<img l>

fridericianum. Han mottog under denna tid starka intryck af Kant och J. G. Hamann (se d. o.) samt, bokledes, af J. J. Rousseau. Hösten 1764 kallades han till Riga som lärare vid domkyrkoskolan och vardt senare äfven pastorsadjunkt. Under jämförelsevis gynnsamma yttre förhållanden började H. alltså sitt författarskap med Fragmente über die neuere deutsche literatur (1766—67), Über Thomas Abbts schriften und Kritische wälder (1769). Reslust, önskan att utbilda sig för en vidsträcktare verksamhet och vissa personliga obehag i Riga förmådde H. att redan 1769 begära sitt afsked. Han for sjöledes till Nantes och vidare till Paris, anställdes 1770 som ressällskap åt arfprinsen af Eutin, men lämnade sin syssla redan s. å., då han låg ögonsjuk i Strassburg. Där uppsöktes han af den unge Goethe, som af H. erhöll afgörande impulser för sin utveckling (jfr Goethe, sp. 1411). 1771 tillträdde han platsen som hufvudpredikant och konsistorialråd i den lilla lippeska residensstaden Bückeburg, där han äktade den ädla och begåfvade Marie Karoline Flachsland. Genom en rad af betydelsefulla arbeten, af hvilka de viktigaste äro Über den ursprung der sprache (1772), uppsatser öfver Ossian och Shakspere (1773) i den af H. och Goethe utgifna "Von deutscher art und kunst" (nytryck 1893), Ursachen des gesunkenen geschmacks bei den verschiedenen völkern, da er geblühet (1775), recensioner i "Allgemeine deutsche bibliothek" och "Frankfurter gelehrte anzeigen" och en del teologiska afhandlingar, väckte H. under denna tid mycken uppmärksamhet, erhöll många fiender bland upplysningsfilosofiens och den franska smakens anhängare, men hänförda vänner bland den ungdom, som just i hans verk fann en stor del af de teoretiska grundvalarna för sin tyskt nationella och individualistiskt natursvärmande vitterhet, hvars slagord voro: natur! hjärta! geni!, den s. k. Sturm-und-drang. Genom Goethes initiativ kallades H. 1776 från det tämligen oangenäma Bückeburg till Weimar som generalsuperintendent, medlem af öfverkonsistoriet och förste predikant vid stadskyrkan. I Weimar uppstodo snart misshälligheter mellan H., hvars melankoliska och lättretliga sinne nästan allestädes förde honom i personliga förvecklingar, och hofvet, som han ansåg sakna alla kyrkliga och skolintressen. Äfven förhållandet mellan Goethe och H. grumlades snart. Icke dess mindre vardt H:s alstring både rik och betydande, Vom erkennen und empfinden der menschlichen seele (1778), Plastik (s. å.), Lieder der liebe (s. å.) och den länge förberedda samlingen af för olika länder och folk karakteristisk poesi, Volkslieder (1778—79; senare kallad "Stimmen der völker in liedern"; jfr Folkvisor, sp. 799). 1780-talet betecknar höjdpunkten af H:s författarskap genom bl. a. arbetena Briefe, das studium der theologie betreffend (4 dlr, 1780—81), Vom geiste der ebräischen poesie (2 dlr, 1782—83, ofullb.), en banbrytande skildring af gamla testamentets böcker ur litteraturhistorisk synpunkt (jfr Bibelkritik, sp. 234) och Ideen zur philosophie der geschichte der menschheit (4 bd, 1784—91; sv. öfv. 1814—15), hvilket sistnämnda innehöll sammanfattningen af hans åsikter om människosläktets historia, alltifrån dess kosmiska och geografiska betingelser, de olika folkens organisation och utveckling, hän till en framställning af språkets och poesiens, religionens, vetenskapens och konstens syften och historia samt människornas mål, den i stegrad bildning och själsadel bestående humanitet, hvilken H. fann mänsklighetens utvecklingshistoria visa. Samtidigt gaf han i 6 dlr Zerstreute blätter (1785—97) ett urval af sina afhandlingar, dikter och öfversättningar. Efter en betydelsefull resa till Italien 1788—89 återupptog H. sin litterära verksamhet i Weimar med sjukligare och dystrare sinne än någonsin, delvis beroende på försämrade ekonomiska förhållanden och i samband därmed stående misshälligheter mellan honom och Goethe, hvars vänskap med Schiller han var svartsjuk på. Redan Briefe zur beförderung der humanität (1793—97) visa i sina senare delar, att H. mist det innerliga sambandet med de båda klassikerna och af småsint groll ej beaktade den nya litteraturens växt och värden. Kants filosofi angrep han i Metakritik zur kritik der reinen vernunft (2 dlr, 1799), Kants estetik i Kalligone (1800), och i Adrastea (6 dlr, 1801—03) stred han svagt och ensidigt mot Schiller och Goethe. Utnämningen till president i öfverkonsistoriet 1801 och ett af bajerske kurfursten 1802 erhållet adelsdiplom voro de sista utmärkelser han mottog före sin af gammal lefversjukdom förorsakade död. H:s grafvård finns i stadskyrkan i Weimar; på torget utanför restes 1850 hans staty. Trots sitt i viss mån oharmoniska temperament, och det delvis icke slutgiltigt klargjorda i sitt tänkande hade H. ett kolossalt inflytande på sin tids bildning och periodens tyska litteratur. Själf egde han ej konstnärlig skaparkraft, och hans diktverk (sångspelet Brutus; Paramythien, en samling allegoriska prosadikter med grekiska sagomotiv; dramerna Ariadne libera, Der entfesselte Prometheus; "Den befriade Prometheus", 1856; Æon und Æonius och Admetus' haus; epigram; kristliga Legenden m. m.) äro endast sällan lefvande. Däremot hade han en sällsynt öfversättargåfva, och hans känsliga omdiktningar på tyska af de mest skilda länders folkvisor, af den spansk-franska "Cid" (postum 1805; sv. öfv. af Oskar Fredrik, 1859) ha haft den största betydelse för utvidgandet till en världslitteratur af den tyska poesien. Han framhöll originaliteten som hufvudsak, betonade det folkegnas, det ursprungligas, det individuellas grundläggande betydelse, ref ner den skiljevägg, som kulturell och litterär konvention upprest mellan de bildade och folkdikten, och återförde därigenom friskhet och nationalitet i diktningen. Hans "genetiska" metod kompletterade Lessings "kritiska". Alltid tänkare och skald på en gång i sina arbeten, var han eggande, väckande, men aldrig uttömmande; på det estetiska, teologiska, historiska och filosofiska området var han såningsmannen, som gaf tusen impulser både åt fackvetenskapliga forskare och åt hela betraktelsesättet. Hans eget etiska patos, som