svarte". De anses ha invandrat för omkr. 100 år sedan från n. ö. och äro ett utprägladt herdefolk, hvars hela rikedom består i stora hjordar, under det att själfva marken är stammens gemensamma egendom. Deras knapphändiga klädedräkt består hufvudsakligen af hudar och remmar, och såväl dessa som kroppen äro rikligen insmorda med ockra och fett. Kvinnorna bära en egendomlig hufvudprydnad af läderfransar eller strutsäggskal, uppträdda på en stomme (se illustrationssidan Afrikanska kulturföremål, sp. 271—272, bild 2). Spjut, pil och båge samt kastklubba äro deras inhemska vapen, men europeiska gevär bli allt mera vanliga. Gossarna omskäras i 6:e—10:e lefnadsåret. Vid pubertetens inträdande utbrytas de fyra undre framtänderna, och de båda mellersta i öfverkäken rundas genom filning. Äktenskap ingås medelst brudköp. Endast förmögenhetsförhållanden bestämma hustrurnas antal. Bröder lefva ofta i kvinnogemenskap. De olika klanerna eller uandas ha hvar sitt totem (se d. o.). F. ö. märkes i deras religion trädkult i sammanhang med förfäderskult. Deras språk tillhör västra grenen af bantu-språken (se d. o.). Antalet uppskattas till 80,000. För vår kännedom om dem ha vi att tacka den renska missionen, som verkar där sedan 1842. En bland de förste, som utförligare skildrade dem, var svensken K. J. Andersson, som äfven spelade en viss roll i deras historia. — Midt ibland hereroerna bor ett från dem skildt folk, de s. k. bergdamara l. hau-koin, som antages vara en kvarlefva af urbefolkningen i dessa trakter. Fritsch anser dem som ett konglomerat af flera olika stammar. De betjäna sig emellertid af hottentotternas språk, hvilket visar, att de voro i beröring med dem förr än med hereroerna. De äro mindre än dessa. Emedan de äro goda arbetare, har den tyska kolonialregeringen tagit hand om dem, så att de nu ha en jämförelsevis skyddad tillvaro. Deras antal beräknas till 10,000. — Om hererókrigen se Tyska Sydväst-Afrika. Litt.: K. J. Andersson, "Sjön Ngami" (1856), Hahn, "Grundzüge einer grammatik des Herero nebst einem wörterbuch" (1857), "Die Ova-Herero" (1869), Fritsch, "Die eingeborenen Süd-Afrikas" (1872), och Möller, "Resa i Afrika genom Angola, Ovampo och Damaraland" (1899). E. Rld. Heres ex asse, lat., universalarfvinge. Se As. Heresi (lat. hæresis, af grek. hairesis, eg. något valdt, valdt lärosätt, skola, sekt), kätteri. Heretiker (jfr Heresi), kättare, irrlärare. Heretisk (jfr Heresi), irrlärig, kättersk. Herfjotur (isl.), Härfjätter, namn på en valkyrja. Herford [-fårt], kretsstad i preussiska reg.-omr. Minden, prov. Westfalen, i en bördig och väl befolkad trakt vid Aas utlopp i Werre. 28,832 inv. (1905). H. har 6 evangeliska kyrkor, hvaribland den romanska Münsterkyrkan och den gotiska Mariakyrkan, gymnasium, kombinerad landtbruks- och realskola, lärarseminarium, fornsaksmuseum och stort tukthus. Tillverkning af linne- och bomullsvaror, läder, mattor, maskiner, möbler och cigarrer. — H. leder sitt ursprung från ett gammalt benediktinkloster, som flyttades dit 826. Under medeltiden tillhörde staden hanseförbundet. 1631 erhöll det privilegier som fri riksstad, men införlifvades 1647 med Brandenburg. I H. residerade abbedissorna i stiftet H., som sekulariserades 1803. Bland dessa var den märkligaste Elisabet af Pfalz, som för en tid gjorde H. till en fristad för labadisterna (se Elisabet, tyska furstinnor, 6, och Labadie). J. F. N. Herford [hə̄'fəd], Charles Harold, engelsk filolog, f. 1853 i Manchester, var 1887—1901 professor i engelska språket och litteraturen i Aberystwith och har sedan varit professor i engelsk litteratur vid universitetet i Manchester. H. har sysslat framför allt med Shakspere och hans tidehvarf (utgifvit "Eversley"-upplagan 1899, Spensers "Shepherd's calendar" 1895 m m.) och den tyska litteraturen (Literary relations of England and Germany in the XVI:th century, 1886) samt vidare skrifvit The romantic and classical styles (1880), The social history of english drama (1881), The influence of the stoics on the roman empire (1882), The age of Wordsworth (1897), öfversatt Ibsens "Brand" och "Kjærlighedens komedie", deltagit i stiftandet af Goethe society och lämnat kritiker till "Manchester guardian". Hergeir (isl., latiniseradt Herigarius), en höfding i staden Birka och konung Björns rådgifvare, säges ha redan vid Ansgarius' första besök i Sverige (829) antagit kristna läran och sedan hållit stadigt fast vid densamma. Han uppbyggde på sin fädernegård en kristen kyrka, den första i Sverige. Traditionen berättar, att H. genom sina böner till de kristnes gud afvärjt några vikingars tillämnade anfall på Birka, och äfven andra legendariska sägner om honom ha blifvit till eftervärlden bevarade. Th. W.* Hergenröther, Josef, kardinal, kyrkohistoriker, katolsk teolog, f. 1824 i Würzburg, d. 1890, blef 1852 professor i kyrkohistoria och kanonisk rätt vid sin födelsestads universitet. 1868—69 var han i Rom som consultor med anledning af förberedelserna till vatikanska konsiliet. 1879 utnämndes han till kardinal och den heliga stolens arkivarie. Mest bekant blef han genom sitt lifliga försvar för den påfliga ofelbarheten, bl. a. i Anti-Janus (1870). Bland hans kyrkohistoriska och kyrkorättsliga skrifter må nämnas Photius (3 bd, 1867—69) och Handbuch der allgemeinen kirchengeschichte (3 bd, 1876—80; flera uppl.). Af Leo XIII utsedd att, tillika med två andra kardinaler, med lämpliga dokument tillbakavisa "de af sekterna framställda lögnerna om kyrkans historia, i synnerhet om påfvedömet", började H. 1884 utgifva "Regesta Leonis X". G. A—n. Herholdt. 1. Johan Daniel H., dansk läkare, f. 10 juli 1764, d. 18 febr. 1836, tog 1789 kirurgisk examen och blef 1792 divisionskirurg vid flottan (till 1819). Han hade 1787 blifvit amanuens hos läkaren Callisen, vann sedan, fastän ej student, universitetets guldmedalj och började en fruktbar litterär verksamhet, särskildt i fråga om anatomisk-fysiologiska ämnen och nya vetenskapliga metoder (magnetism, vaccination). Många af H:s afhandlingar öfversattes till utländska språk, i synnerhet tyska. 1798 blef han medlem af Videnskabernes selskab, 1802 med. doktor och 1805 prof. vid universitetet samt 1806 stabsmedikus vid flottan, hvarjämte han hade en mycket vidsträckt privatpraktik. H. inlade stora förtjänster om läkarvetenskapens utveckling och verkade dessutom för flera rent praktiska mål. Hans förfarande mot en hysterisk kvinna ("synålsjungfrun" Rachel Hertz), som i åratal inbillade honom, att en mängd synålar, som hon själf stuckit in i skinnet, sväljts af henne och vuxit ut