undersökningskommissionen vitsordade sedermera hans nit och plikttrohet. H. blef efter Krimkriget ledaren för dem, som påyrkade en grundlig arméreform, samt genomförde som krigsminister under Palmerston (juni 1859—juli 1860) flera betydelsefulla förbättringar i härens organisation. Det uppslitande arbetet nedbröt hans hälsa, han nödgades först flytta upp till öfverhuset (som lord H. af Lea) och sedan afgå, men afled några veckor senare. H. var en ifrig filantrop, ifrade särskildt för bättre bostadsförhållanden åt jordarbetarna och främjade verksamt emigrationen till kolonierna. — H:s äldste son ärfde titeln earl af Pembroke, en annan, sir Michael Henry H., f. 1857, d. 1903, var en af Englands skickligaste diplomater och verkade (från 1902) som ambassadör i Washington framgångsrikt för den engelsk-amerikanska vänskapens befästande. 8. Henry Howard Molyneux H., 4:e earl af Carnarvon, statsman, f. 24 juni 1831, d. 28 juni 1890, ärfde vid 18 års ålder earlvärdigheten och började 1854 sin politiska bana i öfverhuset, där han snart tilldrog sig uppmärksamhet genom kloka inlägg i koloniala frågor. Han var febr. 1858—juni 1859 understatssekreterare för kolonierna under Derby och blef juni 1866 kolonialminister i Derbys andra ministär, genomförde som sådan 1867 lagen om de canadensiska koloniernas federativa sammanslutning, men afgick i mars s. å. af missnöje med Disraelis förslag till rösträttens utsträckning. I Disraelis andra ministär inträdde H. (febr. 1874) som kolonialminister och arbetade som sådan för en sydafrikansk federation efter Canadas mönster. I detta syfte utsände han 1875 sin vän historikern Froude för att närmare utveckla dessa planer för de ledande statsmännen i kolonierna och angaf 1876 koloniernas enande som den främsta programpunkten för Kapkoloniens nye guvernör, sir Bartle Frere (se d. o.). Innan dessa sammanslutningsplaner, hvilka i Syd-Afrika fingo föga anklang, hunnit mogna, utträdde H. ur ministären (jan. 1878), enär han ogillade sin chefs orientaliska politik, som enligt H:s mening hotade inveckla England i ett nytt Krimkrig. Salisbury gjorde honom i juni 1885 till vice-konung på Irland, där han genom en försonlig politik och underhandlingar med Parnell sökte återställa lugnet. Oordningarna tilltogo emellertid, och H. afgick i jan. 1886, kort innan hela ministären störtades. H. var en kunnig arkeolog och utgaf bl. a. en öfv. af Odyssées 12 första böcker (1886). Hans Essays, addresses and translations ha postumt utgifvits (3 bd, 1896). Såväl hans sydafrikanska som hans irländska politik utmärktes af framtidstankar, hvilka det dock öfversteg hans förmåga att genomföra. 1—3, 6—8. V. S—g. 4. S—e. 5. R—n B. Herbert [hə̄'bət], John Rogers, engelsk målare, f. 1810, d. 1890, inskrefs 1826 vid akademien i London, var först porträttmålare, försökte sig på romantiska scener ur Byrons "Don Juan" och Shaksperes "Othello", målade i prerafaeliternas maner, men vände sig därjämte till religiösa ämnen, sedan han i Venezia öfvergått till katolicismen. Under 1840-talet utförde han en mängd bilder, bland hvilka Thomas Morus och hans dotter vid fyra munkars afrättning (1844, nationalgalleriet i London). För nya parlamentshuset utförde han scener ur Shakspere och fresker med ämnen ur gamla testamentet. Han målade sedan mest religiösa ämnen. C. R. N.* Herbertshöhe, residensort för guvernören öfver tyska skyddsområdet Nya Guinea, vid Blanchebay på Neu-Pommern, anlagdt 1890. J. F. N. Herbert sound [hə̄'bət sa͡u'nd]. Se Sydney Herbert sound. Herbestus. Se Herbst, J. Herbette [ärbä't], Jules Gabriel, fransk diplomat, f. 1839 i Paris, d. 1901 i samma stad, inträdde 1860 på den diplomatiska banan, blef 1871 sekreterare hos J. Favre vid fredsunderhandlingarna med Tyskland samt deltog 1876 i Donaukommissionens och 1878 i Berlinkongressens arbeten. Han var jan.—okt. 1880 direktör i utrikesministeriet under Freycinet, jan. 1882—febr. 1883 och i april 1885 kabinettschef hos denne i samma ministerium. 1886--96 var han ambassadör i Berlin. En officiell rapport af H. är tryckt under titeln Les conditions du travail en Allemagne (1890). Herbipolis, nylatinskt namn för Würzburg. Herbivora (nlat., af lat. herba, ört, och vorare, sluka), växtätare, gräsätande djur. Herborist (af fr. herboriste), örthandlare, apotekare. Herborn, stad i preussiska reg -omr. Wiesbaden, prov. Hessen-Nassau, vid floden Dill och foten af Westerwald, med ett gammalt slott och ett teologiskt seminarium, som 1654—1817 hade rangen af universitet. 3,453 inv. (1900). Tillverkning af skolmöbler, maskiner m. m. Järnverk. Realskola. (J. F. N.) Herbort von Fritslâr [-få'n-], bördig från Hessen, skref omkr. 1210 hjältedikten Trojanska kriget (Liet von Troye, utg. 1837) efter en fransk eller en äldre latinsk bearbetning. Kj—t. Herbst (latiniseradt Herbestus), Johannes, katolsk präst från Polen, var redan under hertig Johans fängelsetid hofpredikant hos hans gemål Katarina Jagellonica, fortfor med denna tjänst äfven efter tronskiftet 1568 och synes ha spelat en viss roll vid de första försöken till närmande mellan det svenska konungaparet och ledarna för den katolska reaktionen. Han uppträdde, sedan Laurentius Petris kyrkoordning antagits, med en eller ett par stridsskrifter rörande nattvardens firande, det sanna prästerskapet m. m., som numera anses vara förlorade. Ärkebiskopen svarade med motskrifter, af hvilka en, "De consecratione sacramenti", af Abraham Angermannus, trycktes (1588). För öfrigt öfverdref den svenska samtiden H:s betydelse och tillskref honom sålunda, ehuru utan skäl, andel i liturgiens affattande och utgifvande. I slutet af 1570-talet lämnade H. Sverige; hans senare öden äro ej kända. Ehd. Herbst, A. E., bildhuggarinna. Se Vogt, A. E. Herbst, Kristian Fredrik, dansk arkeolog och numismatiker, f. 7 apr. 1818, blef 1837 student, 1843 assistent vid förevisningen af nordiska fornsaker, 1848 arkivarie vid antikvarisk-topografiska arkivet och 1849 dessutom sekreterare vid Oldnordiske museum, 1866 inspektor såväl för detta som för myntsamlingen och 1887 direktör för samlingen i Rosenborg och Frederiksborgsmuseet samt 1890 äfven för myntsamlingen. Då han 1898 tog afsked, fick han titeln konferensråd. H. visade stor ifver för samlingarnas ökande och mycken insikt vid deras ordnande samt medverkade vid flera viktiga