masten och som brigg på den främsta, dock utan märs och således liknande nutidens skonertar. Jfr Brigg. R. N.* Hermafroditism (om ordets härledning se Hermafroditos). 1. Anat., den samtidiga förekomsten af han- och honorgan hos en varelse. Endast hos vissa lägre djursläkten förekommer hermafroditism normalt (se H. 2). Hos människan träffas den endast som en abnorm, felaktig bildning. Hos det mänskliga embryot finnas alltid i början anlag till båda könens organ. Först i 5:e eller 6:e veckan sker utvecklingen i en bestämd riktning, medan det andra könets organ kvarstanna på rudimentär ståndpunkt. Stundom utveckla sig dock organen mer eller mindre i båda riktningarna, och då uppstår (i högst sällsynta fall) verklig (androgyn) hermafroditism, om både inre och yttre organ utbilda sig dubbelt, eller (jämförelsevis betydligt vanligare) falsk hermafroditism l. pseudohermafroditism, om de yttre könsdelarna och könsprodukternas utförsgångar ega en byggnad, som i högre eller lägre grad öfverensstämma med det motsatta könets. Vid pseudohermafroditism är det vanligen ytterst svårt att under lifstiden bestämma det rätta (öfvervägande) könet. — Vitterheten har åtskilliga gånger behandlat fall af hermafroditism; bekantast i Sverige är Almquists roman ”Drottningens juvelsmycke” (Tintomarafiguren). — Om psykisk hermafroditism se Homosexualitet. 2. Zool. Hos flertalet djur alstras antingen blott honliga eller blott hanliga könsceller; sådana djur betecknas som skildkönade i motsats till hermafroditerna eller de samkönade, där samma individ frambringar både honliga och hanliga könsprodukter. Vanligen äro hos hermafroditerna honliga och hanliga könskörtlar själfständiga, ej förenade; mera sällan — såsom hos lungsnäckorna — bilda de en enda körtelmassa, som alstrar både sädes- och äggceller. Hermafroditism förekommer mycket allmännare hos lägre djur än hos de högre. Sålunda är den allmän hos ett stort antal maskar (hvirfvelmaskar, lefvermaskar, binnikemaskar, daggmaskar, blodiglar), många blötdjur o. s. v. Däremot är normal hermafroditism sällsynt hos leddjur och ryggradsdjur; bland de senare blott hos några benfiskar och måhända pirålarna. Som undantag kunna dock äfven bland ryggradsdjuren uppträda enstaka individer, som äro verkliga hermafroditer. Detta har iakttagits t. ex. hos sill-, makrill- och torskfiskar och några däggdjur, äfven hos människan. Vanligare än denna verkliga hermafroditism uppträder hos däggdjuren pseudohermafroditism (se H. 1). 3. Bot. Hos fanerogama växter eger hermafroditism rum, då blommorna innehålla både ståndare och pistiller fullt utvecklade, eller äro "samkönade", i motsats till skildkönade eller diklina blommor. För hermafrodita blommor brukas tecknet ☿. Hos sådana blommor är sålunda själfbefruktning l. homoklin befruktning genom öfverförande af frömjöl från ståndare till pistill i samma blomma möjlig, men genom särskilda anordningar med afseende på ståndarnas och pistillernas förhållande till hvarandra är en dylik själfbefruktning ofta förekommen eller försvårad, t. ex. genom dikogami eller herkogami — (se d. o.). Hermafroditisk, tvekönad. 1. F. B.* 2. L—e. 3. (G. L—m.) Hermafroditkula (se Hermafroditos), krigsv., var en förenad spräng- och brandbomb, som uppfanns 1704 af generalfälttygmästaren frih. J. Siöblad (d. 1710). H. W. W.* Hermafroditos (grek. Ἑϱμαφϱόδιτος, lat. Hermaphroditus), grek. myt., ett fantastiskt dubbelväsen af man och kvinna, åt hvilket egnades gudomlig dyrkan. Antagligen har denna idé uppstått genom sammansmältning af orientaliska och grekiska religionsföreställningar. De äldsta spåren gå till ön Cypern, där i äldre tid dyrkades en gud Afroditos, såsom namnet antyder, en manlig motsvarighet till kärleksgudinnan Afrodite. Vid de åt honom egnade offerfesterna uppträdde männen i kvinnlig och kvinnorna i manlig dräkt, hvilket torde innebära en hänsyftning på gudens androgyna (mankvinnliga) natur. I den yngre grekiska, äfven af den romerske skalden Ovidius bearbetade sagan säges H. vara en son af Hermes och Afrodite. I honom förälskade sig källnymfen Salmakis i Karien och sökte, då han en gång badade i hennes källa, att kvarhålla honom. På hennes böner förvandlades de af gudarna till en dubbelgestalt af man och kvinna. Afbildandet af hermafroditer, eller den konstnärliga föreningen af manliga och kvinnliga kroppsformer, är en uppgift, hvarpå grekernas plastiska konst under antikens senare århundraden ofta försökte sig. A. M. A. Herman (ty. Hermann), tyska furstar. 1. Se Arminius. — 2. Se Billungarna. — 3. H., pfalzgrefve af Sachsen och landtgrefve af Thüringen, d. 1217, följde 1180 sin äldre broder, landtgrefve Ludvig III den fromme eller milde af Thüringen, i kriget mot Henrik Lejonet af Sachsen, men föll i slaget vid Weissensee (s. å.) i sin fiendes händer. Redan året därefter blef han frigifven och erhöll på en riksdag i Erfurt pfalzgrefvevärdigheten i Sachsen; efter Ludvigs död, 1190, ärfde han dessutom Thüringen. I de efter kejsar Henrik VI:s död, 1197, rasande striderna mellan motkonungarna Filip af Schwaben och Otto IV deltog han än på den ena, än på den andra sidan och stod slutligen 1212 i spetsen för de furstar, som valde Fredrik II af Sicilien till konung. Enligt sagan var det H., som anordnade det s. k. sångarkriget på Wartburg. — Jfr Knochenhauer, ”Geschichte Thüringens” (1871). — 4. H., grefve af Wied, kurfurste och ärkebiskop af Köln, f. 1477, d. 1552, uppfostrades för det andliga ståndet och valdes 1515 till ärkebiskop af Köln. I början uppträdde han som motståndare till reformationen, röstade på riksdagen i Worms 1521 för aktsförklaringen mot Luther och förföljde dennes anhängare i Paderborn, där han 1532 blifvit biskop. Efter hand mognade hos honom beslutet att, utan brytning med påfven, söka åstadkomma en förbättring af den kyrkliga läran och förvaltningen inom sitt stift; ett försök i denna riktning gjorde han på en provinssynod 1536. Sedermera gick han längre, trädde i förbindelse med kurfurstarna af Sachsen och Brandenburg och med Melanchthon och lät 1543 genom denne och Butzer utarbeta ett reformationsförslag, som antogs af de världsliga stånden och en del af prästerskapet. Men flertalet af de andlige vädjade till kejsaren och påfven, som 1546 förklarade H. afsatt, hvarpå denne 1547 utan motstånd nedlade sitt ämbete och drog sig tillbaka till grefskapet Wied. — Jfr Varrentrapp, ”H. von Wied und sein reformationsversuch in Köln” (1878).