utgräfningar. 1851 utarbetade han en beskrifning af Devegges myntsamling och 1855 berättelsen om utgräfningen af konungagrafvarna i Ringsted. 1889 blef han led. af Vitt. hist. o. ant. akad. E. Ebg. Herbst, Eduard, österrikisk jurist och statsman, f. 1820, d. 1892, blef professor i rättsfilosofi och straffrätt 1847 i Lemberg och 1858 i Prag, var 1861—85 på bömiska landtdagen och österrikiska riksdagen ledare af tyska partiet och 1867—70 justitieminister. Han genomdref som sådan bl. a. upphäfvande af häktning för gäld och införande af jury i tryckfrihetsmål. Hans förnämsta juridiska verk är Handbuch des allgemeinen österreichischen strafrechts (2 bd, 1855; 7:e uppl. 1882—84). (N. S—g.) Hercegovina [herʃe-], ty. Herzegovina ("hertigdöme"), turk. Hersek, ett med Bosnien förenadt, sedan 1908 till österrikisk-ungerska monarkien hörande område i nordvästra delen af Balkanhalfön, utgör en krets, Mostar, med en areal af 9,119 kvkm. 219,511 inv. (1895), 24 på 1 kvkm. H. begränsas i n. och ö. af Bosnien, i s. af Montenegro och i v. af Dalmatien samt berör Adriatiska hafvet endast med ett par smala sträckor vid Bocche di Cattaro och nordligare vid Neum. Landet är fylldt af Dinariska alperna och sänker sig terrassformigt ned mot Adriatiska hafvet. Det är liksom Bosnien och Dalmatien genomdraget af en mängd parallellkedjor (planina), mellan hvilka ligga dalar, ofta af polje-typ (se Polje). Många af dessa poljer äro sumpiga, såsom den stora Mostarsko Blato (v. om Mostar) och bilda om våren sjöar, andra vattnas af strömmar, som försvinna i bergshålor och bana sig underjordiskt lopp till hafvet eller till Narenta. De högsta bergen ligga i landets nordöstra del, där Prenj planina når 2,102 m. och Maglić (på gränsen till Montenegro) 2,390 m. Detta högland utgör en fortsättning af den västbosniska karstplatån, ehuru denna här förlorar sin karaktär därigenom, att Narenta och dess bifloder skära sig djupt ned i kalken och dela platån i mindre kalkstockar. Så uppstår en rad kalkplatåer. Som kalken är underlagrad af hårdare skiffer, hvilken ofta går fram i dagern, är vattentillgången bättre än i de öfriga dinariska länderna, och platåerna äro i sina lägre delar täckta af täta skogar och grönskande gräsmattor. Längre västerut åter, där karstplatån är mera sammanhängande, har landet på vida sträckor utseendet af en kal, skogfattig stenöken. H:s hufvudflod är Narenta med många tillflöden till Adriatiska hafvet; dit flyter ock den sydligare Trebinjčica. Klimatet är kallt om vintern och tryckande hett om sommaren (ända till 38° i skuggan). I dalarna, såsom vid Narenta, liknar floran Dalmatiens och södra Italiens. Brunkol förekomma rikligt i Narenta-dalen, asfalt vid dalmatiska gränsen och mineralkällor vid Ljubuska. Ehuru åkerlandet är jämförelsevis litet, producerar H., utom spannmål af olika slag, utmärkt vin och tobak. Af husdjur äro får och getter de vanligaste, medan häst- och nötkreatursafveln är mindre utvecklad. På vildt är landet ovanligt rikt. — Af invånarna voro 1895 muhammedaner 56,135 (25,5 proc.), mest i städerna, grekiska katoliker 74,889 (hufvudsakligen ö. om öfre Narenta) och romerska katoliker 88,188 (v. om Narenta). Folkbildningen står lågt; 90 proc. af folket kunna icke läsa. Till nationaliteten äro de allra fleste invånarna slaver (serbokroater); äfven muhammedanerna äro till islam omvända slaver. Det serbokroatiska språket talas renast i H. Hufvudstad är Mostar (se d. o.), vid Narenta och landets enda järnvägslinje, Sarajevo—Mostar—Metković—Trebinje. — H., som i forntiden var en del af den romerska prov. Dalmatia, framträder i 9:e årh. som ett eget område under namnet Hum l. Zahumlje och blef då ockuperadt af de invandrande serberna. I 13:e årh. hörde det delvis till Ungern, sedan till Serbien och från 1326 till Bosnien. 1440 förlänades det af kejsar Fredrik III som hertigdöme, under namn af S:t Sava, till släkten Hranič, och från denna tid började det kallas "hertigdömet" (Hercegovina). 1463 blef det skattskyldigt under turkarna och 1483 fullständigt underkufvadt och under namnet Hersek som ett sandschak förenadt med vilajetet Bosnien. 1832 gafs H. af sultan Mahmud som ett själfständigt vesirdöme åt Ali aga af Stolac, men förenades 1865 åter med Bosnien. Till följd af den tryckande och godtyckliga beskattningen gjorde den kristna befolkningen i juli 1875 uppror, hvilket understöddes af Montenegro, snart spred sig till Bosnien och ej kunde af turkarna betvingas. Genom fördraget i Berlin (1878) anförtroddes förvaltningen af Bosnien och H. åt Österrike, sedan de två sydöstliga områdena Nikšić och Piva skilts från H. och lagts till Montenegro. 31 juli 1878 ryckte österrikisk-ungerska trupper öfver gränsen, men möttes af ett fanatiskt motstånd från den muhammedanska befolkningens sida. Sedan de emellertid lyckats intaga Mostar (4 aug.) och bergfästet Klobuk (25 sept.), var annekteringen verkställd. Provinsens styrelse lydde sedan under en militärguvernör i Sarajevo. Då i H. 1881 den allmänna värnplikten infördes, utbröt ett uppror, som 1882 kufvades med vapenmakt. Genom proklamation af 5 okt. 1908 upphäfde kejsar Frans Josef Berlintraktatens bestämmelser och förklarade sig för Bosniens och H:s suverän samt införde den österrikiska successionsordningen, hvarjämte åt de bägge länderna tillerkändes medborgerliga rättigheter i full omfattning. Se f. ö. Bosnien (äfven i suppl.). J. F. N. Hercles. Se Herakles. Herculaneum, i forntiden en stad mellan Neapolis och Pompeji, hvilken jämte några andra kampaniska städer begrofs vid ett vulkaniskt utbrott af Vesuvius på sensommaren 79. Osker, en italisk folkstam, bebodde ursprungligen staden. Efter samnitkrigens slut delade staden det öfriga Kampaniens öde och kom under Rom, med hvars välde den efter ett affall, hvartill det nationella partiet under bundsförvantkrigen 90—88 f. Kr. låtit förleda sig, blef införlifvad som ett romerskt municipium. 63 e. Kr. förstördes den till stor del genom en jordbäfning. Restaurationsarbetet var just i gång, när 79 års utbrott inträffade. Enligt Sisenna, en romersk annalist, låg staden på en hög kulle mellan två floder; den enda gata, som f. n. ligger i dagen, synes genom sin branta sluttning bekräfta detta. Det djupa lager af pimsten och aska, som Vesuvius utslungat, har öfver staden uppkastat en på sina ställen 30 m. hög grafkulle, och lavaströmmar ha utfyllt floddalarna, så att traktens utseende förändrats. I början af 1700-talet (uppgifterna om de första fynden variera mellan 1709 och 1711) påträffades vid en grundgräfning antika konstverk, som föranledde vidare gräfningar. De första