förhållanden till hvarandra, deras vara "zusammen", kan en sådan förklaring sökas. Mångfalden kan ej förklaras ur det enkla som enkelt, blott ur samvaron af flera enkla. De härigenom uppkomna företeelserna äro visserligen i den bemärkelsen skenbara, att de ej äro ett uttryck för hvad det varande i sig själft är. Men å andra sidan ha de dock i den bemärkelsen en objektiv betydelse, att de äro grundade i väsendena själfva, ej i vårt subjektiva och godtyckliga uppfattningssätt af dem. Då H. vidare söker att mer i detalj förklara naturens och människolifvets företeelser ur dessa ytterst abstrakta principer, förfaller han ej sällan till godtycklig konstruktion. Sin största uppmärksamhet egnade H. åt psykologien. Själen, så lärde han, är ett "reale" och som sådant enkel och oförstörbar, hvadan han antog en individuell odödlighet. Men hvad den i öfrigt är, är oss lika obekant, som hvad realia i öfrigt äro. Det faktiskt förefintliga förnimmandet har sin grund i de relationer, i hvilka detta "reale" står till andra "realia", och hvarje själsfunktion är en "själfbibehållelse" af själens "reale" gentemot de störande förhållandena till andra "realia". Detta sker genom "föreställningarna". Uppgiften för en exakt psykologi är enligt H. att åstadkomma en matematiskt grundad "statik och mekanik" för föreställningarna, som fördenskull fattas som krafter, de där än hålla hvarandra i jämvikt, att hämma eller befordra hvarandra, än som likartade med hvarandra sammansmälta, än som olikartade ingå i komplikationer med hvarandra. Mot den gamla läran om "själsförmögenheterna" polemiserar H.; det finnes hvarken en själsförmögenhet eller flera, blott en mångfald af föreställningar. Allt annat i själslifvet är blott olika relationer mellan föreställningarna. Så är begäret en föreställning, som arbetar sig upp till medvetenhet under hindrande motstånd från andra föreställningar; sker detta under föreställningen om detta sträfvandes utförbarhet, så blir begäret vilja. Känslan uppstår, när en föreställning hålles i jämvikt mellan tvenne motsatta krafter. Särskildt har H. egnat uppmärksamhet åt de känslor af behag och obehag, hvilka visa sig konstanta och allmängiltiga i sina förhållanden till föreställningarna. Om dessa handlar estetiken, till hvilken H. äfven räknar etiken. De förhållanden, som framkalla dylika känslor, kunna dels vara våra förhållanden till ting, dels personliga eller viljeförhållanden. I förra fallet är välbehaget en förnimmelse af det sköna, obehaget af det fula. I sin etik, den enda delen af estetiken, som H. själf utfört, vänder han sig polemiskt emot den läran, att sedligheten vore aktualiteten i och för den tillvarande människan af hennes sanna väsen. Detta kan, anmärker han, så mycket mindre vara händelsen, som detta väsen är något för oss alldeles obekant. Hvad som behagar eller misshagar oss är förhållanden fenomen emellan, i detta fall viljans förhållanden. H. redogör därefter för de viljeförhållanden, som ega ifrågavarande karaktär. Dessa förhållanden, anmärker han, äro att hänföra till olika s. k. praktiska idéer, hvilka icke kunna återföras till en enda idé, sedlighetens (i hvilken de skulle utgöra organiska moment), utan äro att fatta som oberoende af hvarandra. Man kan t. ex. kränka en sedlig idé, under det att man på samma gång respekterar de andra. De sedliga idéerna äro till antalet fem: den inre frihetens, som kräfver harmoni emellan individens vilja och hans sedliga insikt, fullkomlighetens, som gifver den energiska och innehållsrika viljan företräde framför den vilja, som saknar dessa egenskaper, välviljans, som gillar det oegennyttiga sträfvandet för andras väl, rättens, som bjuder undvikandet af den strid, som är möjlig, då två viljor oafsiktligt komma i beröring med hvarandra, samt slutligen billighetens eller vedergällningens, som kräfver belöning för det goda en vilja tillskyndat en annan vilja, straff för motsatsen. Rättens egentliga innehåll är enligt H. något rent konventionellt. Idén bjuder blott att undvika strid — sättet, hvarpå detta skall ske, får bero på öfverenskommelse. I stort skall sedligheten förverkligas i och genom det mänskliga samhället, särskildt staten, som visserligen har en naturlig sammanslutningstendens hos människan till sitt underlag, men som först blir en stat i sann mening, då den gör sedlighetens förverkligande i stort till sitt ändamål. H. vände sig i detta afseende polemiskt emot Kants och i synnerhet Fichte d. ä:s lära, att statens ändamål vore blott rättssäkerheten. Hvarje sannskyldigt mänskligt intresse, lärde han, skall staten i sitt ändamål upptaga. — Hvad slutligen angår frågan om ett det högsta väsen, lärde H., att den i naturen och vårt sedliga lif förefintliga ändamålsenligheten leder oss fram till tanken på ett sådant väsen, hvars antagande ej heller strider mot principerna för hans ontologi. Men någon egentlig kunskap om detsamma eger icke människan. Hennes hufvudintresse i förevarande afseende är det praktisk-religiösa, och hon må därför göra det högsta väsendet till föremål för sin tro, ej för sitt vetande. — Som teoretisk pedagog har H. haft stor historisk betydelse, i det han först på allvar sökt utveckla en vetenskaplig pedagogik på grundvalen af etiken, som angifver uppfostrans ändamål, och psykologien, som anvisar dess medel. Utvecklingen till sedlig karaktärsstyrka är enligt H. uppfostrans ändamål. Därpå bör ock all skolundervisning inriktas, så att den verkligen blir en "uppfostrande undervisning". Jämte undervisningen äro "regering" och "tukt" uppfostrans medel. Den förra har blott att undanröja hindren för de båda andra genom att åvägabringa yttre ordning och åtlydnad åt läraren. Däremot har "tukten" att gripa in i barnets moraliska, inre lif. Detta är möjligt, då detta ytterst består af endast föreställningar. Men i vilja öfvergå dessa endast, om de äro förbundna med intresse. Uppfostran kan därför sträfva efter väckandet af allsidiga, jämnt vägande intressen för lifvets väsentliga uppgifter såväl empiriska och spekulativa som estetiska, sociala och religiösa intressen. Skolans undervisningsämnen indelar H. i sådana, som närmast tillfredsställa de empiriska kunskapsintressena, och å andra sidan sådana, som direkt tillhöra den moraliska bildningen, "gesinnungsfächer". Äfven själfva undervisningsmetoderna har han sökt grunda på sina psykologiska principer och uppställt en mycket omstridd teori om de förmala stadier, "formale stufen", i hvilka undervisningens gång enligt hans åsikt måste planläggas. — Inom filosofien har H. haft en talrik skola; bland hans främsta anhängare kunna nämnas Drobisch, Hartenstein, Volkmann, Strümpell, samt teologerna Thilo, Allihn och Flügel. Inom pedagogiken slöto sig många till honom, bl. a. O. Willmann, Dörpfeld, Kern, Strog, Ziller och W.