af Södermanland. 1872 kallades han till korresp. led. af nämnda samfund. — Hans son Olof Trygve H., f. 3 aug. 1856, amanuens i Landtförsvarsdepartementet, har studerat målning vid konstakademien 1881—86 och målar landskap i akvarell. 1. C. H. H. 2. (L. S.) 3. S—s. 4. —rn. (G—g N.) <img l>

Hermelinen l. Lekatten, Mustela ermineas l. Ictis ermineus, zool., hör till vesselsläktet af familjen vesseldjur, Mustelidæ, inom rofdjurens ordning af däggdjuren. Till kroppsformen är den synnerligen smärt och långsträckt; fällen saknar gröfre stickelhår; svansen är (håren i spetsen oberäknade) längre än hufvudet och ytterst försedd med en stor, svart hårpensel. Sommardräkten är ofvan gulbrun, under hvitaktigt svafvelgul, vinterdräkten däremot frånsedt svansspetsen h. o. h. hvit med svafvelgul anstrykning under. Kroppens längd kan stiga till 275 och svansens till 95 mm. Hermelinen förekommer allmänt öfver hela Sverige både i skogs- och fjälltrakter samt på slättlandet. Utom Sverige är den utbredd öfver hela Europa äfvensom i norra och mellersta Asien ända till Stilla hafvet samt Nord-Afrika. Den vistas i jordhålor, stenrösen, rämnor och andra dylika gömställen samt är mestadels i rörelse under dygnets mörkare del. Den är ovanligt djärf och modig, lefver af mindre däggdjur och fåglar, men angriper äfven djur, som äro mycket större än den själf, t. ex. kaniner, harar och höns. Fångad som ung, kan hermelinen blifva mycket tam; dock bites den rätt ofta, särskildt om man hastigt fattar tag i densamma. Den gör skada genom att förgripa sig på ägg, småfåglar och hvarjehanda villebråd, däremot gagnar den genom att utrota råttor och möss äfvensom genom sitt vinterskinn, som lämnar ett fint pälsverk. Detta värderas efter hårets finhet, längd och hvithet. Sibirien och Ryssland lämna till pälsverk särdeles dugliga skinn. Förr var bärandet af hermelinsmantlar, prydda med djurets svarta svansspetsar, en förmånsrätt för furstliga personer. Nu användas hermelinsskinn allmänt som pälsverk. C. R. S.* Hermenegild, västgotisk furste, son till och en tid medregent åt konung Leovigild (se d. o.), gjorde uppror mot sin arianskt sinnade fader, halshöggs 585 och blef inom den spanska kyrkan dyrkad som martyr och helgon, enär han antagit katolsk tro och på afrättsplatsen vägrade mottaga sakramentet af en ariansk präst. Hermenegilds-orden, spansk orden, uppkallad efter den helige Hermenegild. Se Ordnar. Hermeneutik (af grek. hermeneutike), tolkningskonst, vetenskapen om de grunder, enligt hvilka man kan finna och bestämma en skrifts mening. — Biblisk hermeneutik kallas den teologiska vetenskapsgren, som handlar om grunderna för bibelns tolkning. Redan inom den äldsta kyrkan gjorde sig i fråga om tolkningen olika grundsatser gällande. Den antiokenska skolan förklarade de heliga skrifterna enligt deras ordalydelse. Den alexandrinska följde ett allegoriskt utläggningssätt. Under medeltiden tolkades skriften hufvudsakligen efter traditionen och dogmerna; mystiska och allegoriska förklaringar voro då mycket vanliga. Efter reformationen sökte man alltmera göra gällande en på språkliga och historiska grunder stödd uppfattning af författarnas verkliga mening. M. Flacius’ ”Clavis scripturæ sacræ” (1567) var den första systematiska framställningen af den protestantiska hermeneutiken. Med den vetenskapliga bibelforskningens framsteg gjorde sig den historiska metoden alltmera gällande. Som afvikelser från denna metod och återfall till en subjektiv bibelutläggning kan man betrakta Kants moraliska tolkningssätt, enligt hvilket man måste lämna å sido författarens verkliga mening, så snart denna kommer i strid med förnuftet eller är Gud ovärdig, samt äfven Paulus’ ”psykologiska” l. naturliga och Strauss’ mytiska förklaringssätt. Stora förtjänster om bibelns tolkningsmetod inlade under 1700-talet Semler (ehuru han stundom af sin ackommodationsteori fördes på afvägar) och Ernesti samt under 1800-talet Schleiermacher. I nyare tid har hela den historisk-kritiska bibelforskningen lämnat betydande konkreta bidrag till ett rätt uppfattningssätt af bibelns innehåll. (E. S—e.) Hermentaria, astron., en af småplaneterna. Hermes (grek. Ἑϱμῆς, Ἑϱμείας, motsv. romarnas Mercurius), grek. myt., en af den grekiska gudalärans mångsidigaste och mest mångtydda gestalter. Man har som ursprunglig natursymbolisk grund velat tillägga honom betydelsen af ljus-, blixt- eller företrädesvis vindgud. Sagorna göra honom till son af Zeus och Maia, född på berget Kyllene i Arkadien, och beteckna honom framför allt som de listiga uppfinningarnas och konstgreppens, den hos grekerna starkt framträdande förslagna och mångsidiga förvärfsverksamhetens gud. Redan första dagen af sin tillvaro visade han prof på sin medfödda fintlighet genom att af en sköldpaddas skal tillverka den första lyran och därefter från sin halfbroder Apollon stjäla femtio kor. Ställd till rätta inför Zeus, dömdes han att återgifva det stulna, men lyckades blidka Apollon genom att skänka honom sitt nyuppfunna strängaspel. Zeus, som genomskådade sin sons lyckliga naturanlag, gjorde honom till gudarnas härold och budbärare (diaktoros), hvilken nyttjades i alla värf, som kräfde synnerlig slughet, vältalighet eller handlingskraft. Som gudafaderns sändebud förde han äfven drömmarna till de dödlige, hvilka han genom beröring med sin staf sänkte i slummer, och som psychopompos l. psychagogos ledsagade han de aflidnes själar till underjorden (se Charon, fig.). H. stod sålunda i beröring äfven med de underjordiska (kthoniska) gudamakterna och dyrkades med hänsyn härtill som H. Chthonios. F. ö. bibehöll han sin smak för herdelifvet. Han gällde som hjordarnas och betesmarkernas beskyddare samt förde i likhet med öfriga herdegudar ett ystert lif med skogarnas och bergens nymfer. Inom nästan alla områden af det mänskliga lifvet ansågs han som lyckogifvare. Framför andra räknade de dristige och förslagne köpmännen honom som främjare af deras yrke, men äfven jordbrukare, jägare, sjöfarande, skattgräfvare m. fl. trodde sig vid många tillfällen behöfva och erhålla hans hjälp. Ja t. o. m.