korades till samregenter. För öfrigt torde sagan om de doriske herakliderna och deras arfsanspråk till icke ringa del härröra från dorernas önskan att inför de öfrige grekerna rättfärdiga sitt besittningstagande af Peleponnesos. A. M. A. Heraklit. Se Herakleitos. Heraldik (lat. doctrina de insignibus, fr. héraldique l. blason, ty. wappenkunst), eg. vetenskap för härolder. Den består af två delar: 1) en teoretisk, innefattande kännedom om reglerna och lagarna för heraldiska vapens sammansättning och bruk, samt 2) en praktisk, utgörande tillämpningen af denna kunskap. Heraldiken utbildades först i Frankrike och torde ha sin egentliga upprinnelse från de offentliga torneringarna l. de adliga riddarspelen och från korstågen. Den franska heraldiken karakteriseras af mycken kärlek till prakt, hvarför glänsande färger, synnerligen guld och blått, samt foderverk (se d. o.) användas. Det öfvervägande antalet vapen utgöres af heraldiska sköldemärken (se d. o.), i synnerhet stålhattar (se Foderverk), fält, beströdda med figurer och mångfärgade hjälmtäcken. De öppna tornerhjälmarna ha olika antal byglar (bestämdt efter de olika släkternas rang) samt vapentält, sköldhållare m. m. I senare tider, i synnerhet under Napoleon I:s tid, urartade heraldiken i Frankrike, i det man h. o. h. tog bort hjälmen och satte i stället den teatraliska baretten eller toquen; skölden öfverlastades med figurer, som voro omåttligt komplicerade. Emedan Frankrike är det land, där heraldiken först behandlades vetenskapligt och där dess regler fastställdes, är franska heraldikens terminologi den mest utbildade. Heraldikens källor äro historia, vapenböcker, stam- och anträd, sköldebref, beskrivningar öfver torneringar, sköldar, hufvudbaner, grafminnen, sigill, mynt m. m. Denna vetenskap sammanhänger med genealogien och betraktas som hjälpvetenskap till historia och juridik. Bruket af släktvapen förekommer i Sverige först i början af 1200-talet och blir allmännare, sedan Magnus Ladulås (1285) utdelat det första riddarslaget. Det första sköldebrefvet utfärdades af k. Erik XIII 1431. I Sverige finnes en särskild ämbetsman, riksheraldiker (se d. o.), som har att vaka öfver, att denna vetenskaps lagar iakttagas. Den äldsta kända vapenboken är "Züricher wappenrolle" (från slutet af 1200-talet). Den första svenska vapenboken utgafs af H. Keyser, med titel "Sweriges rijkes ridderskaps och adels wapenbook, hvaruti alla grefwars, frijherrars och samptlige adelens wapnar och sköldemärken författas" (1650). 1734 utgafs en vapenbok öfver de grefliga och friherrliga ätternas vapen, ritade af K. L. von Schantz och skurna i trä. Den fortsattes af D. G. Cedercrona, som 1745 utgaf de adliga ätternas vapen. Den följdes 1764 af en dylik, stucken i koppar och utgifven af P. Carlsköld, hvilken bok fortsatts till närvarande tid. A. W. Stjernstedt utgaf 1865 i färgtryck "Sveriges ridderskaps och adels vapenbok", fortsatt af K. A. Klingspor, 1874—79, som 1890 dessutom i träsnitt utgaf "Sveriges ridderskaps och adels vapenbok", i hvilken för första gången de ointroducerade ätternas vapen offentliggjorts. — En på sätt och vis svensk vapenbok är äfven det af Klingspor utgifna praktverket "Baltisches wappenbuch" (1882). G. Grotenfelt har utgifvit "Finlands ridderskaps och adels vapenbok" (1890). B. E. Hildebrand utgaf 1862—67 "Svenska sigiller från medeltiden". Bland svenska heraldiska arbeten märkas J. Schefferus, "De antiquis verisque regni Sueciæ insignibus" (1678), K. Uggla, "Afhandling om Svea rikes urgamla vapen de tre kronor" (1760) och "Inledning till heraldiken" (1746), B. Schlegel och K. A. Klingspor, "Svensk heraldik" (1874), samt H. Hildebrand, "Det svenska riksvapnet" (i "Ant. tidskr.", VII, 1883) och "Landskapens vapen" (därst., IX, 1887). — Se vidare art. Vapen, her. B. S.* Heraldiker, Heraldicus (se Heraldik), i heraldiken förfaren person (jfr Riksheraldiker). Heraldisk (af mlat. heraldus, härold), som hör till, är utmärkande för eller brukas inom heraldiken; som afhandlar heraldik. Heraldiska färger (lat. scuti metalla l. colores, fr. émaux, ty. heraldische farben). En heraldisk skölds färger äro af två slag: 1) de heraldiska: rödt (lat. rubeus, fr. geule, ty. roth), blått (lat. coeruleus, fr. azur, bleu, ty. blau), grönt (lat. viridis, fr. sinople, ty. grün), svart (lat. niger, fr. sable, ty. schwarz) samt de båda metallerna (lat. metalla, fr. métaux, ty. metallen): guld (lat. aurum, fr. or, ty. gold) och silfver (lat. argentum, fr. argent, ty. silber); 2) naturliga färger (lat. colores naturales, fr. couleurs naturelles, ty. natürliche farben), d. v. s. sådana färger, som det afbildade föremålet eger i verkligheten, såsom en brun hjort, en människa med köttfärg o. s. v. Till de heraldiska färgerna hör ock purpur (lat. color purpureus, fr. pourpre, ty. purpur), som dock bör användas blott på mantlar, hattar o. s. v., men ej till sköldfärg, hvartill den dock i senare tider nyttjats. I den äldre heraldiken brukades sällan naturfärger, utan togos då i stället de närmast liknande; så målades hjortar och hundar svarta eller röda, lejon med rödt eller guld, rosor högröda, människors kroppsdelar röda eller med silfver (dessa senare dock ofta med naturfärg). En allmän heraldisk regel är: att aldrig lägga färg på färg eller metall på metall, utan blott färg på metall eller tvärtom. I den nyare heraldiken gör naturfärgen undantag härifrån; så målas djur, träd m. m. på såväl metall- som färggrund. Ibland ser man sköldens fält med en arabeskartad teckning eller s. k. damaskering (lat. scutum ornatu damasceno distinctum, fr. écu damasquiné, ty. damaschierter schild), hvilket är gjordt endast för utseendets skull. Då man i äldre tider (ännu så sent som 1650) ville beteckna ett vapens färger, utan att använda verkliga sådana, nyttjades bokstäfver, såsom r. för rödt, s. för svart, o. s. v. I senare tider har man för detta ändamål begagnat skraffering l. blasonering. Se Blasonering. B. S.* Heraldiska sköldemärken (lat. figuræ honorabiles, fr. pièces propres et honorables, ty. heroldsbilder, ehrenstücke), sådana sköldemärken, som uppstått endast genom sköldens delning i två eller flera fält af regelmässigt till sköldkanten dragna raka eller krokiga skuror (linjer). B. S.* Heraldisk lilja. Se Fransk lilja. Heraldiskt vapen. Se Vapen. Herald's college [he'rəldṡ kå'lidʃ]. Se College. Herapath [he'rəpäth], William Bird, engelsk