1858), likasom Schuster (1873). Den bästa samlingen af H:s fragment finnes i H. Diels, "Die vorsokratiker" (1903). S—e. Herakles, Herkules (grek. Ἡϱαϰλῆς, lat. Hercules), grek. myt., en son af Zeus och Alkmene, den argiviske konungen Amfitryons gemål, och tvillingbroder till Ifikles, Amfitryons egen son med Alkmene. H. är Zeus' älsklingsson, hvilken himlafadern på allt sätt är angelägen att skydda och förhärliga, Men just därför är han äfven framför andra i olaglig förbindelse födda söner af Zeus ett föremål för den svartsjuka Heras oförsonliga hat och förföljelser. Hans tillvaro är sålunda från första stunden en anledning till split och söndring mellan Olympens högsta gudamakter och för honom själf en oaflåtlig, mödosam, men till slut dock segerrik kamp mot alla de otaliga faror och svårigheter, som af Hera ställas i hans väg. Dock är det just dessa vedermödor, som i högsta mening främja hans lycka. Ty genom dem utbildas han till det högsta idealet af den i det godas tjänst verkande, kämpande och trots alla hinder, äfven egna sedliga förvillelser, slutligen segrande hjältekraften. Denna betydelse inlade äfven det delfiska oraklet i det honom gifna namnet Herakles (af Hera och kleos, rykte), eller den, åt hvilken de af Hera pålagda pröfningarna skola förläna ett oförgängligt hjälterykte. — Rörande den betydelse, som ursprungligen ligger till grund för Heraklessagan, ha ganska olika förslagsmeningar blifvit framställda af såväl forntida som nyare mytologer. Särskildt har man i honom velat se en representant af solens gudakraft, hvilken under ständiga strider besegrar och skingrar de i hennes väg trädande molnen och ovädren. I sådant fall har dock denna natursymbolik redan mycket tidigt fått träda tillbaka för en rent personlig och episk mytbildning. Argos, Tiryns och Tebe torde ha varit Heraklessagans äldsta hemvist. Men likasom H. är de grekiska sagornas förnämste hjälte, så har äfven sagan om hans bragder framför andra haft att glädja sig åt en vidsträckt spridning, hvarvid den inom skilda trakter utvecklades i mycket olika riktningar, delvis med tillsatser ur besläktade sagokretsar hos andra folk, lydier, fenicier m. fl. Följden däraf blef, att sägnen om H. förgrenat sig i en nästan oöfverskådlig mångfald af skiftande lokalsagor. Den gemensamma kärnan i dem alla är dock H:s väldiga personlighet, af sagodiktningen städse med förkärlek omfattad som det grekiska folkets nationalhjälte; och under en mera framskriden kulturperiod, då den poetiska folksagan blifvit en egen litteraturgren, började man att i en viss kronologisk ordning samarbeta och systematisera lokalsagornas mångskiftande berättelser. På så sätt antog Heraklessagan den form, under hvilken vi finna den inom den yngre litteraturen, hufvudsakligen hos Apollodoros och Diodoros. Dess innehåll är till sina hufvuddrag följande. Då Alkmene, som för tillfället med sin gemål vistades i Tebe (enl. andra sagor i Tiryns), var nära att föda, förkunnade Zeus bland de församlade gudarna med en dyr ed, att denna dag skulle födas en ättling af honom, hvilken han ville göra till härskare öfver alla hans anhöriga. För att omintetgöra denna plan fördröjde Hera Alkmenes nedkomst, men lät i stället Sthenelos' gemål, förrän beräknadt var, föda sonen Eurystheus. På denne, hvilken, såsom tillhörande Perseidernas ätt, verkligen härstammade från Zeus, öfvergick det utlofvade herraväldet, hvaremot H. måste blifva sin fege och i alla afseenden underlägsne frändes tjänare. Redan i vaggan röjde sig hos H. den gryende hjältekraften, i det han med händerna kväfde två väldiga ormar, hvilka Hera utsändt till hans fördärf. Skyddad och gynnad af Zeus och Athena, men hatad och förföljd af Hera, uppväxte H. till en härlig yngling, öfverlägsen alla i storlek och styrka. Hans fosterfader, Amfitryon, sörjde dels själf, dels genom utmärkta lärare för hans uppfostran, till dess H. med anledning af en erhållen tillrättavisning ihjälslog Linos, sin lärare i strängaspel. Förskräckt öfver ynglingens obändiga kraft, skickade honom Amfitryon då ut på landsbygden för att vakta hjordarna på Kithairon, hvilka hemsöktes af ett rofgirigt lejon. H. dödade detta och begagnade sedermera dess hud (enligt andra det nemeiska lejonets) som pansar. Till denna period förlägges äfven den af sofisten Prodikos i moraliserande syfte diktade fabeln om "H. vid skiljovägen", där han sammanträffade med dygdens och vällustens gudinnor och valde den förra till sin ledsagarinna. Vid 18 års ålder återvände han till sin födelsestad, Tebe, och befriade den från en skymflig tribut till det närbelägna Orchomenos. Den tebanske konungen Kreon gaf honom sin dotter Megara till äkta, men i ett anfall af vansinne dödade han sina barn med henne. Ej långt därefter trädde han på det delfiska oraklets maning i tjänst hos Eurystheus, dåmera konung i Mykenai, på hvars befallning han måste utföra tolf svåra och farliga arbeten, nämligen: 1. Dödandet af nemeiska lejonet (vid Nemea i Argolis), hvilket H. måste kväfva i sina armar, emedan det ej kunde såras med vapen. 2. Dödandet af lerneiska hydran l. vattenormen, ett ohyggligt, från Tyfon och Echidna härstammande vidunder, som hade sitt tillhåll i träsken vid Lerna, s. om Argos. Hvarje gång H. afhögg ett af dess många (9, 100 eller 10,000) hufvud, uppväxte två nya, till dess han påfann utvägen att omedelbart bränna såret med eld och på så sätt slutligen lyckades döda vidundret. Han understöddes därvid af sin trogne vän och vapendragare Iolaos, en son af Ifikles. 3. Betvingandet af det i Arkadien härjande erymantiska vildsvinet, som af H. fångades lefvande. 4. Fångandet af den guldhornade, Artemis tillhöriga kerynitiska hinden på berget Keryneia i norra Arkadien. 5. Rensandet af den eliske konungen Augeias' stall, i hvilket 3,000 nötkreatur en längre tid varit uppställda, utan att stallet någon gång blifvit rengjordt. Detta verkställde han på en enda dag genom att där inleda en flod (Alfeios, Peneios eller Menios). 6. Dödandet eller förjagandet af de människoätande roffåglarna kring stymfaliska sjön i Arkadien. 7. Fångandet af den vilda tjuren på Kreta, hvilken Poseidon låtit uppstiga ur hafvet. 8. Fångandet af den traciske konungen Diomedes' vilda hästar, hvilka fodrades med människokött. 9. Eröfrandet af Amasondrottningen Hippolytes gördel. 10. Hämtandet af den tregestaltade jätten Geryones' boskapshjordar på ön Erytheia i det fjärran västerhafvet och 11. af de gyllene äpplena från Hesperidernas trädgårdar. 12. Det sista och svåraste arbetet, upphämtandet af hunden Kerberos (Cerberus) från underjorden, hvars åsyn så förskräckte Eurystheus, att