sig; man kunde nämligen icke längre i det stora Rom utesluta alla, som fallit i synd. Förf. finner vägen ur denna svårighet därigenom, att ängeln medgifver bot äfven för kristna, som svårare syndat efter dopet. Alla böra göra bot; för alla finnes återinträde. Detta medgafs i "Herden" med hänsyn till den nära förestående Kristi tillkommelse; men praktiskt skedde genom H. den första af prutningen på den urkristna kyrkotukten och begynnelsen till det katolska botinstitutet. Härmed sammanhänger, att i "Herden" redan skymtar verkheligheten, betonandet af goda gärningar (fastor, allmosor) som medförande ett högre mått af gudomligt välbehag. — Det muratoriska fragmentet (se d. o.) omkr. 180 hänförde "Herden" till Pius' broder Hermas; denna mening har vunnit stor anslutning bland moderna forskare (så t. ex. Harnack, omkr. 120—140). Origenes kom först med den oriktiga, sedan traditionella kyrkliga satsen, att förf. vore romarbrefvets Hermas. Måhända gå dock delar af skriften tillbaka till omkr. år 100 (så flera nyare förf.). De bästa editionerna i Funk, "Patres apostolici" (2:a uppl. 1901) och Gebhardt m. fl., "Patrum apostolicorum opera" (6:e uppl. 1906). Litt.: H. van Bakel, "De compositie van den Pastor Hermas" (1900), R. Knopf, "Das nachapostolische zeitalter" (1905) och där angifven litteratur. Hj. H—t. Hermelin, her. Se Foderverk. Hermelin, svensk adlig ätt, härstammar från släkten Skragge, hvilken vid 1500-talets midt inkom från Norge till Värmland. En gren af ätten adlades 1652, en annan 1704, båda under namnet Skraggensköld, en gren adlades 1710 med namnet Skraggenstierna, en annan introducerades 1720 under namnet Lagerborg. Olof Nilsson Skragge (se H. 1) tog sig under studietiden namnet H. och adlades under detta 1703 (äfven barnen i hans hustrus första äktenskap, med Elias Obrecht, adlades samtidigt med namnet H.; denna gren utdog på svärdssidan 1721). Hans son, Karl H., erhöll 1760 friherrlig värdighet. Den adliga ätten H. utgick på svärdssidan 1797 med svenske agenten i Braunschweig Johan Gustaf H. <img l>

1. Olof H., ämbetsman, lärd, politisk författare, f. 1658 i Filipstad, var son till borgmästaren där, Nils Månsson Skragge. Han genomgick Karlstads läroverk och blef 1677 inskrifven vid Uppsala universitet under namnet Skragge, hvilket han sedan utbytte mot H. Oaktadt han icke aflade någon akademisk examen, vann han snabb befordran på ämbetsmannabanan, dels på grund af sitt snille och sina kunskaper, dels väl ock på grund af mäktiga gynnares förord (han hade sålunda varit guvernör för G. O. Stenbocks söner och ledsagat dem på utländsk studieresa). Efter att någon tid (sedan 1687) ha tjänstgjort i Riksarkivet, utnämndes H. 1689 till professor i latinsk vältalighet och poesi vid universitetet i Dorpat, hvilken professur han 1695 utbytte mot professuren i romersk och svensk rätt. 1699 kallades han till kungl. historiograf med speciell uppgift att fortsätta texten till Suecia antiqua et hodierna. Från dessa yngre år härröra H:s otryckta arbeten Hecatompolis suionum (en samling epigram öfver Sveriges städer) och Heroës Sveciæ sive vitæ excellentium virorum, quorum consiliis armisque res suecica crevit, ett af H. endast påbörjadt arbete, i hvilket han efter Cornelius Nepos' mönster ämnade skildra utmärkta svenska mäns lefnadslopp. H:s vetenskapliga verksamhet afbröts i hufvudsak 1700, då han såväl för sin grundliga lärdoms skull som på grund af sin eleganta latinska stil fick uppdraget att utförligt vederlägga de manifest och flygskrifter, med hvilka August den starke och tsar Peter sökt försvara sitt angrepp på Sverige. Så tillkom en rad politiska stridsskrifter af H:s hand, såsom den mot August riktade Veritas a calumniis vindicata seu ex parte S. R. M. Sveciæ justissimum responsum etc., intressant bl. a. genom den skarpa och för Karl XII:s följande polska politik viktiga distinktion, som uppdrages mellan republiken Polen och den polske konungens privata åtgärder, samt Discussio criminationum, quibus usus est moscorum czarus, cum bello Svecis illato — — prætextum quæreret, ett i tonen mycket skarpt svar på ryska publikationer. Sedan H. 1701 kallats till Karl XII:s högkvarter och anställts som sekreterare vid kansliets tyska expedition, användes han dels vid åtskilliga diplomatiska förhandlingar, som i underhandlingarna med Polen 1702, med Preussen 1703 och med de polske konfedererade s. å., dels alltjämt för publicistiska uppdrag. Adlad, med bibehållandet af namnet H., 1703, blef han 1705 kansliråd och statssekreterare, förde tillsammans med Karl Piper de i Bischofswerda öppnade underhandlingarna med August den starkes sändebud, som ledde till freden i Altranstädt, och åtföljde sedan Karl XII på tåget till Ukrajna 1708 samt bevistade slaget vid Poltava 1709, där han blef fånge. Den gängse uppgiften, att H., då han märkte, att segern lutade åt ryssarnas sida, antändt fältkansliet, för att detta ej skulle falla i fiendens händer, torde bero på sammanblandning med, hvad några dagar senare skedde vid Dnjepr. Om H:s sista öden känner man ingenting med visshet, men ganska sannolik är den från H:s svåger och kamrat inom kansliet samt i fångenskapen Josias Cederhielm stammande uppgiften, att tsar Peter omedelbart efter segern låtit framföra den fångne H., skarpt förebrått honom hans polemiska skrifter och i vredesmod låtit genast nedhugga honom. — H. åtnjöt stort anseende för duglighet, insikter och arbetsförmåga samt vann mycken berömmelse som mästare i det latinska språkets behandling både i bunden och obunden form. Under sin tjänstgöring i kansliet sammanställde han ett utförligt diarium öfver det viktigaste, som passerade; detta diarium har varit en hufvudkälla för Nordbergs stora "K. Carl XII:s historia" samt troligen äfven nyttjats af G. Adlerfelt, men är numera förkommet. — Litt.: C. Hallendorff, "O. H:s öde vid Poltava" (i "Hist. tidskr.", 1898) samt "Bidrag till frågan om publicerandet af Nordbergs konung Carl XII:s historia" (1899). Jfr ock Warmholtz, "Bibliotheca historica sueo-gothica".