Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herbart, Johann Friedrich - Herbeck, Johann - Herbelin, Jeanne Mathilde - Herberay de Essarts, Nicolas d' - Herberget. Se Härbärget - Herberstein, Sigmund von - Herbert - Herbert, Henry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rein, hvilken sistnämnde nu är skolans
främste målsman. Skolan har haft sitt organ i
"Zeitschrift für exakte philosophie im sinne
des neueren realismus" (1860—75, 1883—96) och
representeras nu af "Zeitschrift für philosophie
und pädagogik", utg. af Rein och Flügel. — En
"Vollständige darstellung der lehre H:s" har
lämnats af E. Wagner (10:e uppl. 1903). Jfr äfven
W. Kinkel, "H. Sein leben und seine philosophie"
(1902). I Sveriges filosofiska litteratur
har herbartianismen behandlats hufvudsakligen
af P. Leander, "Framställning och granskning
af Herbarts filosofiska ståndpunkt" (i "Acta
univ. Lund.", 1864, 1865), F. O. B. Swahn, "Om
betydelsen af Herbarts philosophiska ståndpunkt"
(1865), och J. J. Borelius, "Anmärkningar vid
Herbarts filosofiska system" (1866). Bidrag
till kännedomen om vissa sidor i densamma
förefinnas äfven i skrifterna: "Historisk och
kritisk öfversigt af Herbarts metafysik" (1857),
af E. Widmark, "Om det absolutas begrepp",
af S. Ribbing (i "Ups. univ:s årsskrift",
1861), och i senare uppl. af "Statsmaktens
grund och väsende" (1864), af A. Nyblæus.
L. H. Å. (S—e.)
Herbeck, Johann, österrikisk musiker, f. 1831
i Wien, d. där 1877, var 1852—54 "regens
chori" vid Piaristkyrkan i Wien, blef 1856
kormästare vid Wiener männergesangverein, 1858
kormästare vid Gesellschaft der musikfreunde
och körsånglärare vid konservatoriet, 1866
förste hofkapellmästare för kyrkomusiken och
1869 för hofoperan samt 1870 direktör för nämnda
opera, som han ryckte upp och riktade med flera
noviteter. Utsatt för intriger, fann han sig
föranlåten att taga afsked 1875 och återvände
då till Gesellschaft der musikfreunde. H. var
framför allt en glänsande dirigenttalang och
uppdref till en betydande höjd de sällskap han
hade under sin ledning. Ehuru som tonsättare
nästan fullständigt autodidakt, vann han likväl
anseende äfven för sina kompositioner; mest
bekanta äro en stråkkvartett och åtskilliga
körer. H:s biografi skrefs af hans son (1885).
A. L.*
Herbelin [ärblä̃’], Jeanne Mathilde, född Habert,
fransk miniatyrmålarinna, f. 1820, d. 1904,
studerade under sin onkel Belloc och egnade sig
snart uteslutande åt miniatyrmåleriet. Hon
målade porträtt, genrekompositioner och
förminskade kopior af Rembrandt, van Dyck,
Velasquez m. fl. Den första miniatyrbild, som
fick plats i Luxembourg, var ett porträtt af
hennes hand.
C. R. N.*
Herberay des Essarts [ärbrä’ däṡ esā’r], Nicolas d’,
fransk författare, var adelsman och officer
under Frans I, med hvilken han satt fången i
Spanien. På Frans uppmaning öfversatte H. med
talang de åtta första böckerna af "Amadis de
Gaula" (se Amadisromaner) 1540—48.
Herberget, ett sällskap i Lund. Se Härbärget.
