1780-talet bemärkt som advokat och litteratör. Han omfattade med värme revolutionens grundsatser, inskref sig i nationalgardet och deltog i anfallet på Bastiljen. Vid domstolsväsendets reorganisation blef han kommissarie i kassationsdomstolen. 1791 valdes han till medlem af lagstiftande församlingen och 1792 af konventet. I början hörde han till girondistpartiet, men slöt sig sedan till bergpartiet och understödde detta i striden mot girondisterna. Han var konventets president 2 juni 1793, då girondisterna häktades, och fick därefter säte i välfärdsutskottet. Den nya författning, som antogs 25 juni s. å., var förnämligast hans verk. H. slöt sig i början af 1794 till dantonisternas jämförelsevis hofsamma parti. Några dagar före Danton häktades han, öfverhopades med falska anklagelser och dömdes af revolutionstribunalet till döden. Han afrättades 5 april 1794. H. författade bl. a. Visite à Buffon (1785; ny uppl. 1802, under titel Voyage à Montbard) och Théorie de l'ambition (1802). Herba, lat. (plur. herbæ), ört, betecknar inom farmakognosien den särskilda drogform, som består af torkade örtstånd eller stjälkar, blad och blommor, mer eller mindre blandade med hvarandra. Några sådana "herbæ" äro upptagna i Svenska farmakopén, nämligen Herba Absinthii (malört), Herba Hyssopi (isop), Herba Lobeliæ (Lobeliaört) och Herba Menthæ piperitæ (pepparmynta). Dessa herbæ användas till beredning af tinkturer, teer, kryddor o. s. v. O. T. S. (C. G. S.) Herbarium (af lat. herba, ört), en samling pressade och torkade växter, vanligen uppfästa på (eller liggande lösa mellan) papper och systematiskt ordnade. Under Linnés tid kallades en dylik växtsamling herbarium vivum; med herbarium menades då en samling växtafbildningar. O. T. S. (G. L—m.) <img l>

Herbart, Johann Friedrich, tysk filosof och pedagog, f. 4 maj 1776 i Oldenburg, d. 14 aug. 1841 i Göttingen, studerade i Jena under Fichte, vistades två år i Bern som informator och lärde därunder känna Pestalozzi, blef docent i filosofi i Göttingen 1802, e. o. professor vid samma universitet 1805, professor i Königsberg 1809, hvarifrån han 1833 återvände till Göttingen, där han verkade som professor i filosofi till sin död. 1876 restes i Oldenburg H:s kolossalbyst. H. var en synnerligen produktiv skriftställare och egde en klar stil. De för kännedomen om hans allmänna världsåsikt viktigaste af hans arbeten äro Lehrbuch zur einleitung in die philosophie (1815; 5:e uppl. 1883), Lehrbuch zur psychologie (1816, 6:e uppl. 1900), Psychologie als wissenschaft, neugegründet auf erfahrung, metaphysik und mathematik (2 bd, 1824—25), Allgemeine metaphysik nebst den anfängen der philosophischen naturlehre (1828—29) och Encyklopädie der philosophie aus praktischen gesichtspunkten (1831; 2:a uppl. 1841). Hans "Sämmtliche werke" utgåfvos af Hartenstein (12 bd, 1850—52; nytt aftryck 1883—93, med 1 tilläggsband) och (i kronologisk ordning) af Kehrbach och, efter dennes död, af O. Flügel (12 bd, 1887—1907) samt hans "Pädagogische schriften" af Willmann (1874—75, 2:a uppl. 1880). — H. är grundläggare af en från den fichte-schelling-hegelska filosofien afvikande och mot densamma i bestämd opposition stående riktning inom den efter-kantiska spekulationen. Under det att målsmännen för denna förstnämnda riktning fattade det absoluta som en sida hos den sinnliga verkligheten och ur denna sida sökte förklara denna, hvarvid man fortgick till ett alltmer idealistiskt resultat, gjorde däremot H. till sin uppgift att, med anledning af den sinnliga erfarenhetens motsägelser, gå tillbaka till ett osinnligt som grund för denna erfarenhet, hvarvid han stannade vid ett i viss mån realistiskt resultat. Dessa den sinnliga erfarenhetens motsägelser visa sig, så lärde H., först och främst däri, att hvarje sinnligt ting har en mångfald af kvaliteter. Vidare, fortfar han, innebär äfven förändringen en hänvisning på en orsak, som i sin ordning hänvisar på en ny o. s. v. i oändlighet. Det försök Fichte d. ä. gjort att fatta "jaget" som väsendet i allt, blir äfven otillfredsställande, ty det verkliga "jaget" är, äfven det, en summa af växlande bestämningar, och det "rena" eller "abstrakta" jaget (d. ä. jaget såsom förnimmande sig själft) förutsätter just sig själft, såsom sin förnimmelses objekt. Det tillkommer nu vetenskapen att lösa eller, som H. uttrycker sig, "bortskaffa" dessa motsägelser. I det relativas tillvaro ega vi en borgen för tillvaron af något, som är väsen i egentlig bemärkelse. Vore icke detta fallet, så vore själfva skenet omöjligt. Hvad vi hos tingen fatta är dock ett något, ett "das" (detta), och vetenskapens uppgift är att söka ett "was" (hvad), som med detta "das" sammanfaller, m. a. o. något, som är väsentligt och nödvändigt bestämdt. Detta, det sant varande, måste fattas som fritt från alla negativa och relativa bestämningar. Det kan till följd däraf ej heller betraktas som en sida hos ett annat, utan måste vara fullt individuellt (mot Hegel). Men vidare innebär ock hvarje mångfald af bestämningar hos ett föremål likasom hvarje dess kvantitativa bestämdhet relativitet. Rent enkelt och kvalitativt bestämdt måste följaktligen väsendet vara. Slutligen är det, för att förklara den i erfarenheten faktiskt förefintliga mångfalden, nödvändigt att antaga en flerhet af sådana väsen eller, som H. kallar dem, "realia". Dessa få dock ej tänkas inverka på eller bestämma hvarandra. Mer än dessa allmänna bestämningar kunna vi emellertid om den sanna verkligheten ej veta. I öfrigt är vår synkrets inskränkt till den fenomenella och relativa verkligheten. Förklaringen af denna verklighet ur nu angifna principer kan, anmärker H., omöjligen tillgå så, att man fattar det fenomenella och relativa som något, som skulle tillkomma "realia" som sådana. Detta vore en uppenbar motsägelse. Endast ur dessa "realias"