2.
William H., 3:e earl af
Pembroke, f.
1580, d. 1630, den föregåendes äldste son
i hans tredje gifte, kom 1598 till Elisabets hof
och gjorde sig snart känd i London som frikostig
och finbildad litterär mecenat i enlighet
med familjens traditioner. Han underhöll
en tid en kärleksförbindelse med den i
Shakspereforskningen omstridda hofdamen Mary
Fitton (se d. o.), hvilken af somliga ansetts
vara den "mörka dam", som Shaksperes sonetter
omtala, liksom H. skulle vara sonetternas
manliga föremål och den "W. H.", som nämnes på
den första upplagans titelblad. Säkert är blott,
att H. var en af Shaksperes förnäma gynnare och
att den första folioupplagan af dennes skrifter
(1623) tillegnades H. och hans broder
Philip. H. stod i gunst äfven hos Jakob I,
som 1611 inkallade honom i rådet, och han gynnade
ifrigt flera kolonisationsföretag i Amerika.
Som politiker var han svag och vacklande; såväl
under Jakobs som Karl I:s regering sökte han
motarbeta Buckinghams fördärfliga inflytande,
men utan tillräcklig energi. Gardiner
karakteriserar honom som "Hamlet vid Karls hof".
3.
Philip H., 4:e earl af
Pembroke och earl
af
Montgomerie, den föregåendes broder, f. 1584,
d. 1650, var under Jakob I:s första regeringsår
en af de tongifvande hofgunstlingarna,
blef 1605 earl af Montgomerie och skyddades
af konungen i de många tvister, hvari hans
hetsiga lynne invecklade honom. 1630 ärfde
H. broderns earlvärdighet, slöt sig 1640 till
parlamentspartiet och deltog under inbördeskriget
upprepade gånger i parlamentets förhandlingar med
konungen. 1649 blef han medlem af statsrådet
och invaldes i underhuset, men utöfvade där ej
något inflytande. Han tillbyggde och förskönade
mycket familjeslottet Wilton.
<img l>
4.
Edward, lord H. af Cherbury, filosof,
f. 1583 i Eyton-on-Severn, d. 1648 i London,
studerade i Oxford, reste 1608 till Paris,
där han gjorde bekantskap med H. Grotius, och
tjänade som frivillig
under prins Morits af Oranien i Nederländerna
1614—15. 1619—24 var han engelsk ambassadör
vid franska hofvet. 1629 erhöll han af Karl
I peersvärdighet samt titeln baron H. of
Cherbury. I striden mellan konungen och
parlamentet stod han först på hofvets sida
och öfvergick sedan till parlamentet, men
spelade ingen framstående roll. — Som tänkare
har H. sin egentliga betydelse därigenom, att
han är grundläggare till den s. k.
engelska
deismen. Den af Bacon uppställda allmänna
fordran, att i vetenskapen intet får intagas,
som ej klart inses och grundas på verkliga
skäl, tillämpades af H. på det religiösa
området så, att han, oberoende af hvarje genom
uppenbarelse eller öfver hufvud på historisk
väg tillkommet religiöst föreställningssätt,
sökte utveckla en s. k.
naturlig religionslära,
ett sträfvande, som på det rättsliga området
motsvaras af den vid samma tid framträdande
s. k. naturrätten. Religionen, lärde han, är
ursprungligen grundad i människans instinkt,
den är ett naturanlag hos
henne och just det, hvarigenom hon skiljer
sig från djuren. Den naturliga religionen,
hvars grundtankar äro för alla religioner
gemensamma och därför det för religionen i det
hela väsentliga, sammanfattas af H. till sitt
hufvudsakligaste innehåll i följande fem satser:
1) det gifves en Gud; 2) vi äro skyldiga honom
vördnad; 3) vi ådagalägga denna genom dygd och
fromhet samt 4) genom ånger öfver våra synder;
5) Gud är i detta och ett kommande lif dygdens
belönare och lastens straffare. — H. har sin
särskilda historiska märkvärdighet därigenom,
att han bildar begynnelsen till nyare tiders
s. k. fritänkeri (se
Fritänkare). De
viktigaste af hans filosofiska skrifter äro
De veritate prout distinguitur a revelatione,
a verisimili, a possibili et a falso (1624; 4:e
uppl. 1656),
De causis errorum och
De religione
gentilium (1645). Efter hans död utkom
The life
and raigne of king Henry VIII (1649), mera loftal
än historia, samt en själfbiografi,
The life of
Edward Lord H. of Cherbury. Written by himself,
utg. af H. Walpole (1770; 3:e uppl. 1904). Biogr.
af C. de Rémusat (1874) och Güttler (1897).
5.
George H., den föregåendes broder, skald,
f. 1593, d. 1633, gynnades af konung Jakob I, lät
efter hans död prästviga sig och flyttade från
London till Bemerton. Hans dikter, som utkommo
året efter hans död i samlingen
The temple,
or sacred poems and private ejaculations (nya
uppl. 1891 och 1899), blefvo mycket omtyckta
och spridda. På prosa skref han
Country
parson (1652). Se biogr. öfver H. af Walton
1670 och en ny uppl. af H:s verk af Palmer 1905.
6.
Arthur H., earl af
Torrington, son
till den föregåendes kusin, amiral, f. 1647,
d. 1716, ingick 1663 vid flottan och deltog
med utmärkelse i många strider mot holländarna
och sjöröfvarna i Alger, med hvilka han
1682 afslöt ett varaktigt fredsfördrag.
Han öfvergick vid 1688 års revolution tidigt
till Vilhelm af Oranien, utsågs i mars 1689
af denne till förste amiralitetslord och
engelska flottans öfverbefälhafvare samt
utkämpade 30 juni s. å. under ogynnsamma
omständigheter det olyckliga sjöslaget vid
Beachy head mot en öfverlägsen fransk flotta.
Ställd inför krigsrätt, frikändes han från
ansvar för nederlaget, men användes sedan ej som
amiral. Kort förut hade han upphöjts till earl
af Torrington. Jfr Clowes, "The royal navy", II
(1897).
7.
Sidney H., lord
Herbert af Lea, son till
11:e earlen af Pembroke, politiker, f. 1810,
d. 1861, var 1832—61 medlem af underhuset och
tillhörde där sir Robert Peels grupp inom det
konservativa partiet. Han var i Peels
första ministär (1834—35) sekreterare vid
Board of control, blef i den andra först
sekreterare vid amiralitetet (1841) och sedan
krigsminister med säte i kabinettet (1845),
följde Peel vid dennes öfvergång till
frihandeln 1846 och afgick s. å. med sin chef.
Som krigsminister inträdde H. i dec. 1852 i lord
Aberdeens koalitionsministär, blef efter
dess störtande (jan. 1855) statssekreterare
för kolonierna under Palmerston, men nedlade
redan efter några veckor detta ämbete som
en protest mot tillsättandet af en
undersökningskommission rörande de militära
förberedelserna till Krimkriget, för hvilka
han som krigsminister delvis burit ansvaret.
Florence Nightingales utsändande till
fältsjukhusen var hans verk, och
