Gesammelte abhandlungen (1849) och Kulturgeschichte der griechen und römer (1857—58). Se biogr. öfver H. af Lechner (1864). Hermann, Ludimar, tysk fysiolog, f. 21 okt. 1838 i Berlin, blef docent i fysiologi i Berlin 1865, professor i Zürich 1868 och i Königsberg 1884. H. har hufvudsakligen bearbetat den allmänna nerv- och muskelfysiologien och särskildt läran om den animaliska elektriciteten samt ljudfysiologien, men därjämte också egnat sin forskning åt andra områden af sin vetenskap. Hans Lehrbuch der physiologie (1863; 13:e uppl. 1905) har öfversatts till många språk. Vidare har han redigerat en Handbuch der physiologie (6 bd, 1879—82) och utger sedan 1886 "Jahresbericht über die fortschritte der physiologie". R. T—dt. Hermann, Hans, tysk tonsättare, f. 1870 i Leipzig, måste i barna- och ynglingaåren skaffa sig sitt uppehälle som musikant, började 1893 idka ordnade musikstudier för H. v. Herzogenberg i Wien och har sedan gjort sig ett namn som tonsättare, i synnerhet af formsäkra visor, hvari harmlös glädtighet förenas med lidelsefull romantik. Hermann den lame. Se Hermannus Contractus. Hermannia L., bot. Se Sterculiaceæ. Hermannsbad [-bat]. Se Radeberg. Hermannsburg. 1. By i preussiska reg.-omr. Lüneburg, på Lüneburgheden. 1,791 inv. (1900). Pastor L. Harms grundade där 1849 en luthersk missionsanstalt, hvars arbetsfält är företrädesvis Syd-Afrika, Indien, Nya Zeeland, där missionen af engelska regeringen erhållit ett stort jordområde, samt Amerika. Till anstalten höra jämväl boktryckeri, bokbinderi, barnhem samt stort landtbruk. — 2. Missionsstation i distriktet Umvoti i Natal-kolonien, Syd-Afrika, vid ett tillflöde till floden Umvoti. Stationen grundades 1854 af den ofvannämnda missionsanstalten och har ett stort antal filialer i Natal och Sululandet. Hermannsdenkmal. Se Arminius. Hermannstadt. 1. (Ung. Szeben) Komitat i Siebenbürgen. 3,314 kvkm. 166,188 inv. (1901), 65 proc. rumäner och 28 proc. sachsare, af grekisk (66 proc.) eller evangelisk (27 proc.) trosbekännelse. — 2. (Ung. Nagy-Szeben, rum. Sibiiu, lat. Cibinium). Kunglig fristad och säte för komitatsregeringen i nämnda komitat och fordom i hela Siebenbürgen, belägen på en kulle vid floden Cibin och vid flera järnvägar. Den egentliga staden, som förr omgafs af fästningsmurar, består af en högre liggande, välbyggd del och en lägre, mera oregelbunden, mellan hvilka leda branta trappor. 29,577 inv. (1901), däraf 54 proc. sachsare, 24 proc. rumäner och 20 proc. magyarer. Af stadens 11 kyrkor ega katolikerna 4, de reformerte 1, grekerna 4 och lutheranerna 2, af hvilka sistnämnda den ena, i gotisk stil och med ett 73 m. högt torn, utgör stadens förnämsta byggnadsverk. För öfrigt märkas rådhuset med stadens och sachsiska nationens arkiv, brukenthalska palatset med ett rikt bibliotek (öfver 100,000 band), naturalie- och konstsamlingar (tillhöriga evangel. kyrkoförsamlingen i H.), tyska teatern, militärhospitalet, dårhuset och kaserner. H. är säte för 12:e armékårens kommando, för en grekisk-orientalisk metropolit (sedan 1864) för rumänerna i Ungern och Siebenbürgen och för superintendenten öfver lutherska kyrkan. I staden finnas en naturhistorisk förening, det sachsiska nationsarkivet, ett stats- och ett evangeliskt och rumänskt gymnasium, en kadettskola, åtskilliga andra skolor samt flera kloster och seminarier. H. är ett af rumänernas viktigaste centra inom ungerska monarkien; där arbetar Siebenbürgska föreningen för rumänska folkets upplysning, och där utgifvas flera rumänska tidningar och tidskrifter. Handeln med Orienten var fordom mycket blomstrande, men är numera inskränkt till transitoaffärer på Rumänien. Af större betydelse är industrien, som omfattar tillverkning af kläde, papper, lervaror, tågverk och ljus. Den närbelägna byn Heltau har stora ylleväfverier och betydlig fruktodling. -- H. (redan i en urkund från 1223 kalladt Villa Hermanni) d. v. s. Hermans stad) var en af de tyska kolonier, som under konung Geisa II (1141—61) anlades i Siebenbürgen, och blef snart medelpunkt för hela kolonisationen samt var alltifrån 1224 till komitatsindelningen (1876) sachsarnas politiska hufvudstad. Efter 1420 belägrades H. ofta af turkarna och efter slaget vid Mohacs (1526) af Johan Zápolyas trupper samt tvangs att kapitulera efter en sjuårig belägring. 1610 intogs det genom list och plundrades af siebenbürgske fursten Gabriel Báthory. Under ungerska revolutionskriget 1849 var H. flera gånger skådeplats för strider mellan österrikare och ryssar å ena sidan samt ungrare å den andra. (J. F. N.) L. W:son M. Hermann und Dorothea [-ont-], ett epos (1797) af Goethe. Se skrifter af Cholevius (3:e uppl. 1897) och Hehn (2:a uppl. 1898) Hermannus Contractus ("Hermann den lame"), äfven kallad Hermann von Reichenau, grefve af Vehringen, tysk historieskrifvare och musiker, f. 1013, d. 1054, lefde som munk i klostret Reichenau. Jämte astronomiska skrifter och en värdefull krönika (från Roms grundläggning till 1054; utg. 1529—36 och i "Monumenta Germaniæ historica", 1844, samt i tysk öfv. af Nobbe, 1851, ny uppl. 1892) skref han lärodikten De octo vitiis principalibus och traktater öfver musik samt komponerade framstående kyrkosånger. H:s biografi skrefs af H. Hansjakob (1875). Hermann vom Busche [-få'm-], pseudonym. Se Baumstark 1. Hermann von Reichenau [-få'n-]. Se Hermannus Contractus. Hermans [ärmã'], Charles, belgisk målare, f. 1839 i Bruxelles, studerade mestadels i Frankrike. Hans Morgongryning (1875, museet i Bruxelles) väckte stor uppmärksamhet för sitt sensationella ämne, några eleganta rucklare i sällskap med festklädda demimondedamer och som deras motsättning blusmän på väg till arbetet. Taflan var kraftigt målad med figurer i kroppsstorlek. Af H:s senare arbeten må nämnas De utskrifne (1878), Maskerad (1880) och Söndagsbesök i barnsjukhuset. G—g N. Hermanson, von, svensk adlig ätt, härstammar från professoren Johan Hermansson (se denne), hvars barn 1744 adlades under namnet von H. En af Johans söner, Mattias von H., erhöll 1762 friherrlig och 1771 greflig värdighet. De adliga grenarna af ätten utgingo 1785 och 1834 på svärdssidan, den grefliga 1906. 1. Mattias von H., grefve, son af Johan