Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herakleitos - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1858), likasom Schuster (1873). Den
bästa samlingen af H:s fragment finnes
i H. Diels, "Die vorsokratiker" (1903).
S—e.
Herakles, Herkules (grek. Ἡϱαϰλῆς,
lat. Hercules), grek. myt., en son af Zeus och
Alkmene, den argiviske konungen Amfitryons gemål,
och tvillingbroder till Ifikles, Amfitryons egen
son med Alkmene. H. är Zeus’ älsklingsson,
hvilken himlafadern på allt sätt är angelägen
att skydda och förhärliga, Men just därför är han
äfven framför andra i olaglig förbindelse födda
söner af Zeus ett föremål för den svartsjuka
Heras oförsonliga hat och förföljelser. Hans
tillvaro är sålunda från första stunden
en anledning till split och söndring mellan
Olympens högsta gudamakter och för honom själf en
oaflåtlig, mödosam, men till slut dock segerrik
kamp mot alla de otaliga faror och svårigheter,
som af Hera ställas i hans väg. Dock är det just
dessa vedermödor, som i högsta mening främja
hans lycka. Ty genom dem utbildas han till
det högsta idealet af den i det godas tjänst
verkande, kämpande och trots alla hinder, äfven
egna sedliga förvillelser, slutligen segrande
hjältekraften. Denna betydelse inlade äfven
det delfiska oraklet i det honom gifna namnet
Herakles (af Hera och kleos, rykte), eller den,
åt hvilken de af Hera pålagda pröfningarna
skola förläna ett oförgängligt hjälterykte. —
Rörande den betydelse, som ursprungligen ligger
till grund för Heraklessagan, ha ganska olika
förslagsmeningar blifvit framställda af såväl
forntida som nyare mytologer. Särskildt har
man i honom velat se en representant af solens
gudakraft, hvilken under ständiga strider
besegrar och skingrar de i hennes väg trädande
molnen och ovädren. I sådant fall har dock
denna natursymbolik redan mycket tidigt fått
träda tillbaka för en rent personlig och episk
mytbildning. Argos, Tiryns och Tebe torde ha
varit Heraklessagans äldsta hemvist. Men likasom
H. är de grekiska sagornas förnämste hjälte,
så har äfven sagan om hans bragder framför
andra haft att glädja sig åt en vidsträckt
spridning, hvarvid den inom skilda trakter
utvecklades i mycket olika riktningar, delvis
med tillsatser ur besläktade sagokretsar hos
andra folk, lydier, fenicier m. fl. Följden
däraf blef, att sägnen om H. förgrenat sig i
en nästan oöfverskådlig mångfald af skiftande
lokalsagor. Den gemensamma kärnan i dem alla är
dock H:s väldiga personlighet, af sagodiktningen
städse med förkärlek omfattad som det grekiska
folkets nationalhjälte; och under en mera
framskriden kulturperiod, då den poetiska
folksagan blifvit en egen litteraturgren,
började man att i en viss kronologisk ordning
samarbeta och systematisera lokalsagornas
mångskiftande berättelser. På så sätt antog
Heraklessagan den form, under hvilken vi finna
den inom den yngre litteraturen, hufvudsakligen
hos Apollodoros och Diodoros. Dess innehåll
är till sina hufvuddrag följande. Då Alkmene,
som för tillfället med sin gemål vistades i Tebe
(enl. andra sagor i Tiryns), var nära att föda,
förkunnade Zeus bland de församlade gudarna med
en dyr ed, att denna dag skulle födas en ättling
af honom, hvilken han ville göra till härskare
öfver alla hans anhöriga. För att omintetgöra
denna plan fördröjde Hera Alkmenes nedkomst,
men lät i stället Sthenelos’ gemål, förrän
beräknadt var, föda sonen Eurystheus. På denne,
