stjärnbild. Enligt nyare undersökningar torde denna rörelse dock snarare vara riktad mot den närbelägna Lyran. — 3. En lärodikt af Georg Stiernhielm. 2. B—d. Herkulesarbete, ett arbete, som kräfver öfvermänsklig styrka (jfr Herakles). Herkulesbaden. Se Mehadia. Herkulesbagge, zool. Se Jättebaggar. Herkuleskrut (eng. Hercules powder). Se Dynamit, sp. 1168. Herkules' stoder. Se Gibraltar, sp. 1121. Herkulisk (af lat. Hercules, se Herakles), i formerna påminnande om Herkulesbilder, jättestark. Herlicius. Se Herlitz. Herlighed, da., jur., ett uttryck, som förekommer i äldre lagspråk om vissa rättigheter, som utgjorde föremål för privilegier eller förläning från kronan. Så innefattade t. ex. patronatsrätt "herlighed" öfver kyrkans egendom, dess rätt att uppbära tionde och andra inkomster samt tillgodonjuta öfriga kyrkan tillkommande rättigheter. V. Sgn. Herlin, Lars (Lorens) Vilhelm, målare och litograf, f. 1806 i Skåne, d. 2 nov. 1841 i Stockholm, utbildade sig först under ledning af akademiritmästaren Arvidsson i Lund, begaf sig sedan till Stockholm och lär ha fått någon undervisning af Sparrgren. Hans porträtt i olja och miniatyr äro mindre kända. Däremot var han en af Sveriges yppersta porträttlitografer, framstående såväl genom teckningens kraft och säkerhet som genom uppfattningens skärpa och det tekniska utförandets mjukhet och elegans. Som hans bästa blad kunna anföras bilderna af G. af Wetterstedt, Stedingk, M. Björnstjerna och Nils Månsson i Skumparp. —rn.* Herlin, Friedrich, tysk målare, d. 1499 i Nördlingen, hvarifrån han antages härstamma, stod under inflytande af nederländska mästare, såsom Roger van der Weyden och Hans Memling, och var verksam i Nördlingen, i Ulm och Rothenburg. Hans äldsta arbete äro flyglarna till ett altarskåp i Georgskyrkan i Nördlingen (1462). Andra verk finnas i stadskyrkan i Nördlingen, i Jakobskyrkan i Rothenburg, S:t Georg i Dinkelsbühl och S:t Blasius i Bopfingen. A. L. R. Herlitz (Herlicius), David, tysk almanackförfattare, f. i Zeitz 1557, d. 1636, blef matheseos professor i Greifswald 1585, sedermera stadsfysiker i Stargard och Lybeck. H. är mest känd genom sina almanacker, hvilka under nära två mansåldrar årligen utgåfvos och aftrycktes i Tyskland. Äfven i Sverige spriddes de i närmare ett halft sekel genom öfversättningar, och under flera år hade H. där ingen konkurrent; den ende, som under en längre följd af år vågade täfla med honom, var finnen S. A. Forsius. — H:s almanacker innehålla utom de astronomiska uppgifterna blott de på hans tid brukliga astrologiska förutsägelserna; exempelvis må anföras ur den svenska almanacken 1640 de för juni månad insatta: "Trättachtig tijd. — Prelaters och the andhelige herrars stierna skijner myckit mörk. — Skepare bedh och war försichtig. — Onda tiender til siös". — F. ö. utgaf H. åtskilliga medicinska och astronomiska skrifter. (B—d.) Herlufsholm, dansk skola och uppfostringsanstalt, 2 km. från staden Næstved på Själland, var urspr. ett benediktinkloster, grundlagdt 1135 i Næstved, men omkr. 1200 flyttadt ut i den närliggande skogen och därför kalladt Skovkloster. Efter reformationen förlänades det till f. d. biskop Ove Bilde, och då munkarna aflidit, afyttrades det genom byte 1560 till amiral Herluf Trolle. Som han var barnlös, förordnade han och hans hustru Birgitte Göye 1565, att i Skovkloster, därefter benämndt H., skulle inrättas en lärd skola och uppfostringsanstalt för både adliga och oadliga ynglingar. Denna öppnades 1567 och styres af en af konungen utnämnd "forstander" (till 1731 alltid en medlem af de två stiftarnas ätter), sedan 1888 geheimerådet baron Reedtz-Thott. Skolan står ej under kyrko- och undervisningsministeriet, men för undervisningen gälla samma grunder som för de öfriga "lærde skoler" i Danmark. Lärjungarnas antal är 110 och lärarnas 12. Under det bondegodset till största delen är såldt som ärftligt arrende, hör till H. en hufvudgård med 173 har åker och 720 har skog samt ett kapital på 2,440,000 kr. Af det gamla klostret finnas ännu flera delar bevarade i de nuv. byggnaderna, bl. a. kyrkan med praktfulla grafmonument öfver Herluf Trolle och Birgitte Göye samt öfver hennes siste manlige ättling Markus Göye. E. Ebg. Herlöpositionen, i Norge vid inloppet till Bergen norrifrån genom Herlöfjorden, anlades 1896—98 och omfattar minspärrningar och stenjetéer samt batterier för snabbskjutande kanoner å Skarvön och Ypsön på ömse sidor om fjordens nordvästra mynning. L. W:son M. <img l>

Herm (grek. och lat. hermes) en enkel, fyrkantig, nedåt afsmalnande och upptill i ett hufvud slutande stenpelare eller träpåle. Sådana pelare eller pålar restes i det gamla Hellas vid vägkanter, gator och offentliga platser samt voro helgade åt guden Hermes (Mercurius) som samfärdselns beskyddare. Man har att i dem se konstlösa bilder af guden. — I den senare antiken framställdes på samma sätt jämväl andra gudomligheter eller fabelväsen, såsom Priapos, den yppiga fruktbarhetens gudom, Terminus, gränsers och råmärkens skyddsgud, m. fl. En Priap-herm och två hermafrodit-hermer finnas i det svenska nationalmuseets samling af antika skulpturer. Hufvudet utbyttes ofta, såsom i dessa, mot en byst eller half figur. — Dessa motiv upptogos af renässansen och erhöllo rik användning inom den dekorativa konsten, utan att man likväl med figurerna nödvändigt förband någon mytisk eller symbolisk föreställning. Synnerligen ofta förekomma de i barockperiodens konst, dels som fristående, dels som pilasterstöd, ofta rikt utsirade med blomster- eller draperifestoner och alltid skarpt afsmalnande nedåt. — Det öfre taket å den berömda brunnen på Kalmar slotts borggård (färdig 1581) uppbäres af hermer. För öfrigt förekomma hermer i Sverige i stor myckenhet å predikstolar, läktarbröstningar, skåp, kistor o. d. från 1600-talet. Upk. Hermafrodit. Se Hermafroditism. Hermafroditbrigg (se Hermafroditos), sjöv., en numera sällan förekommande benämning på en skonertbrigg, tacklad som skonert på den aktersta