Hernani [franskt uttal ärnani′], skådespel af Victor Hugo 1830. Herndon [hə̄′ndn], William Henry, nordamerikansk jurist, Lincolns vän och lefnadstecknare, f. 1818 i Greensbury, Kentucky, d. 1891 nära Springfield, Illinois, blef 1841 biträde på A. Lincolns advokatkontor i Springfield och ingick 1843 som kompanjon i Lincolns advokatfirma, som under deras gemensamma ledning fick stor praktik. H., som efter Lincolns död fortsatte affären till 1872, utgaf under medverkan af J. W. Weik en biografi öfver sin vän 1885—89 (2:a uppl., 2 bd, 1892). V. S—g. Herne, stad i preussiska reg.-omr. Arnsberg (Westfalen). 33,266 inv. (1905). H., som ligger i Ruhrs stenkolsdistrikt och vid flera järnvägars skärningspunkt, har stor stenkolsbrytning och järnindustri. Realskola med progymnasium och bergsskola. H. blef stad 1897. J. F. N. Herne bay [hə̄′n be͡i′], stad och badort på nordkusten af engelska grefsk. Kent, 12 km. n. ö. om Canterbury. 6,726 inv. (1901). Mycket besökt hafskuranstalt. Ln. Herne hill [hə̄′n hi′l], förstad till London mellan Brixton och Dulwich med villor och en mycket trafikerad järnvägsstation. Det hör till förvaltningsområdet Camberwell. J. F. N. Herner, Sven, teolog, f. 22 juni 1865, student i Lund 1887, filos. doktor 1893, teol. kandidat 1898, docent i exegetisk teologi 1899, e. o. professor i samma ämne 1902, allt i Lund, har af trycket utgifvit bl. a. Den mosaiska tiden (1899—1900). H., som sysslat företrädesvis med gammaltestamentliga frågor, har här sökt häfda en modern, men moderat kritisk uppfattning. Hernestads kanal. Se Härnestads kanal. Hernevi, socken. Se Härnevi. Hernia, med. Se Bråck. — H. umbilicalis. Se Nafvelbråck. Herniaria glabra L., Knytling, bot., farm., en till marken tryckt, vanligen gulgrön, glatt ört af fam. Caryophyllaceæ, underfam. Alsinoideæ, afd. Paronychieæ med små, nästan oskaftade, smalt ovala blad och gulgröna blommor i hufvudlika knippen i bladvecken; den växer tämligen allmänt på torra ställen i södra och mellersta Sverige. Örten, som utgör drogen herba Herniariæ, innehåller alkaloiden paronychin och ett saponinartadt ämne; extraktet verkar diuretiskt utan skadliga biverkningar. G. L—m. Herniker (antagligen af herna, klippa), ett fornitaliskt folk, hvilket bodde n. ö. om floden Trerus med hufvudstaden Anagnia samt städerna Frusino, Ferentinum och Aletrium. De synas redan under den siste romerske konungen ha slutit förbund med Rom. Sedermera förnyades detta förbund 486 f. Kr., då de ansattes af æquerna. 306 f. Kr., när samnitkriget pågick, afföll en del af hernikerna, men kufvades af romarna, hvarefter själfständigheten förlorades. R. Tdh. Herning, dansk by och socken i Hammerums härad i västra Nörrejylland, ung. midt emellan Silkeborg och Ringkjöbing. Som station för järnvägslinjen Silkeborg—Skjern (sedan 1877) har H:s samhälle, som 1860 hade blott 100 inbyggare, nått ett antal af 4,700 inv. (1906) förutom 800 i angränsande socken, det största i någon dansk by. Fullständig stadsprägel med tingshus, apotek, teater, folkmuseum, realskola, teknisk skola, bank, sparbank o. s. v. H. kallas ”hedens hufvudstad” och har minnesmärken öfver hedeselskabets stiftare Dalgas (1896) och ett af dess bästa stöd, generalkonsul Pontoppidan (1903), är säte för hedeselskabets plantskola och för den nya kreditföreningen af jordegare på landet (sedan 1893). Sedan 1904 är H. genom järnväg förbundet med Holstebro och 1906 med Viborg; den förra skall förlängas mot s. ö. till Vejle, så att H. blir en knutpunkt för järnvägar i mellersta Jylland. E. Ebg. Herniotomi (af grek. hernia, bråck, och tome, snitt), kir., operation för inklämdt bråck. Se Bråck och Kelotomi. Hernlund. 1. Karl Ferdinand H., målare, f. 17 aug. 1837 i Eksjö, d. 18 juni 1902 i Medevi, var elev af P. D. Holm, utbildade sig vidare i Düsseldorf, Karlsruhe och Paris och blef 1887 led. af Akad. f. de fria konsterna. H. hämtade sina motiv företrädesvis från Östergötland, Småland och Öland. Bland hans arbeten märkas Kalmar slott, och Borgholms slott (gåfvor af Kalmar och Öland till Oskar II och drottning Sofia vid silverbröllopet 1882), Kvarn vid Valdemarsvik (1885), Slättlandskap från Östergötland (1887) och Skogsinteriör från Kolmården (1894). 2. Karl (Carl) Hugo H., den föregåendes syssling, skolman, skolhistorisk författare, kommunalman, f. 13 okt. 1848 å Lilla Edet, Fuxerna, blef student i Uppsala 1867, filos. kandidat 1875 och filos. doktor 1882. Efter att ha tjänstgjort som lärare vid åtskilliga läroverk och som e. o. amanuens i Riksarkivet (1875—80) samt som t. f. byråchef i Ecklesiastikdepartementet (1882) utnämndes H. 1883 till lektor i historia och modersmålet vid högre allmänna läroverket i Visby, där han 1883—84 äfven var rektor, och förordnades 1884 till rektor vid Nya elementarskolan i Stockholm, där han sedan 1894 därjämte är lektor i historia och geografi samt modersmålet. H. har utvecklat en sällsynt rastlös verksamhet som skol- och kommunalman. Efter ett långvarigt och segt motstånd lyckades H. vid Nya elementarskolan undanröja det hinder för fullgörandet af skolans uppgift som statens profskola, hvilket utgjordes af det där fortsatta ”profvandet” af den s. k. fria flyttningen (se Flyttning 2). Ej långt därefter utarbetades under H:s ledning det förslag till s. k. praktisk afslutningsklass vid de allmänna läroverken, som en tid var införd vid Nya elementarskolan och som tillsammans med åtskilliga af densamma betingade förändringar i de lägre klassernas undervisningsplan kan i viss mån sägas utgöra en förebild till den genom 1904 års riksdags beslut genomförda omorganisationen af de allmänna läroverken. Som rektor har H. gjort sig känd för de stora fordringar, hvilka han utan tvekan ställt ej mindre på sig själf än äfven på medlärare och lärjungar. H:s insats i Stockholms kommunala lif har varit i hög grad betydande, präglad som den varit af arbetsglädje och arbetskraft. Han har varit led. af Östermalms församlings kyrkoråd (1887—93) och skolråd (1888—90), af öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor (1888—90, 1904—06), hvars vice ordf. 1905 och ordf. 1906 han varit, af