Rein, hvilken sistnämnde nu är skolans främste målsman. Skolan har haft sitt organ i "Zeitschrift für exakte philosophie im sinne des neueren realismus" (1860—75, 1883—96) och representeras nu af "Zeitschrift für philosophie und pädagogik", utg. af Rein och Flügel. — En "Vollständige darstellung der lehre H:s" har lämnats af E. Wagner (10:e uppl. 1903). Jfr äfven W. Kinkel, "H. Sein leben und seine philosophie" (1902). I Sveriges filosofiska litteratur har herbartianismen behandlats hufvudsakligen af P. Leander, "Framställning och granskning af Herbarts filosofiska ståndpunkt" (i "Acta univ. Lund.", 1864, 1865), F. O. B. Swahn, "Om betydelsen af Herbarts philosophiska ståndpunkt" (1865), och J. J. Borelius, "Anmärkningar vid Herbarts filosofiska system" (1866). Bidrag till kännedomen om vissa sidor i densamma förefinnas äfven i skrifterna: "Historisk och kritisk öfversigt af Herbarts metafysik" (1857), af E. Widmark, "Om det absolutas begrepp", af S. Ribbing (i "Ups. univ:s årsskrift", 1861), och i senare uppl. af "Statsmaktens grund och väsende" (1864), af A. Nyblæus. L. H. Å. (S—e.) Herbeck, Johann, österrikisk musiker, f. 1831 i Wien, d. där 1877, var 1852—54 "regens chori" vid Piaristkyrkan i Wien, blef 1856 kormästare vid Wiener männergesangverein, 1858 kormästare vid Gesellschaft der musikfreunde och körsånglärare vid konservatoriet, 1866 förste hofkapellmästare för kyrkomusiken och 1869 för hofoperan samt 1870 direktör för nämnda opera, som han ryckte upp och riktade med flera noviteter. Utsatt för intriger, fann han sig föranlåten att taga afsked 1875 och återvände då till Gesellschaft der musikfreunde. H. var framför allt en glänsande dirigenttalang och uppdref till en betydande höjd de sällskap han hade under sin ledning. Ehuru som tonsättare nästan fullständigt autodidakt, vann han likväl anseende äfven för sina kompositioner; mest bekanta äro en stråkkvartett och åtskilliga körer. H:s biografi skrefs af hans son (1885). A. L.* Herbelin [ärblä̃'], Jeanne Mathilde, född Habert, fransk miniatyrmålarinna, f. 1820, d. 1904, studerade under sin onkel Belloc och egnade sig snart uteslutande åt miniatyrmåleriet. Hon målade porträtt, genrekompositioner och förminskade kopior af Rembrandt, van Dyck, Velasquez m. fl. Den första miniatyrbild, som fick plats i Luxembourg, var ett porträtt af hennes hand. C. R. N.* Herberay des Essarts [ärbrä' däṡ esā'r], Nicolas d', fransk författare, var adelsman och officer under Frans I, med hvilken han satt fången i Spanien. På Frans uppmaning öfversatte H. med talang de åtta första böckerna af "Amadis de Gaula" (se Amadisromaner) 1540—48. Herberget, ett sällskap i Lund. Se Härbärget. Herberstein [-stajn], Siegmund von, friherre, tysk statsman och historieskrifvare, f. 1486 i Krain, d. 1566 i Wien, deltog med utmärkelse i kriget mot Venezia 1509 och 1514 samt användes därefter af kejsarna Maximilian och Karl V i en mängd diplomatiska uppdrag. Så sändes han 1516 till Danmark för att söka åstadkomma ett bättre förhållande mellan Kristian II och hans gemål Elisabet. Två gånger besökte han Ryssland (1516—18 och 1526—27), och förnämsta frukten af dessa resor blef verket Rerum moscoviticarum commentarii (1549; senast utgifvet af Starczewski i "Scriptores exteri sæculi XVI. historiæ ruthenicæ", 1841—43, 2 bd), hvilket innehåller viktiga bidrag till Rysslands historia. Hans själfbiografi (till 1553) är tryckt i "Fontes rerum austriacarum" (afd. 1, bd I, 1855). — Jfr Adelung, "S. freiherr von H." (1818) och "Kritisch-litterarische übersicht der reisenden in Russland" (2 bd, 1846), Nehring, "Über H. und Hirsfogel" (1897) Herbert [hə̄'bət], gammal engelsk adelssläkt, som på 1200-talet omtalas i Wales och genom giftermålsförbindelser med rika walesiska arftagerskor samlade stora jordagods i sydöstra Wales. Bemärkt äfven utanför Wales blef släkten med William H., som tog liflig del i "Rosornas krig" på Yorkpartiets sida och därvid ofta stridde mot Jasper Tudor, earl af Pembroke, farbror till (sedermera) konung Henrik VII. Efter eröfringen (1468) af det af denne försvarade slottet Harlech, Lancasterpartiets sista fasta stödjepunkt i Wales, blef William H. af Edvard IV upphöjd till earl af Pembroke i stället för den i akt förklarade Jasper Tudor. Han kom kort därefter i tvist med "konungamakaren" Warwick, hvars hemliga förbindelser med Lancasterpartiet han uppdagat; under försök att dämpa ett af Warwick underblåst upprorsförsök till Henrik VI:s förmån blef han jämte sin broder, sir Richard H., tillfångatagen af de upproriske, och båda bröderna afrättades i Northampton 28 juli 1469. En son till Williams oäkta son Richard, sir William H., f. omkr. 1501, d. 1570, vann Henrik VIII:s gunst efter dennes giftermål (1546) med hans svägerska, Katarina Parr; på ett af konungen erhållet indraget klostergods byggde han det ståtliga familjeslottet Wilton i Wiltshire. Han var en af Henrik VIII:s testamentsexekutorer, utnämndes 1550 till ståthållare (president) öfver Wales och belönades för sin medverkan till Warwicks (se Dudley 1) seger öfver protektorn Somerset 1551 med värdigheten earl af Pembroke. Han hyllade 1553 Jane Grey — sin son Henry hade han kort förut förmält med hennes syster Catherine —, men i tid öfvergick han till Maria och kom snart i hög gunst hos henne och Filip II, ehuru hans religionsuppfattning närmast var kalvinsk. Han bibehöll sin inflytelserika ställning äfven under Elisabet och påverkade henne bl. a. ifrigt för den protestantiska kyrkopolitikens återupplifvande. 1569 råkade han i onåd, enär han gynnat planer på ett giftermål mellan Maria Stuart och hertigen af Norfolk. Från honom härstamma alla senare earler af Pembroke (från den 8:e af dessa äfven earlerna af Carnarvon), medan däremot ättegrenen Herbert af Cherbury (se nedan H. 4) härstammar från den ofvannämnde under "Rosornas krig" afrättade sir Richard H. 1. Henry H., 2:e earl af Pembroke, f. omkr. 1534, d. 1601, var son till sir William H., earl af Pembroke (se ofvan), och utnämndes af drottning Elisabet 1586 till ståthållare i Wales. Hans äktenskap med lady Catherine Grey (se Grey 6) upplöstes redan 1554. — H:s tredje hustru, Mary H., grefvinna af Pembroke, f. omkr. 1555, d. 1621, var syster till skalden sir Philip Sidney samt berömd och besjungen för sin skönhet och som beskyddarinna åt samtidens skalder (t. ex. Spenser, Daniel, Donne och Ben Jonson). Ben Jonson egnade henne ett vackert epitafium.