med Leconte de Lisle och blef snart dennes älsklingslärjunge. Oberoende, rik, stolt och frihetsälskande, egnade han sitt lif åt skaldekonsten. H. var en af de siste anhängarna af den parnassiska skolan. Han älskade lysande färger, skarpa motsatser, klara linjer och sträfvade öfverallt efter formens mästerskap. Sin vers behandlade han som en guldsmed sina juveler; han slipar ut dem till strålande fasetter och infattar dem i guld och silfver. Hans spanska blod och tropiska fantasi förena sig med en rent klassisk fransk yrkesskicklighet i versens behandling. Han eger icke Leconte de Lisles vidtomfattande filosofiska synpunkter och universella intressen, men han når fullt upp till mästaren i formens behandling. Han skref endast högst litet och nästan uteslutande sonetter, offentliggjorde endast då och då ett fragment eller en sonett. Först 1893, då han var öfver 50 år gammal, publicerade han sin första och enda diktsamling Les trophées (118 sonetter öfver mytologiska, orientaliska, antika och medeltida ämnen m. m., en "Romancero" och en episk dikt, "Les conquérants de l'or", 1894). Senare utgaf han La nonne Alférez, en prosaöfv. från spanskan (1894), Salut à l'empereur (1896), en mästerlig öfversättning af Bernal Diaz del Castillos krönika om Mexicos eröfring, Histoire de la conquête de la Nouvelle-Espagne (1877—87) och en praktuppl. af A. Chéniers "Bucoliques" (1905). Han invaldes 1894 i Franska akademien. Litt.: Lemaître, "Les contemporains", II i "Revue bleue", XXXVI, Brunetière, "Évolution de la poésie lyrique" (1895), Deschamps, "La vie et les livres III" (1898) och en uppsats af Löseth i "Nord. tidskr." 1896. 1. Ad. H—n. 2. J. M. Hereditär (fr. héréditaire), ärftlig, arf-, ärfd. Hereford [he'rifəd]. 1. Grefskap i västra England, på gränsen mot Wales. 2,180 kvkm. 114,125 inv. (1901), 52 inv. på 1 kvkm. H. är till största delen ett bördigt slättland, genomdraget af kullar och smärre skogsbälten. Vattendragen utgöras af Wye, 195 km., berömd för sina natursköna stränder, och dess bifloder Lug och Munnow samt Leominster-kanalen. Af arealen äro 27 proc. åker, 50 proc. ängs- och betesmark, 7 proc. skog. Skogen består mest af ek, hvars bark bildar en viktig handelsartikel. Boskapen är af utmärkt beskaffenhet. (Se Hereford-rasen.) Industrien består nästan uteslutande i beredning af cider, hvilken tillverkning är den största i riket. — 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, fordom gränsfästning mot Wales, är belägen i en fruktbar dal vid Wye och skärningspunkt för flera järnvägslinjer. 21,382 inv. (1901). H. är säte för en biskop och har en märklig katedral (grundlagd 825, restaurerad 1856—62) samt flera betydande barmhärtighetsinrättningar. Liflig handel med humle, spannmål och trä, stor boskaps- och fårmarknad. Skådespelaren Garricks födelseort. (J. F. N.) Hereford-rasen [he'rifəd-], eng. The Hereford breed, nötboskapsras, som förekommer på spridda ställen i England, men hvars ursprungliga hem och hufvudsakliga afvelsområde omfatta grefsk. Hereford med angränsande trakter. Hufvudet, främre delen af ryggen, bröstet, buken, svansspetsen och ofta äfven nedre delen af benen äro hvita, under det att kroppen för öfrigt har en mörkbrun eller kastanjebrun färg. Hornen äro gula eller hvita med eller utan mörka spetsar. I första rummet sättes frambringandet af prima kött, hvarför mjölkafkastningen är obetydlig. Förr användes rasen gärna till dragare, hvartill de numera högt förädlade djuren äro mindre lämpliga. Fullvuxna kor väga 500—650 kg. och gödda tjurar ända till 1,400 kg. Stambok öfver rasen utgafs första gången 1846. H. F. Heremans, Jacob Frans Johan, nederländsk filolog, f. 1825 i Antwerpen, d. 1884 i Gent, blef 1845 lärare i lågtyska vid Athenæum i Gent, där han, tillsammans med Snellaert o. a., 1846 stiftade sällskapet Vlaemsch genootschap. 1854 började han vid Gents universitet föreläsa flamländska språket och utnämndes 1864 till professor. H. åstadkom 1864 införandet af det nederländska stafsättet och uppsatte 1874 den betydande flamska tidskriften "Nederlandsch museum". Bland hans arbeten märkas Nederlandsche dichterhalle (1858—64), Over den invloed van Noord-Nederland op de letterkunde in de zuidelijke provinciën gedurende het tijdperk 1815—30 (1874), Hoffmann van Fallersleben en de nederlandsche letterkunde (s. å.), Nederlandsche spraakleer (1846; 12 uppl.), Nederlandsche metriek (1862 och 1874), Fransch-nederlandsch en nederlandsch-fransch woordenbook (1867—69) och biografier öfver Ledeganck (1847), Rijswick (1850) och historikern David (1868). Herencia [ere'nthia], stad i spanska prov. Ciudad real (Nya Kastilien), vid Giguela, en biflod till Guadiana. 5,953 inv. (1900). Vin- och olivodling. Klädestillverkning. J. F. N. Herennius, namn på en romersk släkt. Bland dess medlemmar må nämnas den, till hvilken skriften Rhetorica ad Herennium är ställd. Denne H. var i det närmaste samtidig med Cicero, hvilken en tid ansågs för skriftens författare. Det har dock blifvit ådagalagdt, att förhållandet icke är sådant. Om författarens namn har tvistats; troligen var Cornificius (se d. o.) den sannskyldige. Huru som helst, synes författaren ha varit en man af stor bildning och rik erfarenhet. Skriften (af 85 f. Kr.) innehåller en fullständig och rätt god framställning af tidens retoriska läror. Språket är dock något ojämnt, hvilket möjligen till en del beror på det skick, hvari texten kommit oss till hända. R. Tdh. Hérens, Val d' [val derã'], ty. Eringertal, en sidodal till Rhônedalen i schweiziska kantonen Valais, genomflytes af Borgne, som utgör afloppet för Glacier de Ferpècle på norra sluttningen af Matterhorn, och vid Hérémence upptager Dixence, som genomflyter Val d'Hérémence. Från Val d'H. kommer man öfver till Zermattdalen genom passet Col d'Hérens (3,480 m.). — Invånarna i dalen (6,785, 1900), delade på nio kommuner, tala franska och äro katoliker. Hufvudort är Vex (957 m. ö. h.) med 955 inv. (1900). J. F. N. Herenthals, köping i belgiska prov. Antwerpen, på Campine-området. 7,925 inv. (1903). Ullspinneri och väfveri, lärarinneseminarium och ett biskopligt collège. J. F. N. Hereró (Ovahereró, Damá,, Damara,, Damra), en till bantunegrerna hörande folkstam i norra delen af Tyska Sydväst-Afrika. Dess medlemmar äro välvuxna med regelbundna anletsdrag. Hudfärgen är mörk, ej svart. Det finns dock så pass många skiftningar, att folket själft har uppdelat sig: i ovatorundo, "de röde", och ovaterandu, "de