hvilken, såsom tillhörande Perseidernas ätt,
verkligen härstammade från Zeus,
öfvergick det utlofvade herraväldet, hvaremot
H. måste blifva sin fege och i alla afseenden
underlägsne frändes tjänare. Redan i vaggan
röjde sig hos H. den gryende hjältekraften, i
det han med händerna kväfde två väldiga ormar,
hvilka Hera utsändt till hans fördärf. Skyddad
och gynnad af Zeus och Athena, men hatad och
förföljd af Hera, uppväxte H. till en härlig
yngling, öfverlägsen alla i storlek och
styrka. Hans fosterfader, Amfitryon, sörjde
dels själf, dels genom utmärkta lärare för
hans uppfostran, till dess H. med anledning
af en erhållen tillrättavisning ihjälslog
Linos, sin lärare i strängaspel. Förskräckt
öfver ynglingens obändiga kraft, skickade
honom Amfitryon då ut på landsbygden för
att vakta hjordarna på Kithairon, hvilka
hemsöktes af ett rofgirigt lejon. H. dödade
detta och begagnade sedermera dess hud (enligt
andra det nemeiska lejonets) som pansar. Till
denna period förlägges äfven den af sofisten
Prodikos i moraliserande syfte diktade fabeln om
"H. vid skiljovägen", där han sammanträffade med
dygdens och vällustens gudinnor och valde den
förra till sin ledsagarinna. Vid 18 års ålder
återvände han till sin födelsestad, Tebe, och
befriade den från en skymflig tribut till det
närbelägna Orchomenos. Den tebanske konungen
Kreon gaf honom sin dotter Megara till äkta,
men i ett anfall af vansinne dödade han sina
barn med henne. Ej långt därefter trädde han
på det delfiska oraklets maning i tjänst
hos Eurystheus, dåmera konung i Mykenai, på
hvars befallning han måste utföra tolf svåra
och farliga arbeten, nämligen: 1. Dödandet
af nemeiska lejonet (vid Nemea i Argolis),
hvilket H. måste kväfva i sina armar, emedan
det ej kunde såras med vapen. 2. Dödandet af
lerneiska hydran l. vattenormen, ett ohyggligt,
från Tyfon och Echidna härstammande vidunder,
som hade sitt tillhåll i träsken vid Lerna, s. om
Argos. Hvarje gång H. afhögg ett af dess många
(9, 100 eller 10,000) hufvud, uppväxte två nya,
till dess han påfann utvägen att omedelbart
bränna såret med eld och på så sätt slutligen
lyckades döda vidundret. Han understöddes därvid
af sin trogne vän och vapendragare Iolaos,
en son af Ifikles. 3. Betvingandet af det i
Arkadien härjande erymantiska vildsvinet,
som af H. fångades lefvande. 4. Fångandet
af den guldhornade, Artemis tillhöriga
kerynitiska hinden på berget Keryneia i norra
Arkadien. 5. Rensandet af den eliske konungen
Augeias’ stall, i hvilket 3,000 nötkreatur
en längre tid varit uppställda, utan att
stallet någon gång blifvit rengjordt. Detta
verkställde han på en enda dag genom att
där inleda en flod (Alfeios, Peneios eller
Menios). 6. Dödandet eller förjagandet af de
människoätande roffåglarna kring stymfaliska
sjön i Arkadien. 7. Fångandet af den vilda tjuren
på Kreta, hvilken Poseidon låtit uppstiga ur
hafvet. 8. Fångandet af den traciske konungen
Diomedes’ vilda hästar, hvilka fodrades med
människokött. 9. Eröfrandet af Amasondrottningen
Hippolytes gördel. 10. Hämtandet af den
tregestaltade jätten Geryones’ boskapshjordar
på ön Erytheia i det fjärran västerhafvet och
11. af de gyllene äpplena från Hesperidernas
trädgårdar. 12. Det sista och svåraste arbetet,
upphämtandet af hunden Kerberos (Cerberus)
från underjorden, hvars åsyn så förskräckte
Eurystheus, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
