föreställning, var ett verk af Polykleitos och
framställde gudinnan sittande på sin tron i
praktfull fotsid dräkt och kring pannan ett
diadem, på hvilket horer och chariter voro
afbildade. I den ena handen höll hon ett
granatäpple, den äktenskapliga kärlekens och
fruktsamhetens symbol, i den andra spiran,
på hvars topp satt en gök, antingen för att
beteckna våren, till hvilken årstid Zeus'
och Heras förmälning förlades, eller emedan
Zeus först närmat sig henne under gestalten af
denna fågel. Till den stora fest (
Heraia, med
anledning af de många offerdjuren äfven kallad
Hekatombaia), som firades vid detta tempel,
brukade hennes prästinna färdas på en af hvita
kor dragen vagn (jfr
Kleobis). Detta djur var
henne helgadt och som sådant äfven det vanliga
offerdjuret. Vida berömdt var äfven hennes tempel
på ön Samos, ett af de största i den grekiska
forntiden. I Herafesternas ritual brukade ingå
en symbolisk framställning af Zeus' och H:s
"heliga förmälning" (
hierós gámos), och på Samos
har man därvid gifvit uttryck äfven åt sägnen,
att mellan Zeus och H. redan före det lagliga
äktenskapets ingående existerat ett hemligt
kärleksförhållande, hvaraf Hefaistos, Ares,
Eileithyiai och Hebe varit frukten. Man har
därvid anslutit sig till en bland samerna gängse
sedvana i samma riktning. Påfågeln var henne
helgad och ett henne i bildliga framställningar
ofta beledsagande attribut. Bland från antiken
bevarade Herabilder märkas den vanligen
s. k. Juno Barberini (fig. 1) i Rom, en väl
bibehållen helstaty af marmor, nu förvarad i
Vatikanens museum, ett kolossalt marmorhufvud
i Villa Ludovisi (Rom), utmärkt genom dragens
sällsynt höga och
ideala skönhet (fig. 2), och ett snarlikt, men i
äldre och strängare stil hållet marmorhufvud i
Neapel (se fig. 3 och
Farnesiska konstverk). —
Litt.: Roscher, "Juno und Hera" (i "Studien
zur vergleichenden mythologie", 2. 1875) och
artikeln "Hera" i "Lexikon der griechischen und
römischen mythologie", Overbeck, "Griechische
kunstmythologie", II (1873), Farnell,
"Cults of the greek states", I (1896).
A. M. A.
Fig. 2. Hera Ludovisi.
Fig. 3. Hera Farnese.
Heraclea. Se
Heraklea.
Heracleum L.,
bot., ett släkte inom
fam.
Umbelliferæ, med femtandadt foderbräm och
utan allmänt svepe; kronbladen ha inböjd, hvass
spets; frukten är rundadt elliptisk, plattad,
glatt, med låga åsar, närmade till hvarandra
mot ryggsidans midt, men skilda
från fruktens vingade kanter; oljerummen mellan
åsarna äro klubbformiga, nående från åsdäldens
spets till dess midt. De omkr. 60 arterna
äro högvuxna, fleråriga örter med bredflikiga
blad och stora blomflockar; de flesta finnas
i Orienten, Sibirien och i Ostindiens
bergstrakter. I Sverige finnes
H. sibiricum L.,
björnloka l.
björnfloka (se fig.). Dess rot och
yngre örtstånd voro fordom använda i medicinen
på grund af sin halt af flyktig olja, socker och
växtslem. Örten är en läckerhet för kaniner. Som
prydnad odlas
H. platytænium Boiss.,
H. pubescens
M. B.,
H. persicum Desf. m. fl., som bli mer än
2 m. höga, med stora, flikiga, vackra blad och
vidlyftiga blomflockar. I nordligaste Norge odlas
allmänt som prydnadsväxt
H. Panaces L., från
östra Sibirien, som där blir nära 3 m. hög. En
egendomlig sötaktigt äcklig lukt tillhör de
flesta Heracleumarter. Jfr
Eteriska oljor.
O. T. S. (G. L—m.)
Björnloka. 1 blomställning, 2 blomma, 3 frukt,
sedd från ryggsidan.
Heraclitus, lat. Se
Herakleitos.
Heraclius, lat. Se
Herakleios.
Heræon (grek.
heraion), Hera-tempel. Flera
sådana ha under de senaste decennierna blifvit
utgräfda. Den amerikanske forskaren Waldstein
har undersökt det under forntiden berömda
heræon i Argolis, beläget en timmes väg från
Mykenai. Lämningar anträffades dels af ett
äldre tempel, som 423 f. Kr. uppgick i lågor,
dels af ett yngre, som smyckades af Polykleitos
med en Hera-staty af guld och elfenben (se
Hera). Viktigast bland fynden var en del
tempelskulpturer. Det äldsta templet i Olympia,
äfvenledes ett heræon, har utgräfts af tyska
forskare, främst Dörpfeld, som påvisat dess
karaktär af öfvergångsbyggnad mellan äldre trä-
och yngre stenarkitektur. Ett heræon på ön
Samos har utgräfts genom arkeologiska sällskapet
i Aten.
T. J. A.
Heræus, Karl Gustaf, numismatiker, f. 1671
i Stockholm, d. 22 okt. 1725 i Wien, idkade
studier såväl i hemlandet som i Stettin, där
han utgaf
Oratio in laudem Sueciæ (1688) samt en
disputation. H. återvände sedan till Stockholm,
där han 1697 offentliggjorde en tysk lofdikt vid
Karl XI:s begrafning. Snart därefter synes han
ha begifvit sig till Wien. Där öfvergick han
till katolska kyrkan, kom i
