2. Karl H., den föregåendes son, friherre, riksråd, f. 6 nov. 1707 i Stockholm, d. 22 febr. 1789 i Stockholm, blef 1726 antagen till e. o. kanslist i Krigsexpeditionen. Han avancerade ganska trögt på tjänstemannabanan och blef först 1761 statssekreterare. 1765 kallades han, i sammanhang med hattpartiets fall och mösspartiets uppstigande till makten, till riksråd. H. var en skicklig ämbetsman, men så föga äregirig, att han endast efter stark påtryckning af sitt parti förmåtts att icke undanbedja sig riksrådsförslag. Vid mössornas fall 1769 afsattes H. från rådsämbetet och drog sig tillbaka till privatlifvet. Följande riksdag erbjöd honom förgäfves att återinträda i rådet. H. erhöll 1760 friherrlig värdighet och var 1767—69 Åbo akademis kansler. <img l>

3. Samuel Gustaf H., den föregåendes son, friherre, patriot, den svenska kartografiens fader, "Norrbottens fosterfader", f. 4 april 1744, d. 4 mars 1820 i Stockholm, aflade vid 16 års ålder hofrätts- och bergsexamina i Uppsala, blef 1770 bergmästare, 1774 assessor i Bergskollegium och 1781 bergsråd, hvilken befattning han nedlade 1815. Hans fosterländska sinnelag samt ovanliga själsadel anses ha i hög grad bidragit till hans skyndsamma befordran. På riksdagarna lyste dessa egenskaper med en för den tiden sällspord glans. Vid 1769 års riksdag ställde han sig på konungamaktens sida gentemot rådet, oaktadt hans egen fader hörde till dem, som voro i fara att förlora sina ämbeten. Samma oförskräckthet, samma uteslutande hänsyn till fosterlandets väl bestämde honom vid 1789 års riksdag för att, i manliga ord, neka sitt bifall till förenings- och säkerhetsakten. Dock är det icke som politiker H. fått sin berömmelse. För att höja den svenska bergshandteringen och särskildt för att "utforska och bedöma det inflytande på svenska järnhandeln, som Nord-Amerikas engelska koloniers förmodade själfständighet kunde medföra", företog han 1782—84 en resa — genom Holstein, Tyskland, Nederländerna och Frankrike — till Nord- Amerika. Hans vistelse där varade nära tre år och föranledde en utförlig berättelse (S. G. H:s berättelse om Nordamerikas förenta stater 1784, utg. 1894 af B. Taube). Återfärden togs genom England, hvars industriella lif redan då stod högt. Efter hemkomsten sökte H. tillämpa, hvad han lärt under resan. En del viktiga förbättringar vid Falu grufva och särskildt uppförandet af dess vitriol-svafvelblomme-verk m. m. hörde till dessa arbeten. Men hvad som i främsta rummet är egnadt att göra H:s minne odödligt, äro hans kartverk och hans banbrytande arbete för den norrbottniska järnhandteringen. På egen bekostnad utsände han geografer till Sveriges och Finlands särskilda trakter för att öfver dessa uppgöra kartor och beskrifningar, och frukten af detta femtonåriga arbete blef det stora kartverket Geografiska chartor öfver Sverige i 4 afdelningar, intill senare tider det bästa öfver vårt land. Dessutom utgaf H. en mängd kartor öfver grufvor och malmfält, petrografiska kartor samt beskrifningar öfver åtskilliga trakter i Lappmarken, fjällhöjder m. m. Under hans kartografiska verksamhet fästes hans uppmärksamhet på Norrbottens naturliga rikedomar. Järnhandteringen låg då alldeles nere i Norrbotten. Gellivara och åtskilliga andra gruffält voro visserligen upptäckta, och några järnverk voro anlagda i Råne och Pajala socken, men åter nedlagda. H:s plan var att åvägabringa en blomstrande järnindustri där uppe, och han lät sig af intet afskräckas. Han inköpte och utvidgade Meldersteins nedlagda bruk, anlade Selets, Svartlå, Törefors och Gyljens järnbruk. Han lät odling sprida sig öfver ödsliga obygder och anlade ej mindre än 130 nybyggen, hvaraf 79 genast blefvo bebyggda. Kärr uttorkades, vägar anlades, och "skickliga bruksarbetare, smeder, masmästare, kolare och kunniga odlare" anskaffades från orter, där det industriella lifvet och odlingen voro mera utvecklade. Alla dessa arbeten blefvo af omätlig betydelse för Norrbotten, åtminstone under förra hälften af 1800-talet. Men de kräfde större tillgångar, än en enskild person kunde besitta, och H. själf blef offer för sin fosterländska hänförelse. Stora yttre olyckor tillstötte äfven, såsom ofördelaktiga konjunkturer för bergsbruket, skeppsbrott, eldsvådor, öfversvämningar m. m. Genom en statspension, beviljad af 1800 års riksdag, var han dock fredad för personliga umbäranden på gamla dagar. Vid samma riksdag präglades till hans ära en medalj. Äfven Vet. akad. lät (1828) slå en medalj öfver honom. Han var led. af Vet. akad. (1771) och Vet. soc. i Uppsala (1780) samt hedersled. af Landtbruksakad. (1813). H. utgaf bl. a. Om kopparslaggens smältande efter rostning (1766) och Försök till en mineralhistoria öfver Lappmarken och Vesterbotten, med tabeller (1804). 4. Olof H., den föregåendes sonson, friherre, målare, fornforskare, f. 8 febr. 1827 i Säby socken, Jönköpings län, blef 1848 underlöjtnant vid Västgöta-Dals regemente, deltog s. å. i kommenderingen till Fyn och befordrades 1850 till löjtnant, men lämnade året därefter krigstjänsten. Sin första konstnärliga uppfostran erhöll han i konstakademiens principskola och fortsatte den någon tid under Billings handledning; men hufvudsakligen har han utbildat sig själf i hemlandet och på utländska resor. Han blef 1871 agré af konstakademien och var 1876 kommissarie för svenska konstafdelningen vid världsutställningen i Philadelphia. H. har med ihärdighet arbetat på att skildra den svenska naturen friskt, ärligt och trovärdigt. Hans alstring har varit högst omfattande. Han representeras på Nationalmuseum af Vårbild i Dalarna (1891), på Göteborgs museum af Allé vid Strömsholm (1885) m. fl., i Uppsala universitet af Vårlandskap från Närke (1883). Jämte sin konstnärliga sysselsättning har H. idkat litterära och antikvariska studier. Han har i tidningar och tidskrifter meddelat en mängd uppsatser af novellistiskt och arkeologiskt innehåll, de senare ofta åtföljda af afbildningar, samt författat Kung Hundings söner, fornnordiskt äfventyr i en akt (1868), och sångspelet Peder Rank och hans fästmö (1870), som, med musik af Lewerth, uppförts i Sverige, Norge och Finland. Hans senaste litterära arbeten äro Gåtor på tidens strand (1906) och Från svenska bygder (1907). Som stipendiat i Vitt. hist. och ant. akad. har H. sedan 1868 undersökt och beskrifvit åtskilliga delar