Hercyniska bergssystemet. Se Hercyniska skogen. Hercyniska skogen (lat. Hercynia silva, Hercynius saltus), en hos flera klassiska författare förekommande benämning på hela det sammanhängande skogsområdet i mellersta Tyskland, n. om Donau, från Rhen till Karpaterna. Senare författare öfverflyttade namnet till än den ena, än den andra af dess olika delar. Nyare tyska geografer och geologer ha upptagit det och förstå med det Hercyniska bergssystemet alla berg och höjdsträckningar mellan Ibbenbühren i Westfalen och österrikisk-märiska låglandet vid Donau. Herczeg [hä'rtsäg], Ferencz (urspr. Franz Herzog), ungersk författare, f. 22 sept. 1863 i Versecz, började sin författarbana med dikter på tyska språket (1886), men öfvergick sedermera till ungerska och är nu en af Ungerns populäraste författare, känd som underhållande berättare och rutinerad dramatiker. Bland hans många skrifter må nämnas A Gyurkovics leányok (1893, äfven dramatiserad; "Flickorna Gyurkovics", 1903), A Gyurkovics fiuk (1895; "Gyurkovicsarna", 1901), Szabolcs házassága (Szabolcs' äktenskap, 1896), skådespelen A dolovai nábob leánya (Dolova-nabobens dotter), Ocskay brigadéros (Brigadchefen O.) m. fl. K. B. W. Herdabref, en biskops rundskrifvelse till hans stifts präster. I vår kyrka utfärdar enligt gammal sed hvarje nytillträdande biskop ett dylikt bref samma dag han tager säte och stämma i sitt stifts domkapitel. I detta bref utvecklar han vanligen sin uppfattning i de viktigaste kyrkliga tidsfrågorna samt meddelar stiftets präster de råd och anvisningar, hvartill i sammanhang därmed anledning gifves. Någon gång, ehuru mera sällan, har förekommit, att en svensk biskop äfven sedermera under sin tjänstetid hänvändt sig till prästerna med ett herdabref. — De katolske biskoparna ha ofta genom herdabrefven råkat i strid med den världsliga makten. Om de påfliga herdabrefven se Encyklika. J. T. B. Herdaminne, en samling personalhistoriska uppgifter rörande prästerskap, domkapitel, lärarstat o. s. v. från äldre till nyare tid på ett visst kyrkligt område (t. ex. ett stift). Några herdaminnen innehålla därjämte topografiska och statistiska uppgifter om de särskilda pastoraten samt beskrifningar öfver kyrkor och dessas märkvärdigheter. Som en direkt föregångare till herdaminnena kan A. O. Rhyzelius' "Episcoposcopia sviogothica" (1752) anses. Herdaminnen äro utgifna för Uppsala ärkestift af J. E. Fant och A. T. Låstbom (1842—45), med "ny följd" (2 dlr) af L. Nyström (1893), för Linköpings stift af J. I. Håhl (1846—47), för Skara stift af J. V. Warholm (1871—74), med "ny följd" (1871—1903) af R. Hjorth (1904), för Strängnäs stift af N. Aurelius (1785), J. E. Follén (1817) och K. A. Hagström (1897—1901), för Västerås stift af J. F. Muncktell (1843—46) och P. A. Ljungberg (1880—81), för Lunds stift af C. Cavallin (1854—58), för Göteborgs stift af S. P. och J. G. Bexell (1835) samt af S. Pettersson och A. R. Litzén (1872), äfvensom af C. V. Skarstedt (1878—85). Kalmar stifts herdaminne är utgifvet af N. I. Löfgren och A. Ahlqvist (1836—41), med fortsättning af P. Sjöbring (1885), Karlstads stifts af J. Hammarin (1846—49), Härnösands stifts af J. F. Biberg (1876) samt för sistnämnda stifts lappmarksförsamlingar af I. Grape (1853), Visby stifts af O. V. Lemke (1868; med suppl. 1892). För Åbo stift finnes herdaminne utgifvet af C. H. Strandberg (1832—34), för tiden 1554—1640, dessutom af K. G. Leinberg, samt för forna Viborgs och nuv. Borgå stift af M. Akiander (1868—69). "Det odelade finska biskopsstiftets herdaminne" utgafs 1894 af K. G. Leinberg. Växjö stift saknar ännu särskildt herdaminne (en kortfattad personalhistoria öfver detta stifts prästerskap ingår i P. Wieselgrens "Ny Smålands beskrifning", 1844—45, med bihang 1847; 1902 meddelades i "Smålandsposten" af N. Sellergren "Anteckningar i alfabetisk ordning om Wexiö stifts präster från äldsta tid t. o. m. 1875", och ett herdaminne lär sedan 1905 vara under utarbetning). Till herdaminnena höra äfven A. Westéns "Svenska kongl. hofclereciets historia" (1799—1814; fortsatt af C. E. Wenström, 1850) och A. J. Sjögrens "Anteckningar om församlingarna i Kemi lappmark" (1828). Stockholms stads herdaminne är sedan flera år under utarbetande af A. Hildebrand. — Herdaminnenas fortsättningar utgöras af de s. k. stiftsmatriklarna (se d. o.). R. G. Herdaspel. Se Herdedrama. Herdedikt. Se Idyll. Herdedrama (Herdaspel), dramatiska stycken af en enkel, landtlig karaktär, i hvilka de uppträdande föreställa personer tillhörande allmogen, vanligen herdar eller herdinnor. Antiken kände icke herdedramat. Den franska medeltiden eger ett dylikt drama af en verkligt landtlig och naiv karaktär, Le jeu de Robin et Marion af Adam de la Halle. Herdedramat är emellertid en skapelse af renässansen och har troligen utvecklat sig ur den antika eklogen. Ett herdedrama är i viss mening redan Polizianos Orfeo (1472). De förnämsta herdedramerna äro Tassos Aminta (1573) och Guarinis Il pastor fido (tryckt 1590). Det är icke verkliga herdar, som uppträda i dessa dramer, utan förklädda hofmän, som tolka sin raffinerade kärlekslåga, hvilken lånar sin form från tidens sonettpoesi. Herdedramat idkades äfven något i Frankrike, men hela genren utdog redan i början af 1600-talet, sedan operan i viss mån öfvertagit dess roll. J. M. Herden, en förr som kanonisk betraktad skrift. Se Hermas. Herden från Ettrick. Se Hogg, J. Herdepungar, bot. Se Capsella. Herder, Johann Gottfried von, en af Tysklands inflytelserikaste tänkare och författare, f. 25 aug. 1744 i Mohrungen, Ostpreussen, d. 18 dec. 1803 i Weimar, var son till en skollärare och organist, erhöll god uppfostran och bestämdes från början för prästkallet, men togs om hand af en diakon i Mohrungen, hvilken höll honom till hårdt och olämpligt arbete, så att det för H. var en räddning ur svåra och tryckande förhållanden, då en rysk kirurg 1762 förde honom med sig till Königsberg för att låta honom studera kirurgi. Därtill visade han sig likväl för nervsvag, inskref sig i stället vid universitetet som teologie studerande och fick samtidigt anställning som lärare vid Collegium