kejserlig tjänst samt blef föreståndare för medaljkabinettet och kejserligt råd. Tessin säger, att han var "skicklig därtill genom sina kunskaper i antikviteterna och historien, ehuru ganska distrait och oordentlig". H. utgaf sedermera Inscriptiones et symbola varii argumenti (1721) samt Gedichte und lateinische inschriften (s. å.). Mot slutet skall han, enligt Tessin, råkat i onåd "för någon otrohet vid kabinettet". —rn.* Heraion. Se Heræon. Heraklea (grek. Ἡϱάϰλεια, lat. Heraclea, "Herkules-stad"), namn på flera (ett 40-tal) grekiska städer och orter i forntiden. — 1. H. i Lukanien, i nedre Italien, mellan floderna Aciris (Agri) och Siris (Sinni), nära den nuv. byn Policoro (i prov. Potenza). Det var en koloni från Tarent, anlagd 432 f. Kr. I denna med tiden betydande sjö- och handelsstad höllos de grekiska städernas i nedre Italien kongresser. Där föddes den grekiske målaren Zeuxis. I dess grannskap utkämpade Pyrrhos sin första strid med romarna (280 f. Kr.). Ännu på Ciceros tid var staden framstående, och den fanns kvar i 6:e årh. e. Kr. — 2. H. Minoa, stad på södra kusten af Sicilien, vid floden Halykos (Platani), förut en kretensisk och fenicisk stad, Ras Melkarth, innan den omkr. 500 f. Kr. besattes af spartanerna och kallades H. Den var sedermera en kartagisk besittning. Mynt därifrån med den feniciska inskriften Ras Melkarth finnas bevarade. När den förstördes, är obekant. Sedan 1907 ha företagits omfångsrika utgräfningar, hvarvid bragts i dagen bl. a. ett rundt torn och ett stycke af stadsmuren samt spår af en stor teater och en grekisk begrafningsplats. — 3. H. Pontica, stad i Bitynien, vid Lykos' (Kilidj-sus) utlopp i Pontos (Svarta hafvet), anlagd af megarenser omkr. 550 f. Kr. Den kom snart till stor makt och blomstring, tills Mithridates' krig tillintetgjorde dess välstånd. Den kallas nu Erekli (se d. o. 2) l. Bender-Erekli. — 4. H. Lynkestis, stad i Macedonien, grundlades sannolikt 358 f. Kr. Där kämpade Filip III mot konsul Galba 199. Det brändes af Teoderik den store 479 e. Kr. Dess ruiner ligga en half timmes väg från Monastir. — 5. En ö bland Cykladerna, mellan Naxos och Ios, hvilken bär spår af en grekisk stad med tempel åt Tyche och Zeus. — 6. H. Perinthos. Se Erekli. — 7. H. Trachinia. Se Trachis. (J. F. N.) Herakleion. Se Candia 2. Herakleios (grek. Ἡϱάϰλειος, lat. Heraclius), östromersk kejsare 610—641, var son till ståthållaren i Afrika med samma namn. Efter att ha störtat tyrannen Fokas hade han att kämpa mot perserna, som under sin härskare Kosru (Chosroës) eröfrade nästan alla östromerska besittningar i Asiens samt Egypten, medan avarerna härjande framträngde ända till Konstantinopel. Förgäfves tiggde H. den persiske konungen om fred. "Jag skall aldrig skänka Roms kejsare fred — svarade Kosru — innan han afsvärjer sin korsfäste Gud och tillbeder solen". Slutligen lät han dock beveka sig af löftet om en årlig skatt. Men småningom vaknade modet i H:s själ. Han beslöt att i stället för att betala skatten utrusta en krigshär, och 622 ryckte han i fält mot perserna. De förlorade landskapen återtogos, och Kosru blef mördad. H. återkom 628 i triumf till sin hufvudstad och kunde 629 till Jerusalem återställa den af perserna tagna, dyrbara reliken Kristi kors. Äfven avarerna hade under tiden blifvit tillbakadrifna. Genom de långa och blodiga krigen hade emellertid rikets krafter blifvit uttömda, och folket trycktes af tunga skatter. Omkr. fyra år efter segern öfver perserna anföllos östromerska rikets provinser af araberna, som bemäktigade sig Syrien och Egypten. H. sökte förgäfves medlande ingripa i de dogmatiska striderna (se Monoteleter). Jfr Kretschmann, "Die kämpfe zwischen H. I und Chosroës II" (1876). R. Tdh.* <img l>Efesiskt mynt (från kejsartiden) med Herakleitos' bild.

Herakleitos (grek. Ἡϱάκλειτος, lat. Heraclitus), grekisk filosof, hvars lif sannolikt inföll 535—475 f. Kr. Han härstammade från Efesos och var af en förnäm släkt. Hela hans personlighet präglades ock af ett aristokratiskt lynne, som också kom honom att draga sig tillbaka från det offentliga lifvet, när folkpartiet kommit till makten. I lifvet, liksom i tänkandet, gick han som en stolt ensling, som också uttryckte sina tankar i ett dunkelt, orakelmässigt språk, hvilket förskaffade honom tillnamnet "den dunkle". Han skall ha författat en skrift Om naturen, hvaraf man har 137 fragment kvar (11 dock oäkta). Grundtanken i hans filosofi är den, att det är fruktlöst att som de föregående filosoferna söka efter ett oföränderligt urämne; det gifves i verkligheten intet fast och beståndande, utan "allt flyter" (panta rei'). "Vi kunna icke två gånger sätta ned foten i samma ström", ty andra gången har nytt vatten runnit fram. Verkligheten är ett helt af motsatser. "Striden är all tings fader". Men motsatserna föda ur sig enhet och harmoni, hungern leder till mättande, arbetet till hvila. Verkligheten "återvänder till sig själf som strängen på bågen eller lyran". Denna i sig föränderliga verklighet betecknade H. som "en evigt lefvande eld", som efter mått tänder sig och slocknar. Tändandet, "vägen uppåt", förvandlar jorden till vatten och vattnet till eld; vid slocknandet, "vägen nedåt", blir elden vatten och detta sedan jord — i ett evigt kretslopp. Elden fattas af H. som en gudom, som den allsmäktiga rättvisan och det oblidkeliga ödet, som ett evigt världsförnuft. Människans själ är ock eldartad, en del af den gudomliga urelden, "ögon och öron äro dåliga vittnen, då de användas af obildade själar". Dygden består i ett underordnande under världsalltets lagbundenhet. "Öfvermodet måste man släcka som en eldsvåda". "För lagen måste folket kämpa som för en mur". — Hegel har med rätta betecknat H. som den förste spekulative filosofen. Han var en originell tänkare, hvars styrka tydligen låg i den snillrika intuitionen, ej i vetenskaplig specialforskning. På den följande filosofien har han utöfvat stort inflytande. Platon påverkades under sin ungdom af honom, och äfven hos Aristoteles kan man spåra hans inflytande; men mest har han tryckt sin prägel på stoikernas naturfilosofi och religiösa uppfattning. Ännu i nyare tider har "den dunkle" grubblaren från Efesos påverkat så olika tänkare som Hegel och Schleiermacher samt Lassalle, hvilka båda sistnämnde utgifvit monografier öfver honom (1807 o.