Hermansson, riksråd, f. 13 maj 1716 i Lund, d. 25 juli 1789 i Stockholm, inskrefs 1734 i kungliga kansliet, åtföljde 1738 frih. von Nolcken på hans beskickning till Petersburg, sändes 1741 till svenska armén i Finland för att gå öfverbefälhafvaren till handa och tjänstgjorde som andre sekreterare vid fredsslutet i Åbo 1743. Som förste sekreterare åtföljde han 1744 riksrådet Cedercreutz på dennes ambassad till Petersburg, utnämndes 1747 till sekreterare i Kanslikollegium samt 1753 till e. o. och 1756 till ord. kansliråd. H:s politiska bana börjar med riksdagen 1751. Han slöt sig med ifver till hattpartiet, till hvars yppersta medlemmar han hörde under hela den återstående delen af frihetstiden. En djärfvare, verksammare och mera hatad fiende än han hade mössorna knappast. Redan 1751 blef han medlem af sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen samt uppsatte denna deputations af riksdagen gillade betänkande rörande sättet att utse kanslipresident. Vid riksdagen 1755—56 utvecklade H. stor verksamhet och uppträdde med mycken skärpa mot hofvet. Han författade, enligt mindre sekreta deputationens uppdrag, instruktionen för kronprinsens guvernör, uppsatte ständernas skarpa skrifvelser till K. M:t i juvelsaken och utgaf på ständernas uppdrag den första riksdagstidningen, hvari han hade tillfälle att klart ådagalägga sin uppriktiga kärlek till frihetstidens statsskick genom att skoningslöst blotta hofvets missgrepp. Som partibelöning blef H., hvars "lyckliga penna" varit ett bitande vapen i striden mot konungen, med bibehållande af sitt kanslirådsämbete medlem af den s. k. handelskommissionen med ett årligt arfvode af 3,000 dal. smt. Denna kommissions utlåtande ang. växelkursen 1760, som alldeles förnekade växelkontorens nytta, var äfven undertecknadt af H., som tydligen kommit till sundare uppfattning af den invecklade myntfrågan. 1759 blef han statssekreterare för utrikesärenden. H. invaldes icke i sekreta utskottet vid riksdagen 1760—62, men kämpade troget för sitt parti på riddarhuset. 1762 fick han det delikata uppdraget att föra de underhandlingar med drottningen, som skulle inleda försoningen mellan hofvet och hattpartiet. Vid riksdagen 1765—66 kommo H:s fiender mössorna till makten. Handelskommissionen, som intet uträttat, blef indragen. H. själf förflyttades ur kansliet till presidentskapet för Kammarrevisionen. Han kämpade äfven nu oförskräckt för det ramlande hattpartiet och undgick med nöd att bestraffas med afsättning från sina ämbeten; dock fick han af sekreta utskottet mottaga en varning för förmenta ämbetsfel. (Ett för frihetstidens offentliga moral betecknande drag är, att H. ej tvekade att som en ersättning för sina förlorade inkomster 1766 af franska hofvet mottaga en pension af 8,000 livres.) H., som 1767 genom byte erhållit presidentskapet i Kammarkollegium, invecklades 1768 i en häftig konflikt med mössregeringen (den Cronackerska saken), och rådet, som i H. såg en af sina bittraste och oförskräcktaste fiender, beslöt ställa hela kollegiet tillrätta för majestätsförbrytelse. Det gällde H:s ämbete, kanske hans lif, och meningen var att inleda en räfst med hela hattbyråkratien. Faran tvang de nu förenade hof- och hattpartierna till handling. H. undertecknade jämte några andra hattchefer en förpliktelse att arbeta för en förändring af regeringsformen i monarkisk riktning, och genom Adolf Fredriks och ämbetsverkens förenade uppträdande tvangs rådet utlysa en riksdag, som störtade mössregeringen 1769. H. inkallades i rådet. Vid mössornas nya seger på våren 1772 blef H. afskedad, men kallades efter statshvälfningen s. å. ånyo till riksråd och utnämndes 1777, för andra gången, därjämte till president i Kammarkollegium. Gustaf III satte stort värde på H. och använde honom gärna. Bland andra uppdrag förordnades han 1775 jämte riksrådet Stockenström och statssekreteraren Hegardt att rannsaka och döma i den på sin tid ryktbara processen mot Göta hofrätt. Vid 1789 års riksdag användes hans stilistiska talang för sista gången. Han författade då det skriftliga anförande mot Förenings- och säkerhetsaktens antagande, som framlämnades af kaptenen friherre Chr. Posse och som väckte mycket uppseende. S. å. nedlade han alla sina ämbeten. Han hade 1744 fått adlig, 1762 friherrlig och 1771 greflig värdighet. H. var en af sin tids utmärktaste ämbetsmän. I ämbetsstilen införde han ett nyare och lättare uttryckssätt, och det var till följd af dessa "snillegåfvor, förvarade i rikets handlingar", som Gustaf III gaf H. en plats i Svenska akad. vid dess instiftande, 1786. 2. Johan von H., den föregåendes broder, militär, f. 8 mars 1726 i Uppsala, d. 19 nov. 1793 på Rynge, nära Ystad, antogs 1741 som volontär vid fortifikationen, adlades jämte sina syskon 1744 och utnämndes 1746 till konduktör med placering vid skånska fortifikationsbrigaden. För att vidare utbilda sig trädde han s. å. som löjtnant i fransk tjänst och deltog i marskalkens af Sachsen fälttåg i Nederländerna 1747 och 1748. 1756 fick H. majors karaktär, deltog på österrikisk sida i kampen mot preussarna 1757 och tjänstgjorde efter hemkomsten i Pommern, där han utmärkte sig vid försvaret af Malchin. Efter krigets slut fortsatte han sin flera år före dess utbrott påbörjade tjänstgöring vid fästningsbyggnaden vid Landskrona. 1766 blef han öfverste vid fortifikationen, 1778 generalmajor samt 1784 generalkvartermästare och direktör för fortifikationen. Vid ryska krigets utbrott (1788) medföljde han konungen till Finland och deltog senare på året i anstalterna till Göteborgs försvar. Därefter uppdrogs åt honom att sörja för svenska skärgårdens befästande. H. ledde på ett mycket förtjänstfullt sätt rikets fästningsbyggnader, bland hvilka särskildt Landskrona, Kristianstad och Karlskrona samt Tavastehus, Sveaborg och Svartholmen böra framhållas. 1791 tog han afsked ur krigstjänsten. — 1790 valdes han till led. af Vet. akad. 1. A. B. B. (L. S.) 2. A. B. B. (L. W:son M.) Hermanson, Robert Fredrik, finsk rättslärd och politiker, f. 2 febr. 1846 i Uleåborg, blef student 1861 och filos. kand. 1867, juris kandidat 1875, juris doktor och docent i juridisk encyklopedi och statsrätt vid Helsingfors' universitet 1881 på