despotiska ledning blef allenarådande vid fakulteten i Bonn och som äfven vid andra katolska läroanstalter räknade många anhängare. Äfven af de kyrkliga myndigheterna, särskildt den i kyrkopolitiskt hänseende liberale ärkebiskop Spiegel i Köln, rönte hans riktning, hvars åskådning af dem betraktades som fullt ortodox, uppmuntran och stöd. Efter H:s död publicerades emellertid 1835 ett påfligt "breve", i hvilket hans åskådning fördömdes som kättersk. H:s anhängare, de s. k. hermesianerna, sökte nu ställa sig på den ståndpunkten, att de väl erkände den sakliga riktigheten af alla den påfliga skrifvelsens satser, men bestredo, att H:s lära häraf drabbades; förkastelsedomen öfver denna måste bero på, att påfven af H:s personliga fiender förts bakom ljuset. H., hvars system finnes framställdt i hans Philosophische einleitung in die christkatholische theologie (1819, 2:a uppl. 1831—34), Positive einleitung in die christkatholische theologie (1829; 2:a uppl. 1831) och det postumt utgifna arbetet Christkatholische dogmatik (3 bd, 1834—36), hade ock själf uttryckligen betygat sin anslutning till alla den katolska kyrkans dogmer. Men det resonemang, hvarmed han sökt uppvisa dessas sanning, bar alltigenom den Wolffska rationalismens prägel — "man kan ej tro något annat än hvad man af förnuftsgrunder insett vara sant" — och härigenom hade utan tvifvel också den verkliga innebörden i många af de enskilda lärosatserna förskjutits. Vid tiden för H:s framträdande hade flertalet katolska teologer stått på en liknande ståndpunkt; häri hade emellertid senare en vändning inträdt, samtidigt med att på det kyrkopolitiska området den reaktionära ultramontana riktningen vunnit ökad makt. Häraf förklaras påfvens uppträdande. Försöken från hermesianerna, med Braun och Elvenich (se dessa) i spetsen, att få förkastelsedomen upphäfd, strandade fullständigt; flera af dem afsattes slutligen från sina ämbeten. Försåvidt hermesianismen ännu fortverkar, har den uppgått i andra oppositionella riktningar. Jfr Perrone, "Zur geschichte des hermesianismus" (1839), samt Braun och Elvenich, "Meletemata theologica" (1838). E. Bg. Hermesianax (grek. Ἑϱμησιάναξ), grekisk skald på Alexander den stores tid, bördig från Kolofon, skref tre böcker elegier af erotiskt innehåll med titeln Leontion (efter hans älskarinna), af hvilka 98 verser genom Athenaios blifvit bevarade åt eftervärlden. De äro utgifna i Bergks "Anthologia lyrica" (4:e uppl. 1890). Hermesianism. Se Hermes, Georg. Hermes Trismegistos. Se Hermes, grek. myt. Hermetisk, som har afseende på guden Hermes, i synnerhet Hermes Trismegistos (se Hermes). Denne tillskrefvos många hemliga kunskaper, och han påstods bl. a. ega förmåga att genom magiska insegel förvara skatter eller tillsluta kärl. — Hermetiskt l. hermetiskt tillslutet kallar man därför ännu ett kärl, som är så fullkomligt tätt tillslutet, att icke någon luft kan intränga i detsamma. — Om den hermetiska konsten se Alkemi. — Om de s. k. hermetiska skrifterna se Hermes, grek. myt. Hermias, kristen apologet, författade den ännu bibehållna skriften "Gäckeri öfver den hedniska filosofien". I denna skrift har han på ett ytligt sätt sökt ur de gamle tänkarnas arbeten leta ihop paradoxer och förlöjliga dessa för att nedsätta hedendomen och upphöja kristendomen. Skriften är aldrig omnämnd under gamla kyrkans tid; den kan tillhöra de store apologeternas tid (omkr. 180—200, så Krüger och Bardenhewer) eller vara ett hopkok från 4:e—6:e årh. (så bl. a. Harnack och Bonwetsch). Bästa edition af J. O. Otto, 1842. (Hj. H—t.) Hermidad, Emanuel S:t, pseudonym för danske författaren V. A. Thisted. Herminiera elaphroxylon, bot. Se Æschynomene. Herminium monorchis R. Br., Honungsblomster, bot., en till fam. Orchidaceæ hörande liten ört med klotrunda rotknölar, 2—3 blad och små lutande, gröngula, honungsluktande blommor; den växer mindre allmänt på våt gräsmark i södra Sverige. G. L—m. Hermione, astron., en af småplaneterna. Hermione (grek. Ἑϱμιόνη, lat. Hermione). 1. Grek. myt., dotter af Menelaos och Helena. Enligt Homeros hade Menelaos under trojanska kriget lofvat henne till äkta åt Neoptolemos, Akilles' son, med hvilken hon äfven efter krigets slut förmäldes. Enligt yngre sagor var hon redan förut trolofvad eller förmäld med Orestes, som dödade Neoptolemos, då denne bortfört H. — 2. Forngrekisk (dryopisk-dorisk) stad midt emot ön Hydra. Det var en blomstrande handelsstad och hade en mängd tempel (däribland ett åt Demeter), hvilka voro väl bibehållna ännu på Pausanias' tid. Ruiner af ett Poseidontempel ligga på en udde vid den nuv. staden H. (förr Kastri), som har omkr. 2,500 inv. 1. A. M. A. 2. (J. F. N.) Hermioner. Se Germaner, sp. 1038. Hermitage [ärmitaʃ] l. Ermitage, fr. 1. Se Eremitage. — 2. Namn på ett ädelt franskt vin, som odlas på vinberget l'Hermitage, i det forna landskapet Dauphiné, vid stranden af Rhône. Hermitaget [-tāʃet], roman af K. J. L. Almquist. <img l>

Hermite [ärmi't], Charles, fransk matematiker, f. 24 dec. 1822 i Dieuze i Lothringen, d. 14 jan. 1901 i Paris, härstammade från en familj i Marseille och på S. Domingo. Som fallet oftast varit med stora matematiker, visade sig H:s ovanliga matematiska begåfning mycket tidigt. Redan som elev vid lyceet Louis le grand i Paris sysslade han på lediga stunder med studiet af de klassiske mästarnas arbeten. Särskildt gjorde enligt H:s egen uppgift till författaren af denna art. norrmannen Abels skrifter och lefnad på honom ett så djupt intryck, att han redan på skolbänken fattade det bestämda beslutet att egna sitt lif åt den matematiska vetenskapen. Vid icke mer än 19 års ålder hade han redan väckt den matematiska världens uppmärksamhet genom sin, af Liouville till Franska institutet meddelade, lösning af divisionsproblemet