tjufvar och menedare kunde påräkna hans bistånd,
om de blott drefvo sin sak med fintlighet och
inom vissa gränser. Själf oupphörligt stadd
på färder, anropades H. af alla vägfarande
såsom skyddspatron (H.
Enodios). Snabbhet
och smidighet voro de egenskaper, hvilka
företrädesvis kännetecknade H., och naturligt
var därför, att den af grekerna med stor ifver
idkade gymnastiken stod under hans hägn. Också
brukade hans bild, framställande idealtypen af
en grekisk atlet eller gymnastiskt utbildad efeb,
pryda palestror och gymnasier. Af detta slag är
den 1877 i Olympia uppgräfda Hermesbilden (se
fig. 1), ett originalarbete af Praxiteles. Ofta
nöjde man sig med ett på toppen af en fyrkantig
pelare anbragt hufvud (se
Herm). I hel figur
afbildades H. som en kraftfull ung man,
ofta med vingar på hatten och sandalerna (se
fig. 2), stundom (i den yngre konsten) äfven på
skuldror och bröst. Icke sällan framställes
han som herde, på skuldrorna bärande ett
får (H.
krioforos), hvarifrån den kristna
konsten hämtat sin ofta återgifna bild af
"den gode herden". Bland andra attribut, hvilka
tilläggas H., märkas lyran (eller sköldpaddan),
badskrapan, penningpungen och i synnerhet den för
honom egendomliga hermesstafven, från början en
tregrenad häroldsstaf (
kerykeion), men sedermera
utbildad till en af två ormar omslingrad staf.
Fig. 1. Hermes med barnet Dionysos på armen. I
Olympia funnen marmorstaty af Praxiteles
(delvis restaur.).
Af de alexandrinske lärde sammansmältes den
grekiske H. med den egyptiske guden Thot och
dyrkades, under namn af H.
Trismegistos (den
trefaldt störste H.), som skrifkonstens och
vetenskapernas uppfinnare. H. T. spelar sedermera
en betydande roll inom medeltidens mystik, såväl
hos de kristne som i synnerhet hos araberna,
och man sammanfattade under detta namn flera mytiska
personligheter från vidt skilda tider. Han
gällde där som en synnerligen vis man och
stor lagstiftare, och man tillerkände honom
författandet af ett stort
antal lärda verk af hufvudsakligen teosofiskt
innehåll, de s. k.
hermetiska skrifterna. Af
dessa skrifter, hvilka synas ha utgjort en
storartad litteratur (enligt Iamblichos 20,000
böcker), finnas några, dels på grekiska, dels på
latinska och arabiska språken, ännu i behåll. De
flesta äro utgifna i fransk öfv. af Ménard
("Hermès Trismégiste", 2:a uppl. 1868).
Fig. 2. Rastande Hermes. Berömd antik
bronsstaty, funnen i Herculaneum (nu i Neapel).
Romarnas
Mercurius var från början köpmännens
gud, hvarpå äfven själfva namnet häntyder
(
merx, handelsvara,
mercari, idka handel,
mercator, köpman). Då Mercurius således i denna
punkt sammanträffade med den grekiske Hermes,
tillade man honom snart äfven dennes öfriga
egenskaper. 15 maj hvarje år firade köpmännen
i Rom en fest till hans ära, och samma dag
495 f. Kr. invigdes hans första tempel i
närheten af Circus maximus. Litt.: Mehlis,
"Die grundidee des Hermes vom standpunkte der
vergleichenden mythologie" (1875—77), Roscher,
"Hermes der windgott" (1878) och artikeln H. i
hans "Lexikon der griechischen und römischen
mythologie", Linde, "Hermesmythen hos greker
och romare från språkvetenskaplig synpunkt
framställd" (i Lunds univer:s årsskr., 1892).
A. M. A.
Hermes, tidskrift, som redigerades 1821 af
K. J. L. Almquist och L. Hammarskjöld och
af hvilken blott 2 band utkommo. I denna
offentliggjorde Almquist ett par viktiga
afhandlingar, hvarjämte Palmblad, F. B. von
Schwerin m. fl. medarbetade.
Hermes, en kristen, till hvilken Paulus sänder
en särskild hälsning i Rom. 16: 14. Legenden gör
honom senare till biskop öfver Dalmatien.
E. S—e.
Hermes, Georg, tysk katolsk teolog, f. 1775
i Dreierwalde i Westfalen, d. 1831, blef
teol. professor 1807 i Münster och 1820 i
Bonn. H. blef här hufvudet för en för en tid
mycket inflytelserik teologisk skola, som
småningom under hans skäligen
