H. genast måste bära honom tillbaka. Utom dessa, af Eurystheus anbefallda arbeten utförde H. många andra storverk. Till dessa höra: striden med kentaurerna på berget Foloë i Arkadien; deltagandet i Argonauttåget och i gudarnas strid mot giganterna; räddandet af Hesione, som af sin fader, konung Laomedon i Troja, blifvit utsatt att förtäras af ett hafsvidunder; befriandet af den fjättrade Prometheus och den i underjorden fångne Theseus m. fl. I det tessaliska Oichalia täflade han i bågskjutning med konung Eurytos och hans söner för att till äkta erhålla dennes dotter Iole. Hon blef honom dock svikligen förvägrad, och under ett anfall af vansinne dödade H. sin vän Ifitos, Ioles broder. Till försoning för denna våldsbragd sålde han sig på det delfiska oraklets anvisning till slaf hos drottning Omfale i Lydien och måste där under tre års tid, förklädd till slafvinna, spinna ull, under det att Omfale stoltserade med hans klubba och lejonhud. Efter slutad tjänstetid drog han i härnad mot konung Laomedon i Troja, hvilken med lifvet fick plikta för sin vägran att utbetala den för Hesiones räddning betingade lönen. Med flodguden Acheloos i Etolien kämpade han om Deianeira, konung Oineus' dotter, hvilken han sedermera som sin maka medförde till Trachis, och dödade under vägen med en i den lerneiska hydrans blod doppad pil kentauren Nessos, som ville förgripa sig på Deianeiras person. Från Trachis företog han ett hämndekrig mot konung Eurytos, dödade honom och hans söner samt bortförde Iole. Deianeira, som fruktade att utträngas ur sin makes kärlek, sände honom vid hemkomsten en med Nessos blod bestänkt klädnad, hvilken hon enligt den döende Nessos' försäkran trodde vara ett osvikligt kärleksmedel. Knappt hade H. påtagit den förgiftade klädnaden, förrän denna bet sig fast vid hans lemmar och vållade honom olidliga smärtor, hvilka förmådde honom att frivilligt bestiga ett på berget Oite uppfördt bål. Då bålet antändes, sänkte sig ett moln, hvilket under åska och blixt förde honom upp till himmeln, där han af Athena infördes i gudarnas krets och, omsider försonad med Hera, erhöll ungdomsgudinnan Hebe till gemål. Denna apoteos är tydligen ett senare inlägg i Heraklessagan. H. dyrkades att börja med som heros eller halfgud, men fick sedan rang af gud och förflyttades till Olympen. I Homeros' Odyssé mötas båda traditionerna. Vid sitt besök i underjorden (11:e sången) träffar Odysseus bland andra aflidna hjältars vålnader äfven H. Men i denna skildring och rakt stridande däremot finnas inflickade ett par verser, enligt hvilka H. för ett lycksaligt lif bland gudarna och har Hebe till gemål. — Andra sagor ha framställt H. från en mera skämtsam sida som storätare, drinkare och slagskämpe eller i allmänhet med alla de olater, hvilka utmärkte beotierna. Denna groteska Heraklestyp behandlades med förkärlek i det attiska satyrdramat och lustspelet. — H:s dyrkan var spridd öfver hela Grekland, och festspel till hans ära firades i Sikyon, Tebe, Aten m. fl. st. Af den bildande konsten framställdes han mestadels som fullmogen man med oerhördt kraftfull kroppsbildning och vanligen beväpnad endast med klubba och lejonhud. Bland de många ännu bibehållna Heraklesbilderna (jfr fig.) är i synnerhet att märka den s. k. farnesiske H. i Neapel, ett verk af atenaren Glykon (se d. o.; en annan afbildning finnes i art. Antaios). Äfven i Italien har H. (med namnförändringen Hercles, Hercules) tidigt vunnit insteg. Möjligen har såsom i många andra fall hans namn öfverflyttats på en eller annan italisk gud med snarlik karaktär. Särskildt synes den sabinske Semo Sancus, äfven kallad Dius Fidius, ha stått honom nära. I Rom synes H:s dyrkan ha införts dels från Syd-Italien, dels från Etrurien. Sedan 399 f. Kr. egde han på Forum boarium ett altare (Ara maxima), hvilket af traditionen sattes i förbindelse med hans färd till den fjärran västern för att hämta Geryones' boskap. Den romerska sagan låter H. på hemvägen komma till den plats, där Rom en gång skulle komma att byggas, och nedlägga den i en håla på Aventinus boende eldsprutande jätten Cacus, hvilken, medan H. lagt sig att sofva, stulit några af hans boskapsdjur. Under republikens senare tid hade H. i Rom flera helgedomar och dyrkades särskildt som den idrottsidkande ungdomens skyddspatron. 12 aug. egnades honom årligen en stor offerfest. Under kejsartiden räknades han som det kejserliga husets skyddsgud (H. Augustus), och flera kejsare, särskildt Commodus, gjorde anspråk på att med honom jämställas. Litt.: Furtwängler och Peter, art. "Herakles" och "Hercules" i Roscher, "Lexikon der griechischen und römischen mythologie", bd I, Wilamowitz-Möllendorff, Inledning till "Euripides' Herakles" (2:a uppl. 1895), Schneider, "Die zwölf kämpfe des Herakles in der ältern griechischen kunst" (1888), och P. Friedländer, "Herakles. Sagengeschichtliche untersuchungen" (1907). A. M. A.

Herakles, antik staty i Lansdowne house, London (sannolikt kopia efter original af Skopas).

Heraklider (grek. Ἡϱαϰλείδαι), afkomlingar af Herakles. Sagorna omtala ett stort antal af sådana i vidt skilda delar af världen, men företrädesvis förstod man därmed de från Herakles' son Hyllos härstammande furstesläkter, hvilka enligt sagan anfört dorerna ( se d. o.) vid deras invandring på Peloponnesos, där de satte sig i besittning af de länder, på hvilka redan deras stamfader hade arfsanspråk. Om enskildheterna af denna eröfring finnas skiftande sagor. I hufvudsak gå de ut på, att herakliderna efter misslyckade försök af Hyllos och hans sonson Aristomachos slutligen under den sistnämndes söner lyckades intränga på Peloponnesos och underlägga sig landet, sedan de enligt oraklets anvisning förenat sig med etolern Oxylos och vid Naupaktos öfvergått Korintiska hafsviken. Efter fullbordad eröfring fördelades halföns södra landskap sålunda, att Kresfontes erhöll Messenien och Temenos Argolis, hvaremot i Lakonien den under fälttåget aflidne konung Aristodemos' tvillingsöner, Eurysthenes' och Prokles,