismus in den jahren 1555—81 (1856—59; 2:a uppl. 1865—66), Dogmatik des deutschen protestantismus im 16 jahrhundert (1857), Geschichte des deutschen volksschulwesens (5 bd, 1857—59), Entstehung und fortbildung des Lutherthums und die kirchlichen bekenntnisschriften desselben (1863), Die presbyteriale synodalverfassung der evangelischen kirche in Norddeutschland (1868; 2:a uppl. 1874), Kirchengeschichte beider Hessen (1876—78).