Bazaine från beskyllningen för förräderi, Nouveau journal d'un officier d'ordonnance: La commune (1889), Journal de la campagne d'Italie (s. å.), Le prince impérial (1890), Les responsabilités de l'année terrible (1891) m. fl. Héristal. Se Herstal. Herjan, nord. myt., härarnas gud, ett af Odens namn. Se Härfader. — Det medeltida okvädinsordet "härjans son", "härjans kärling" innehåller däremot det medellågtyska herge, "sköka". Th. W.* Herjedalen, Herjeådalen. Se Härjedalen. Herjulf. Se Härjulf. Herkeberga, socken. Se Härkeberga. Herkner, Heinrich, nationalekonom, f. 1863 i Böhmen, professor 1892 i folkhushållningslära vid tekniska högskolan i Karlsruhe, 1898—1907 i nationalekonomi och statistik vid universitetet i Zürich och 1907 i nationalekonomi vid tekniska högskolan i Berlin, har utgifvit bl. a. det socialstatistiska arbetet Oberelsässische baumwollindustrie und ihre arbeiter (1897), Die soziale reform als gebot der wirtschaftlichen fortschritte (s. å.), Die bedeutung der arbeitsfreude in theorie und praxis der volkwirtschaft (1905). Hans hufvudarbete är Die arbeiterfrage (1894, 5:e uppl. 1908). Efter en kortfattad, historisk och nutidsskildrande framställning af arbetarfrågans grundval öfvergår förf. till en utförlig redogörelse för de nutida socialpolitiska reformsträfvandena, deras teoretiska underlag samt faktiska och praktiska utveckling. I tredje afdelningen, "sociala teorier och partier", ger han en öfversikt af de socialkonservativa, liberala och socialistiska riktningarnas teorier, ledande män, utveckling och verksamhetsresultat. Särskildt till framställningen af marxismen fogas en ganska utförlig kritik. Själf befinner han sig på den socialreformistiska liberalismens mer progressistiska flygel. Han besitter ett synnerligen klart och intresseväckande framställningssätt, särskildt när det gäller de socialpolitiska spörsmålens praktiska och allmänmänskliga sidor. E. H. T. Herkogami (af grek. herkos, hinder, och gamos, gifte), bot., kallas det hos ett mindre antal fanerogama växters blommor förekommande förhållandet att genom beundransvärda, på olika sätt bildade hinder själfbefruktning mellan pistiller och ståndare inom samma blomma förekommes, under det att på samma gång anordningen är sinnrikt beräknad på ett ofelbart öfverförande af frömjöl från andra likartade blommor till märket å pistillen i en sådan herkogam blomma. Familjerna Asclepiadaceæ och Orchidaceæ ha herkogama blommor, vidare åtskilliga andra växter, såsom Ficus, Salvia, Iris m. fl. Ehuru ståndare och pistiller äro samtidigt befruktningsfärdiga inom samma blomma, ha de dock en sådan plats i blomman, att pollination inom en och samma blomma är alldeles omöjliggjord. Befruktningen mellan olika blommors ståndare och pistiller kan ske endast genom lämpligt stora insekters hjälp (eller genom människors åtgärd hos odlade herkogama växter, t. ex. vaniljen). En mindre sträng herkogami finnes hos Leguminosæ afd. Papilionatæ, Berberis, Centaurea o. s. v. Litt.: S. Axell, "Om anordningarna för de fanerogama växternas befruktning" (1869). Jfr Dikogami och Pollination. O. T. S. (G. L—m.) <img l>

Herkomer [hə̄'kå͡uma], Hubert von, tysk-engelsk målare, f. 26 maj 1849 i Bajern, son till en helgonsnidare. Familjen emigrerade till Nord-Amerika 1851 och kom därifrån till England 1857. H. började sina konststudier i Southampton, fortsatte dem i München och South Kensington, kom 1870 till London, blef illustratör i "The graphic" och väckte uppmärksamhet äfven som målare. Han målade bondelifsgenrer: Efter dagens arbete (en bygata med hvilande eller hemvandrande bondfolk, 1873), Vildttjufvens fängslande, Till västern! (utvandrare på en järnvägsstation). Hans tafla Den sista mönstringen (engelska invalider i sina röda uniformer samlade i kyrkan, 1874) täflade i popularitet med J. E. Millais' målningar af liknande art. Den följdes af en annan kapellinteriör, De gamle i Charterhouse, af framställningen af Magistraten i Landsberg under en session, af flera nya genrer ur bondelifvet i Bajern, af mästerliga akvareller (bland dem Lif, ljus och musik, 1879), af religiösa fantasier, sådana som En rämna i molnen (Jesus och de båda röfvarna på korsen, 1896) och af verklighetsbilder som Lefve drottningen! (invaliderna på sin läktare hylla drottning Viktoria vid hennes jubileum, 1897). Han blef ock en af sin tids främste porträttörer i England. Sensation väckte porträttet af miss Grant ("damen i hvitt", 1885), som senare fick ett motstycke i en svartklädd dam. Bland H:s herrporträtt märkas bilder af Tennyson, Ruskin, Richard Wagner, Stanley, Archibald Forbes, Hans Richter, konstnärens själfporträtt (Uffizigalleriet i Florens), prinsen-regenten Luitpold af Bajern (1896, Nya pinakoteket i München), sir George Goldie (1898), målaren prof. Ende (1901, Berlins nationalgalleri). Energisk teckning och inträngande, skarp individualisering utmärka H:s porträtt. Han målar äfven landskap, är framstående etsare (om hans förfarande, Herkomerotyp, se Elektromonotyp), har utfört vackra emaljmålningar, har ock gjort arkitekturutkast, är kompositör samt skald och författare till tidningsartiklar i sociala frågor. H. blef 1885 professor i Oxford och har utgifvit en del där hållna föreläsningar om etsning Etching and mezzotintengraving (1892). Vid hans slott Lululaund vid Bushey i Hertfordshire har ett helt samhälle växt upp. H:s lärjungar där ha uppgått till ett 150-tal samtidigt. H. blef led. af sv. konstakad. 1897. Jfr monografi af L. Pietsch (1901). G—g N. Herkomerotyp [hə̄'kå͡uməå-]. Se Elektromonotyp. Herkules. 1. Grek. myt. Se Herakles. — 2. Astron., stjärnbild på norra himmeln mellan Lyran och Ophiuchus, till utsträckningen en af de större, innehåller dock nästan endast tämligen ljussvaga stjärnor. Enligt Heis upptar H. 227 för blotta ögat synliga stjärnor eller nebulosor, däraf en stjärna af 2:a storleken. Vårt solsystems rörelse skulle enligt flera bestämningar vara riktad mot denna