grund af sitt specimen Om lagstiftningen, dess begrepp och förhållande till andra statliga funktioner. 1884 utnämndes H. till professor i kameral- och politilagfarenhet samt statsrätt, efter att ha utgifvit disputationen Om Finlands ständer, deras förhållande till monarken och folket. I följd af de ryska angreppen på Finlands autonomi utgaf H. 1892 Finlands statsrättsliga ställning, hvilket är af grundläggande betydelse för tolkningen af hithörande frågor, som han belyst jämväl i ett antal tidskriftsuppsatser i den finska och ryska pressen. H. framträdde 1898 i det politiska lifvet och satt vid ståndslandtdagarna efter denna tid i prästeståndet; han var vid 1899 års urtima landtdag ordf. i lagutskottet och hade stor andel i dettas betänkande i anledning af februarimanifestet, hvilket betänkande på ett ypperligt sätt fastslog den finska ståndpunkten. 1904 utsågs han till medlem af den s. k. Tagantsevska blandade rysk-finska kommissionen för begränsning af sagda manifest (upplöst efter laglighetsregimens återinförande 1905). H. utnämndes 1906 till tjänsteman vid finska ministerstatssekretariatet i Petersburg och tog 1907 afsked från sin professur. T. C. <img l>

Hermansson, Johan, lärd, härstammade från bondesläkt i Östergötland, f. 18 sept. 1679 i Stockholm, d. 9 febr. 1737 i Uppsala, blef 1694 student i Uppsala, egnade sig hufvudsakligen åt juridiska studier och förordnades, utan att ha erhållit magistergraden, till juris adjunkt därstädes 1707. 1710 antogs han till handledare åt frih. Burenskiölds söner, befordrades 1715 till juris naturæ et moralium professor i Lund och förflyttades 1717 till Uppsala som eloquentiæ et politices professor skytteanus. Kort förut hade han erhållit lagmans värdighet. Han ansågs som en af sin tids största vältalare på latinska språket. H:s barn blefvo på grund af faderns förjänster 1744 upphöjda i adligt stånd (se Hermanson, von). Frukterna af sina forskningar nedlade H. i akademiska disputationer (icke mindre än 209 st.). A. B. B.* Hermansson, Per Frans Gustaf, arkitekt, f. 9 okt. 1864 i Stockholm, blef student 1882, var elev vid Tekniska högskolan och konstakademien 1882—88, blef stadsarkitekt i Sundsvall 1896 och arkitekt i Öfverintendentsämbetet 1897. H. har lämnat ritningar till kyrka (i gotik 1889—93) i Sundsvall samt i samma stad till folkskola, flickskola, sparbank m. m., dessutom till kyrkor i Asmundstorp (1889—90), Hälsingborg (1890—93), Oviken (1893), Arvidsjaur samt till Oskarskyrkan (färdig 1903) och Sofiakyrkan (färdig 1906), båda i Stockholm, till Föreningsbanken och flera privathus därstädes, till rådhus i Örnsköldsvik (ritningar 1907) m. fl. (G—g N.) Hermant [ärmã'], Abel, fransk romanförfattare och dramaturg, f. 1862 i Paris, debuterade 1883 med en föga originell diktsamling Les mépris i Baudelaires stil. Därefter kastade han sig på romanen, anslöt sig först till den då härskande naturalismen med M. Rabosson (1884), en satirisk skildring af universitetsförhållanden, Le cavalier Miserey (1887), som väckte skandal genom sina ohöljda skildringar ur militärlifvet, Nathalie Madorée (1888) och La surintendante (1889), vände sig sedan till den psykologiska romanen, hvilken långt bättre passade för hans något nyktra, men särdeles skarpt analyserande naturell. Vanligen skildrar H. ytterst subtila och exceptionella fall, som i Coeurs à part (1890), Amour de tête (s. å.), L'amant exotique (1891) och Serge (s. å.). Med Ermeline (1892) och Les confidences d'une aïeule kom han in på den historiserande romanen, aflägsnade sig från den ytterligt gående psykologiska riktningen och framställde mera rent mänskliga fall. Han har senare hufvudsakligen skrifvit intima sedeskildringar från Paris, kosmopolitiska romaner och senast fingerade memoarer från 1800-talet. Bland dessa kunna nämnas La carrière (1894), Le frisson de Paris (1895), Le sceptre (1896), Les transatlantiques (1897), Le char de l'état (1900), Souvenirs du vicomte de Courpière (1901), Coeurs privilégiés (1903), Confessions d'un enfant d'hier (s. å.), Confessions d'une femme d'aujourd'hui, Les grands bourgeois (1906) och La discorde (1907). Flera af dessa romaner äro nästan nyckelromaner. Han har också skrifvit åtskilliga teaterstycken, såsom La meute (1896), La carrière (1897), hans bästa komedi, Le fauborg (1900), Sylvia ou la curieuse d'amour (s. å.), L'esbrouffe (1904), La belle M:me Héber (1905), Les jacobines (1907) och Monsieur de Courpière (s. å.) samt, tillsammans med Oudinot, "Chaîne anglaise" (1906). Litt.: Pellissier, "Nouveaux essais de littérature contemporaine" (1894), och Fr. Loliée, "Les metamorphoses d'un romancier" (i "Revue bleue", XVII). H. är sedan många år medarbetare i "Vie parisienne". J. M. Hermanubis. Se Anubis. Hermaphroditus. Se Hermafroditos. Hermas. 1. Se Hermes. — 2. En kristen slaf i Rom, broder till romerske biskopen Pius (omkr. 139—154). Namnet har blifvit väl bekant, emedan en af de äldsta och viktigaste kristna skrifterna, Herden (grek. Poimen) bevarats under Hermas' namn som författare. "Herden" åtnjöt under 2:a och 3:e århundradena så stort anseende, att den flerstädes räknades till N. T. (så hos Irenæus och i afrikanska kyrkan under 3:e årh. samt i "Codex sinaiticus") och först med 4:e årh. definitivt därifrån utmönstrades. Till midten af 19:e årh. var den känd blott i en latinsk öfv.; sedan har det grekiska originalet af handskriftsamlaren Simonides nästan fullständigt påträffats i ett Athos-kloster; likaså i Codex sinaiticus och en gammal etiopisk öfv. — Den rätt omfångsrika boken har sitt namn däraf, att i densamma en ängel i herdegestalt uppträder och undervisar H. Förf. är en profet, skriften en apokalyps, erinrande om Uppenbarelseboken. Den består af 1) syner, 2) förmaningar, 3) liknelser. Dess delar äro med stor sannolikhet af samma författare, men tillkomna under en följd af år, platsen för profetiornas förkunnelse Rom. Det problem, som främst sysselsätter författaren, är det faktum, att den kristna församlingen, som skulle vara en samling af heliga, dock redan rymde så mycken synd inom