slutligen kom honom att se lärodikten som det högsta, hans själfulla vältalighet som predikant och essayist, hans kombinatoriska fantasi och vidsträckta kunskaper gjorde honom till vägvisare och banbrytare. På svensk litteratur hade H. såväl medelbart som omedelbart ett icke oväsentligt inflytande från och med Thorild (med hvilken han sympatiserade och stod i förbindelse under Thorilds sista år) och nyromantikerna. H:s Sämtliche werke utkommo i 45 bd 1805—20, i 60 bd 1827—30 och, bäst, i 32 bd 1877—99 (utg. af B. Suphan); urval, 1884—1901, 1903 och 1908. H:s brefväxling är utgifven i tillsammans 10 bd 1856—89. Biografiskt förtjäna nämnas hans änkas "Erinnerungen" (1820; 2:a uppl. i 3 bd, 1830), hans sons, Emil Gottfried von H:s, "H:s lebensbild" (3 bd, 1846—47) och R. Haym, "H." (2 bd, 1880—85), hufvudverket, samt smärre arbeten af Kühnemann (1893 och 1894), Bloch (1896), Grundmann (1900), Wiegand (1903), Bürkner (s. å.), och Walzel, "Deutsche romantik" (1909). R—n B. Herderit Haidinger, miner., rombiskt fluofosfat af beryllium och kalcium, funnet vid Ehrenfriedersdorf i Sachsen, Mursinsk och Minsk i Sibirien m. fl. st. A. Hng. Herderomanen, en art berättande prosadikt, som skildrar landtlifvet med dess enkla och okonstlade seder vare sig efter naturen eller efter en konventionell uppfattning af det. Den äldsta herderomanen är greken Longos' skildring af Dafnes kärlek till Chloë i Poimenika (vanl. kallad Pastoralia; 2:a—5:e årh. e. Kr.). Under renässansen återuppstod genren och odlades flitigt särskildt i de romanska länderna. De äldsta moderna herderomanerna äro Boccaccios Ameto (tr. 1480) och Sannazaros (1458—1530) Arcadia, som dock närmast är en samling dikter med sammanhållande ram på prosa. Under Sannazaros påverkan skref portugisen Montemayor 1542 på spanska romanen Diana enamorada och sir Philip Sidney Arcadia (tr. 1590). Den berömdaste af alla herderomaner är fransmannen Honoré d'Urfés Astrée (5 dlr, 1610—27), där kärleken mellan herden Celadon och herdinnan Astrée skildras. D'Urfés roman visar tydlig påverkan från italienska herdedramat (Tasso, Guarini). Boken väckte ett oerhördt uppseende öfverallt i Europa. I Tyskland bildade man verkliga akademier för herdelifvet och tog namn efter hjältarna i d'Urfés roman. I Sverige finnes äfven ett slags efterbildning af denna roman: Hjärnes Stratonice (1665). Kärleken i alla dessa renässansens herderomaner framställes på ett mycket raffineradt sätt i anslutning till tidens platoniserande sonettpoesi. Herderomanen har bidragit till att höja uppfattningen af kärleken och förfina sederna, men den urartade lätt till onatur och hade utspelat sin egentliga roll vid midten af 1600-talet. Dock fortlefde genren i viss mån ännu under 1700-talet (Florian), och Bernardin de Saint-Pierres berömda Paul et Virginie (1784) är en modern herderoman i Longos' stil. J. M. Herdersche verlagshandlung, en 1801 i Meersburg upprättad 1810 till Freiburg i Breisgau flyttad förlagsaffär, hvars grundläggare och förste chef var Bartholomäus Herder (f. 1774, d. 1839), som lämnade den i arf till sina söner Karl Raphael (f. 1816, d. 1865) och Benjamin (f. 1818, d. 1888). Nuv. egare är Hermann Herder, Karl Raphaels son (f. 1864), med Adolf Streber som delegare (sedan 1892). Till en början omfattade förlaget utom teologiska och pedagogiska skrifter framför allt kartverk och illustrationsarbeten. Benjamin Herder utvecklade däremot väsentligen bokförlaget och gaf firmans verksamhet den utprägladt katolska riktning, som den haft sedan dess; att nämna äro bl. a. "Kirchenlexikon" (1847—60, 2:a uppl. 1880—1903), "Herders Konversationslexikon" (1853—57, 3:e uppl. 1902—07) och Görres-gesellschafts publikationer. Utom teologiska, kyrkohistoriska och ungdomsskrifter tillhöra äfven katolska urkundspublikationer förlagets alster, som uppgå till omkr. 200 böcker årligen. Firman har filialer i Karlsruhe, Strassburg, S:t Louis (Minnesota), München och Wien. Se Weiss, "Benjamin Herder" (2 uppl. 1890). Herdinnan i Norden, ofta nyttjad benämning på Hedvig Charlotta Nordenflycht med anledning af hennes poetiska årsskrift "Qvinligt tankespel af en herdinna i Norden" (1744—50). Here. Se Hera. Heredia [ere'dia], stad i republiken Costarica, på högslätten, 10 km. n. v. om San José, vid södra sidan af vulkanen Barba och vid järnvägen till Alajuela. 7,279 inv. (1901). Kaffeodling. (J. F. N.) Heredia. 1. H. y Campuzano [ere'dia i kamputha'nå], José Maria, spansk skald, f. 1803 i Santiago på Cuba, d. 1838 i Toluca i Mexico, var en tid advokat i Matanzas, men invecklades i en konspiration mot spanska styrelsen och landsförvistes på lifstid 1823. H. uppehöll sig i 3 år i Förenta staterna som språklärare och flitig öfversättare från franska och italienska, men beklädde sedan flera höga poster i Mexico, bl. a. som generaldirektör för allmänna undervisningen. Som skald var H. fullblodsromantiker med utpräglad subjektiv läggning; en blandning af tropisk sensualism och drömmande melankoli framträder starkt i hans dikter, som ofta inspirerats af hemlängtan. Största ryktet vann H. genom A Niágara och Teocalí ó templo de Cholula, ett mönster af deskriptiv poesi. Att anteckna äro äfven ett drama på vers, Altreo (1822) och Lecciones de historia universal (1830—31). Litt.: Villemain, "Essai sur le génie de Pindare", och Tannenberg, "Poésie castillane contemporaine" (1889). <img l>

2. Hérédia [eredia'], José Maria de, den föregåendes kusin, fransk skald, f. 1842 på Cuba, d. 1905 på slottet Bourdonné, nära Houdan (depart. Seine-et-Oise), härstammade på fädernet från en rik spansk plantageegare, som kunde leda sina anor upp till en af Mexicos eröfrare; på mödernet hade han normandiskt blod i ådrorna. Han kom tidigt till Frankrike och gjorde där sina studier, om man undantar det år, som han tillbragte vid universitetet i Habana. Den utmärkta gammaldags undervisning i humaniora, som han erhållit som gosse, fullbordades genom en kurs vid École des chartes. Han gjorde bekantskap