Hermandad l. Heliga hermandad (sp. Santa hermandad, "heligt brödraskap") kallades de föreningar, som Kastiliens och Aragoniens städer under medeltiden ingingo till landsfredens upprätthållande och den offentliga säkerhetens skydd, i synnerhet mot adelns öfvervåld. En dylik förbindelse mellan fyra städer i Kastilien är känd från 1200; största utbredningen fingo de äldre förbunden af detta slag i gränstrakterna mot morerna och Portugal. Senare fingo de särskildt i Kastilien stor politisk betydelse, i det de understödde konungarna mot högadeln och prästerskapet; vid midten af 1300-talet fingo här 17 stadsförbund rätt att sända 2 representanter hvar till cortes. Lagstadgad ordning erhöll den dåmera s. k. heliga hermandad 1486 i Kastilien och 1488 i Aragonien, då Isabella och Ferdinand den katolske under sin ledning förenade alla städerna i ett väpnadt förbund. Liksom tyska hansan underhöll heliga hermandad egen här och tillsatte egna domare, hvilka egde döma och straffa hvar och en, som störde landsfreden. I Aragonien upphäfdes emellertid denna inrättning redan 1498, och i Kastilien förlorade den sina politiska rättigheter under Karl I efter det s. k. Comuneros-upproret (1520—21). Vid midten af 1500-talet var heliga hermandad endast namnet på den polisstyrka, som vakade öfver lugnet på landsvägarna. Hermanfried (Irminfried), konung i Thüringen i början af 6:e årh., var son till konung Basinus och hade två bröder, Baderik och Berthar, som efter faderns död med honom delade konungadömet öfver Thüringen. Han var förmäld med östgötakonungen Teoderik den stores systerdotter Amalberga. Enligt Gregorius från Tours skall han först ha undanröjt sin broder Berthar och tillegnat sig hans riksdel. För att vinna äfven Baderiks del i riket förband han sig sedan med frankiske konungen Teoderik I i Austrasien, och båda i förening besegrade Baderik, som omkom i striden (516?). Men mot löfte satte sig H. ensam i besittning af broderns område. Detta föranledde Teoderik att i förbund med sin yngre broder Klotar I och sachsarna anfalla H., som besegrades. Teoderik inbjöd kort därefter H. till ett personligt besök i Tolbiacum (Zülpich v. om Bonn), hvarvid denne på försåtligt sätt störtades utför fästningsmuren och omkom, 531. Thüringen införlifvades därefter med Austrasien; dock inrymdes åt sachsarna området mellan Bode och Unstrut. S. F. H.* Hermann, Nikolaus, tysk psalmdiktare, d. vid hög ålder 1561 som kantor i bergsförsamlingen Joachimsthal (Vogtland), där hans förtrogne vän Johann Mathesius samtidigt var kyrkoherde, författade ett stort antal andliga kväden, hållna i en trohjärtadt folklig ton och ännu mycket populära i hans hemland. De utgåfvos första gången 1560 i Wittenberg, inledda med ett förord af Luthers medarbetare Paul Eber. I 1819 års svenska psalmbok är H. företrädd genom n:r 399. E. N. S—g. <img l>

Hermann, Gottfried, tysk filolog, f. 1772 i Leipzig, d. där 1848, blef 1794 docent i filosofi och filologi, 1798 e. o. och 1803 ord. professor i vältalighet, 1809 därjämte i poesi, allt i Leipzig. Utom från katedern verkade H. väckande på sina lärjungar i det af honom stiftade Griechische gesellschaft samt som ledare (sedan 1834) af det filologiska seminariet. H. utöfvade en banbrytande verksamhet på den antika metrikens, grammatikens och textkritikens områden. Han är den förste, som uppställt ett fullständigt system inom metriken (Elementa doctrinæ metricæ, 1816, m. fl. arbeten). Inom grammatiken stannade han ej vid blott empiriska iakttagelser och därur härledda regler, utan sökte utforska det inre förhållandet mellan orsak och verkan (De emendanda ratione græcæ grammaticæ, 1801, samt flera utmärkta syntaktiska arbeten). Som textkritiker var H. mästare framför allt genom sin metod. Hans enastående kännedom af (särskildt det grekiska) språket och de behandlade författarna satte honom i stånd att på fördärfvade textställen insätta, hvad författaren skulle kunnat skrifva; dock sakna hans förbättringar stundom "yttre" sannolikhet (den s. k. diplomatiska textkritiken, bedömande af olika handskrifter och läsarter inbördes, var ännu ej tillräckligt utbildad). H. utgaf utmärkta upplagor af bl. a. Aischylos, Sofokles, Euripides, Orphica samt behandlade i sina Opuscula (8 bd, 132 afh.) en mängd olikartade språkvetenskapliga frågor. H. Sgn. Hermann, Friedrich Benedikt Wilhelm, tysk nationalekonom, f. 1795, d. 1868, 1827 e. o. och 1833 ord. professor i nationalekonomi vid universitetet i München. 1850 utnämndes han till chef för statistiska byrån i Bajern och 1855 till verkligt statsråd. H. hade för sitt rykte att vara en af Tysklands mest framstående nationalekonomer att tacka i främsta rummet sitt stora arbete Staatswirthschaftliche untersuchungen (1832; 2:a omarb. uppl. 1870). 1850—66 redigerade han "Beiträge zur statistik des königreichs Baiern". Hermann, Karl Heinrich, tysk målare, f. 1802 i Dresden, d. 1880 i Berlin, studerade i Düsseldorf under Cornelius. Tillika med två andra af dennes lärjungar målade han fresker i universitetshuset i Bonn. Därefter följde han Cornelius till München och var honom behjälplig vid hans målningar i Glyptoteket och Ludvigskyrkan, där Lukas och Johannes, Uppståndelsen och Bebådelsen samt de fyra kyrkofäderna äro hans verk. Af hans egna kompositioner må nämnas freskerna i Königsbau efter Eschenbachs Parcival och Kristi himmelsfärd i protestantiska kyrkans tak. Efter 1844 målade han i Berlin 14 fresker i Klosterkirche. 1837—52 utarbetade H. 15 stora teckningar ur tyska folkets historia, och 1866 började han ett liknande arbete öfver engelska historien. C. R. N.* Hermann, Karl Friedrich, tysk filolog, f. 1804 i Frankfurt a. M., d. 1855 i Göttingen, professor 1832 i filologi i Marburg och 1842 i filologi och arkeologi i Göttingen, var en af de grundligaste kännarna af den klassiska litteraturen och historien samt lämnade viktiga bidrag till kunskapen om de klassiska folkens lif. Hans förnämsta arbeten äro Lehrbuch der griechischen antiquitäten (3 bd, 1831—52, senaste uppl. i 4 bd, 1882—92, utg. af Blümner och Dittenberger), Geschichte und system der platonischen philosophie (1839),