Herberstein [-stajn], Siegmund von, friherre,
tysk statsman och historieskrifvare, f. 1486 i
Krain, d. 1566 i Wien, deltog med utmärkelse i
kriget mot Venezia 1509 och 1514 samt användes
därefter af kejsarna Maximilian och Karl V i en
mängd diplomatiska uppdrag. Så sändes han 1516
till Danmark för att söka åstadkomma ett bättre
förhållande mellan Kristian II och hans gemål
Elisabet. Två gånger besökte han Ryssland
(1516—18 och 1526—27), och förnämsta frukten
af dessa resor blef verket Rerum moscoviticarum
commentarii (1549; senast utgifvet af Starczewski i
"Scriptores exteri sæculi XVI. historiæ
ruthenicæ", 1841—43, 2 bd), hvilket innehåller
viktiga bidrag till Rysslands historia. Hans
själfbiografi (till 1553) är tryckt i "Fontes
rerum austriacarum" (afd. 1, bd I, 1855). —
Jfr Adelung, "S. freiherr von H." (1818) och
"Kritisch-litterarische übersicht der reisenden
in Russland" (2 bd, 1846), Nehring, "Über H. und
Hirsfogel" (1897)
Herbert [hə̄’bət], gammal engelsk adelssläkt,
som på 1200-talet omtalas i Wales och genom
giftermålsförbindelser med rika walesiska
arftagerskor samlade stora jordagods i sydöstra
Wales. Bemärkt äfven utanför Wales blef släkten
med William H., som tog liflig del i "Rosornas
krig" på Yorkpartiets sida och därvid ofta
stridde mot Jasper Tudor, earl af Pembroke,
farbror till (sedermera) konung Henrik VII. Efter
eröfringen (1468) af det af denne försvarade
slottet Harlech, Lancasterpartiets sista fasta
stödjepunkt i Wales, blef William H. af Edvard
IV upphöjd till earl af Pembroke i stället för
den i akt förklarade Jasper Tudor. Han kom kort
därefter i tvist med "konungamakaren" Warwick,
hvars hemliga förbindelser med Lancasterpartiet
han uppdagat; under försök att dämpa ett af
Warwick underblåst upprorsförsök till Henrik
VI:s förmån blef han jämte sin broder, sir
Richard H., tillfångatagen af de upproriske, och
båda bröderna afrättades i Northampton 28 juli
1469. En son till Williams oäkta son Richard,
sir William H., f. omkr. 1501, d. 1570, vann
Henrik VIII:s gunst efter dennes giftermål
(1546) med hans svägerska, Katarina Parr; på
ett af konungen erhållet indraget klostergods
byggde han det ståtliga familjeslottet Wilton
i Wiltshire. Han var en af Henrik VIII:s
testamentsexekutorer, utnämndes 1550 till
ståthållare (president) öfver Wales och belönades
för sin medverkan till Warwicks (se Dudley 1)
seger öfver protektorn Somerset 1551
med värdigheten earl af Pembroke. Han hyllade
1553 Jane Grey — sin son Henry hade han kort
förut förmält med hennes syster Catherine —,
men i tid öfvergick han till Maria och kom
snart i hög gunst hos henne och Filip II,
ehuru hans religionsuppfattning närmast var
kalvinsk. Han bibehöll sin inflytelserika
ställning äfven under Elisabet och påverkade
henne bl. a. ifrigt för den protestantiska
kyrkopolitikens återupplifvande. 1569 råkade han
i onåd, enär han gynnat planer på ett giftermål
mellan Maria Stuart och hertigen af Norfolk. Från
honom härstamma alla senare earler af Pembroke
(från den 8:e af dessa äfven earlerna af Carnarvon),
medan däremot ättegrenen Herbert af
Cherbury (se nedan H. 4) härstammar från den
ofvannämnde under "Rosornas krig" afrättade
sir Richard H.
1. Henry H., 2:e earl af Pembroke, f. omkr. 1534,
d. 1601, var son till sir William H., earl af
Pembroke (se ofvan), och utnämndes af drottning
Elisabet 1586 till ståthållare i Wales. Hans
äktenskap med lady Catherine Grey (se Grey 6)
upplöstes redan 1554. — H:s tredje hustru,
Mary H., grefvinna af Pembroke, f. omkr. 1555,
d. 1621, var syster till skalden sir Philip
Sidney samt berömd och besjungen för sin
skönhet och som beskyddarinna åt samtidens
skalder (t. ex. Spenser, Daniel, Donne och Ben
Jonson). Ben Jonson egnade henne ett vackert
epitafium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
