gräfningarna med större omfattning egde rum 1738 på order af Karl III. Med flera afbrott utgräfdes därefter åtskilliga offentliga och enskilda byggnader, hvilka dock, sedan de plundrats på sina dyrbarheter, åter igenfylldes med gruset från närmaste byggnad. Efter Pompejis nyupptäckande upphörde gräfningarna i H. Under 19:e årh. ha emellertid nya gräfningar företagits, hufvudsakligen under perioden 1869—76, då en del af en badhusbyggnad lades i dagen. De svårigheter, som äro förbundna med gräfningarna i H. göra emellertid troligt, att staden länge torde få vänta på sin återuppståndelse. En stor del af den antika staden ligger nämligen under det nuvarande Resinas hus, och gräfningarna torde därför ej vara utan fara för denna stads invånare. Redan vid första blicken på gräfningarna i H. märker man stor skillnad mellan denna stad och det samtidigt begrafna Pompeji. Den omständigheten, att man i H. sällan påträffar handelsbodar utmed gatan, visar tydligen, att denna stad ej varit platsen för ett så rörligt handelslif som Pompeji. H:s betydelse har väl hufvudsakligast berott på dess vackra och sunda läge, som gjorde, att en mängd rika främlingar slog sig ned i närheten och byggde sig villor. Utgräfningen af en bland dessa har lämnat oss en så ymnig skörd af konstverk, att det neapolitanska museets härliga samling af antika bronsstatyer nästan uteslutande hämtats från denna s. k. casa de' papiri l. casa di Aristide. Detta namn härrör från ett där 1752 gjordt fynd af ett helt antikt bibliotek. Omkr. 1,800 bokrullar ha bevarats, och med otrolig möda är omkr. en tredjedel dechiffrerad och utgifven i de s. k. "Volumina Herculanensia". De innehålla skrifter af filosoferna Epikuros, Filodemos, Krysippos m. fl. Bland de äldre utgräfda byggnaderna är endast teatern tillgänglig. Orkestrans golf ligger 24 m. under nuvarande jordytan. Teatern är efter antika begrepp liten och beräknas ha rymt endast omkr. 3,000 åskådare. Utom teatern är basilikan en af de betydligaste byggnader, som blifvit utgräfda i äldre tider. Där anträffades två berömda ryttarstatyer i marmor af M. Nonius Balbus, far och son (dessa förvaras nu i det neapolitanska museet). De nyare gräfningarna, som till en del bestått i förnyadt upptagande af redan förut genomgräfda byggnader, ha lagt i dagen bl. a. det rikt smyckade s. k. Argos' hus, märkvärdigt genom en vid första uppgräfningen tämligen oskadad öfvervåning. Under de senare åren har intresset för H. åter blifvit upplifvadt genom ett storartadt projekt af professor Ch. Waldstein i Cambridge, som vill till gemensamma ansträngningar för en fullständig utgräfning af H. förena krafter ur alla civiliserade nationer. Då hufvudsvårigheten är den ekonomiska — en expropriation af väsentliga delar af staden Resina samt vissa partier af Portici blefve nödvändig —, har han tänkt sig, att statsanslag skulle begäras af alla de större staterna samt kommittéer bildas i olika länder för åstadkommande af enskilda bidrag. Planen har tillsvidare strandat på italienska statens afvisande hållning. Emellertid lider det intet tvifvel, att H., om det fullständigt kunde utgräfvas, skulle gifva långt rikare utbyte än Pompeji, ty sistnämnda stad, som har ett öppet och tillgängligt läge, ett godt stycke från Vesuvius, på en hög ås, och som aldrig nåddes af lavaströmmarna, utan endast öfverhöljdes af stoftmassor och pimsten, blef redan i forntiden ganska grundligt utplundrad, medan H., som ligger på sluttningen af Vesuvius, blef så djupt och grundligt begrafdt, att några räddnings- och eftergräfningar i forntiden icke kunnat förekomma. Alla de sofvande skatterna i H. ligga därför väl bevarade i den stelnade, af nya städer betäckta massans djupa graf. Litt.: Livius 8, 25, Sisenna, IV, fragm. 53 ed. Peter, "Le antichità di Ercolano" (8 bd, 1757--92), M. Ruggiero, "Storia degli scavi di Ercolano" (1886). Se vidare Pompeji. R—g. (J. Bgn.) <img l>

Herculano de Carvalho e Araujo [erkolanå... karvaljå e araochå], Alexandro, portugisisk skald och häfdatecknare, f. 1810, d. 1877, invecklades i de politiska striderna och måste söka sin tillflykt till England och Frankrike, där han studerade i synnerhet de moderna språken och deras litteratur. Han återvände så till Portugal och deltog i striden mot dom Miguel; därpå utgaf han 1837—43 litteraturbladet "Panorama", där han vid sidan af Almeida-Garrett införde nyromantiken i dess nationella form. Ett ofantligt uppseende väckte hans A voz do propheta (1836, Profetens röst), politisk-religiösa dikter i Lamennais' stil, hvilka andas en innerlig kärlek till det af revolutionen då upprörda fäderneslandet, men som i dystra färger måla dess framtid. Sedan följde A harpa do crente (1838, Den troendes harpa), en samling sånger, hvilka föra tanken på Lamartine, Chateaubriand och Klopstock. Han skref äfven förtjänstfulla romaner (Eurico, o presbytero, O monge de Cister, O bobo, sammanförda under titeln O Monasticon, 1844—48), hvilka ha något af Walter Scotts historiska anda och Victor Hugos fantasifulla romantik. Sitt största rykte vann H. som historisk skriftställare. I sin Historia da Portugal (1845—52), hvilken — liksom Da origem e estabelecimento da inquisição (1854—59) — utmärker sig för tankedjup, lärdom, varm fosterlandskärlek och ett fulländadt framställningssätt, visar han sig vara fri från den i Portugal förut härskande naiva och okritiska historiska uppfattningen. H. valdes flera gånger till folkrepresentant. En tid tjänstgjorde han som k. bibliotekarie. Som medlem af portug. vet. akad. ledde H. utgifningen af "Portugaliæ monumenta historica". Samlade föreligga H:s verk i Poesias (1850, många uppl.), Estudos sobre o casamento civil (1866), Questões publicas (1873), Estudos historicos (1876) och Opusculos (8 bd, 1873—1901). Se De Serpa Pimentel, "H. e o seu tempo" (1881) och C. Cordeiro, "A. H." (1894). Herculanum. oriktig form för Herculaneum. Hercules. Se Herakles och Herkules. Herculina, astron., en af småplaneterna. Hercyk [he'rtsik], Grigorij Pavlovitj. Se Gertsik. Hercynia, astron., en af småplaneterna.