Heppenheim [-hajm], kretsstad i
prov. Starkenburg, storhertigdömet Hessen. 5,779
inv. (1900). H. är omgifvet af gamla
fästningsmurar, med torn, och har realskola,
landtmannaskola och dårvårdsanstalt. Odling af
grönsaker (mest gurkor), vin, tobak och humle. I
närheten finnas ruiner af slottet
Starkenburg,
uppbyggdt 1066 och förstördt under sjuåriga
kriget.
(J. F. N.)
Heptagon (af grek.
hepta, sju, och
gony,
vinkel),
mat., polygon med 7 sidor.
Heptagynia (af grek.
hepta, sju, och
gyne, kvinna),
bot., ordning i Linnés
system, till hvilken de växter föras,
i hvilkas blommor finnas sju stift.
O. T. S. (G. L—m.)
Heptaméron [eptamerå̃'], af grek.
hepta, sju,
och
hemera, dag, novellsamling. Se
Margareta,
franska furstinnor 1.
Heptameter (af grek.
hepta, sju, och
metron, mått),
metr., sjufotad vers. Dylika
versmått äro ganska sällsynta. Jfr R. G:son
Berg i "Språk och stil", 1905, sid. 191 f.
R—n B.
Heptandria (af grek.
hepta, sju, och
aner,
man),
bot., sjumänningar, sjunde klassen i Linnés
system för växtriket, igenkänd genom 7 fria,
ungefär lika långa ståndare i blommorna. Endast
ett mindre antal växter hör till denna
klass; i den svenska floran endast
Trientalis
europæa L., af utländska växter hästkastanjen.
O. T. S.*
Heptarki. Se
England, sp. 603.
Heptastadion. Se
Alexandria, sp. 544,
och
Faros.
Her., latinsk förkortning för namnet
Herennius.
Hera, astron., en af småplaneterna.
Fig. 1. Den s. k. Juno Barberini, antik
marmorstaty i Rom.
Hera (grek.
Ἥϱα l.
Ἥϱη, motsv. romarnas
Juno);
grek. myt., enligt Homeros äldsta
dotter af Kronos och Rhea, syster och gemål åt
Zeus. Om den ursprungliga betydelsen af hennes
gudomsväsen som jord-, luft- eller mångudinna
har mycket tvistats. I alla händelser har denna
hennes natursida i den allmänna föreställningen
redan tidigt fått träda tillbaka för den rent
personliga bilden af öfvergudens gemål, Olympens
drottning och som sådan den mäktigaste bland alla
gudinnor. I öfverensstämmelse härmed tillade man
henne den fullmogna kvinnans matronlika skönhet,
och skalderna prisa hennes stora ögon, hvilka
man jämförde med kons (hon nämnes därför
Boopis,
"koögd"), hennes hvita armar och hennes
i allo majestätiska uppträdande. Zeus själf
värderar och hedrar henne som sin konungsliga
gemål och ger henne ofta del af sina hemliga
rådslag. Dock är förhållandet mellan de höga
makarna icke alltid det bästa. H. är stolt,
egensinnig, härsklysten och framför allt
svartsjuk. Oförsonligt är hennes hat till de
många föremålen för Zeus' kärlek och de af dessa
förbindelser födda barnen, och icke utan skäl har
man i dessa med omisskännelig ironi skildrade
förhållanden trott sig se en reflex af sederna
inom den grekiska sagotidens konungaborgar,
där den laggifta gemålens ofördragsamhet mot
frillor och bihustrur icke sällan torde ha stört
hemlifvets lugn. Zeus skyr att öppet göra henne
emot, emedan han fruktar hennes onda tunga. Dock
förmår han, när det gäller, att bringa denna till
tystnad genom stränga ord och hotelser, hvilka
stundom kunde öfvergå till handgripligheter af
ganska brutalt slag. Enligt Homeros har han en
gång, då H. gått alltför
långt i sin hätska förföljelse mot hans
älsklingsson Herakles, upphängt henne vid
händerna bland molnen i luftkretsen med ett
tungt smidesstäd bundet vid hvardera foten. Men
ehuru sålunda sin make underlägsen i fysisk
styrka, lyckas hon icke sällan att genom list
kringgå hans planer och bereda honom obehagliga
öfverraskningar. En gång stiftar hon med Poseidon
och Athena en sammansvärjning i syfte att fängsla
Zeus, och ur denna fara räddas han genom
hafsgudinnan Thetis, som kallar den hundraarmade
resen Briareos (se
Hekatoncheirer) till hans
hjälp. I Iliaden är det i synnerhet makarnas
olika sinnesstämning gent emot de krigförande
parterna, som framkallar slitningar, i det att
H. i strid mot Zeus' vilja önskar bereda en
snar undergång åt trojanerna, till hvilka
hon hyser ett oblidkeligt hat på grund af
den trojanske konungasonen Paris' för henne
kränkande skiljedom i en skönhetstäflan med
Athena och Afrodite. I motsats mot Zeus är
H. oförvitlig i sin äktenskapliga trohet och
dyrkas i främsta rummet som äktenskapets höga
beskyddarinna och främjerska af fruktsamhet inom
detsamma. Som äktenskapsgudinna står hon i nära
beröring med barnsbördens gudinnor, Eileithyiai,
hvilka gälla som hennes döttrar. Stundom dyrkas
hon själf som Eileithyia. Hennes dyrkan var
vida spridd inom hela den grekiska världen,
men blomstrade i synnerhet på Peloponnesos,
där Argos, Mykenai och Sparta nämnas som hennes
käraste platser. Berömdt var i synnerhet hennes
mellan Argos och Mykenai belägna tempel (se
Heræon), hvars lämningar nyligen bragts i dagen
genom amerikanska arkeologers utgräfningar. Den
stora kultusbilden af guld och elfenben, om
hvars utseende bibehållna mynt gifva någon
